Bödelns makabra hantverk

Bortskurna öron, uppfläkta ryggar och avhuggna huvuden, en arbetsdag för en bödel. Här kommer tredje och sista delen i vår studie av medeltidens och renässansens drastiska rättskipning.

Galgbacken utanför staden Lützen på en bild från slaget 1632.

Bödeln befattade sig inte med böter, de betalades direkt på rådhuset, men det fanns en hel uppsjö andra mer eller mindre vanliga straffmetoder som var betydligt mer handgripliga. Som ett straff någonstans mitt i straffskalan ansågs att bli kåkstruken. Kåken var inte som idag ett öknamn på fängelset, utan på den plats, en rest stolpe eller pelare mitt på torget, där brottslingen bands eller kedjades fast för att bli piskad. Den som sett historiska filmer där den så kallade niosvansade katten kommer till användning har troligen skaffat sig en något felaktig uppfattning om hur en sådan bestraffning gick till. Den niosvansade katten existerade verkligen, men det var i flottan och på 1700-talet. Att ”mista huden” vid kåken gick till så att bödeln tog en knippe ris och drog av löven varefter han med denna risknippe behandlade missdådarens stackars rygg, en upplevelse som kunde vara nog så smärtsam. Ville man visa lite mer hänsyn mot den dömde skedde bestraffningen inne i rådhusets korridor eller i bödelsstugan. Då slapp brottslingen i varje fall förnedringen av att bli uttittad av en skränande folkhop. Att bli utvisad ur staden var ett annat tidstypiskt straff som var betydligt hårdare än det kanske låter. De sociala skyddsnät det dåtida samhället hade existerade till största delen via gemenskapen med släktingar, grannar och kollegor, och utan dessa människor var det svårt att börja om på nytt. Det var dessutom inte helt lätt att få en andra chans på något annat ställe om du tidigare blivit förvisad för brott, och för att få lov att slå dig ner i en ny stad krävdes ett pass där rådet i staden du tidigare bott i talade om att du var en pålitlig man eller kvinna. Ett sådant pass fick en dömd brottsling av förklarliga skäl aldrig. Utvisningen ur staden kunde ske på flera sätt. Det lindrigaste var att delinkventen helt enkelt ombads att försvinna inom föreskrivet antal dagar, men betydligt vanligare var att denne leddes ut genom stadsporten av bödeln i allas åsyn. Vid vissa tillfällen kunde bödeln till och med gå före och blåsa trumpet så att ingen skulle kunna undgå att lägga märke till processionen.

Kopia av Kopparmatte, statyn som prytt kåken på Stortorget i Stockholm. Det sägs att ansiktet avsiktligt gavs dragen av Norra förstadens snåle och impopuläre borgmästare Mattias Trost.

Stadens stenar

Överhuvudtaget ansågs förnedringsstraff vara bland de värsta, och det fanns gott om sådana. Ville man öka bördan för den som skulle förvisas hängde man de så kallade ”stadens stenar” runt halsen på missdådaren. Stadens stenar satt ihop med en tung järnkedja, och deras vikt varierade förmodligen från stad till stad, men det exemplar som finns bevarat på Stockholms Medeltidsmuseum väger 26 kilo. Stenarna var en straffmetod som oftast bara kom kvinnor till del, även om det finns undantag. Ett alternativ till förvisning var att den dömde fick stenarna runt halsen och sedan av bödeln leddes ett visst antal varv runt staden till åskådarnas förtjusning. Fängelsestraff i modern mening existerade knappast under medeltiden eller renässansen. Dåtida fängelser användes på samma sätt som dagens häkten, alltså till att förvara misstänkta i väntan på rättegång. I de allra flesta fall utmättes straffet mer eller mindre omedelbart efter domen, oavsett om det handlade om böter, kåkstrykning eller döden. En målande beskrivning av hur det kunde gå till är hämtad från en rättegång i Jönköping 1458. ”Då gavs domen över honom, och han vart dömd till galgen. Då bakbands han och fick repet lagt runt halsen och skulle ledas till galgen, men efter många mäns bön gjordes nåd med honom och han fick svärdet och vart halshuggen fast han med rätta borde hängas.”

Stortorget i Stockholm. En väl använd avrättningsplats.

Dra till Hängeby

Hängning var en av de mest använda avrättningsmetoderna. En tjuv skulle enligt lagen alltid hängas, men i praktiken var det oftast bara de grövsta brottslingarna som trakterades på detta sätt. En hängning i Sverige gick inte till på samma sätt som i amerikanska filmer där knuten läggs framtill under ena kinden så att nackkotorna bryts för en förmodat snabbare död. Inte heller finns det några belägg för att en schavott med fallucka någonsin använts i vårt land. Den hängde fick, som i den ovan beskrivna rättegången i Jönköping, repet runt halsen och leddes av bödeln bort till galgbacken. Till skillnad från andra avrättningsplatser låg galgbacken så gott som alltid på en väl synlig plats en bit utanför staden. Anledningen var att de hängda fick vara kvar i galgen i dagar, ja till och med veckor, som varning åt andra kriminella, och ett sådant lik börjar ganska snart ruttna och stinka. Den mest kända medeltida galgbacken är förmodligen den i Visby, som är unik därför att, med undantag för tvärbjälkarna som varit av trä, hela konstruktionen bevarats till våra dagar. Den dödsdömde bands och fick klättra upp på stegen tillsammans med bödeln som gjorde fast snaran i en krok i tvärbjälken och sedan knuffade ut sitt offer. I och med att snarans knut låg i nacken var döden en långsam process eftersom den avrättade ströps till döds, och det var snarare regel än undantag att den hängde fick sprattla flera minuter innan döden befriade honom eller henne. Det finns gott om myter vad gäller avrättningar, och en av dem hävdar att kvinnor slapp hängas för att det inte skulle gå att titta in under deras kjolar. I verkligheten var hängning ett straff som drabbade bägge könen, om än generellt fler män än kvinnor avrättades överhuvudtaget. Som kuriosa kan nämnas att ett av de äldsta bevarade svenska slanguttrycken, det finns belagt från slutet av 1500-talet men är troligen betydligt äldre, är att ”dra till Hängeby”, vilket alltså betyder att bli hängd.

Halshuggning med svärd. Kopia av nu försvunnen bild från Stockholms blodbad 1520.

Ett brett och tungt svärd

I motsats till en hängning skedde halshuggning på torget, ofta i direkt anslutning till rådhuset. Både avrättningar med yxa och svärd förekom, men svärdet var det absolut vanligaste. Någon gång under slutet av 1600-talet börjar avrättningar med yxa att tränga undan de med svärd, vilket troligen hänger ihop med att svärdet, ett huggvapen, kommit ur allmänt bruk och ersatts av värjan, ett stickvapen, så att det var allt färre som kunde hantera ett svärd med den kraft och precision som en halshuggning trots allt kräver. En avrättning med svärd gick till på så sätt att man stödde ut sand på marken för att suga upp blodet, och den dödsdömde fick sedan ställa sig på knä. För att bödeln skulle ha ett enklare jobb, en sak som även låg i den dödsdömdes intresse om han inte ville plågas ihjäl av upprepade hugg som i det tidigare nämnda fallet med Mäster Håkan, fick den dömde ta av sig på överkroppen och om han eller hon var långhårig sattes håret upp eller klipptes av så att nacken blottades. Med ett kraftigt hugg skiljdes så huvudet från kroppen. Ett bödelssvärd, det finns många bevarade bland annat på Livrustkammaren, Armémuseum och Nordiska Museet i Stockholm, såg annorlunda ut än ett svärd avsett för strid. Det var ett brett och tungt tvåhandssvärd med en karaktäristiskt rundad eller tvärt avskuren ända.

Hammarby galgbacke. Stenarna som syns är allt som återstår av den höga schavotten.

Myter om bödeln

Att avrättas med svärd ansågs som finare än att avrättas med yxa, vilket inte är så konstigt med tanke på att ett svärd är ett vapen medan en yxa är ett redskap, och ett som till på köpet användes för att ta livet av djur, varför symboliken är lika klar som förnedrande. Adliga hade rätt att kräva avrättning med svärd, men varifrån skrönan om att halshuggning med svärd skulle varit förbehållen endast de rika kommit är svårt att svara på. Så gott som alla bilder på avrättningar från medeltiden fram till mitten av 1600-talet visar avrättningar med svärd oavsett om de dödsdömda var krigsfångar, kriminella eller andra. I bevarade rättshandlingar nämns avrättning med yxa ytterst sällan före 1600-talets slut medan de med svärd var mer eller mindre regel. Inte heller finns någon sådan paragraf inskriven i de gamla stads- eller landslagarna. Mytens ursprung är som sagt svår att belägga, troligen rör det sig om en misstolkning av Olaus Magnus berättelse om att adelsmän som dömts att hängas oftast ”benådades” till svärdet på grund av sin börd. En avrättning med yxa gick annorlunda till än en med svärd. Här användes en stupstock att vila den dödsdömdes hals mot, oftast en stock, bjälke eller tjock planka som las direkt på marken så att den som skulle avrättas var tvungen att lägga sig raklång med ansiktet ner. Var bödeln skicklig och inte alltför full räckte det troligen med ett hugg, varefter den döde antingen begravdes eller sattes upp till allmän beskådan med huvudet fastspikat bredvid kroppen, oftast på ett gammalt vagnshjul som rests på en hög påle utanför stadsporten eller på galgbacken.

Några riktiga fängelser existerade inte under medeltiden. Istället förvarades fångarna i källarhålor som den här från Gripsholms slott.

Magiska tummar

Liken efter avrättade människor ansågs i äldre tider ha magiska krafter. Dels gick de lättare igen än folk som dött på mer naturliga sätt, och dels kunde delar av kroppar, kläder eller rent av galgen själv användas för att skydda mot olyckor eller framkalla förbannelser. Paradoxalt nog ansås ett finger av en hängd, helst en tumme, kunna skydda en brottsling från upptäckt, och fler än en infångad tjuv har haft en torkad ”tjuvatumme” i sin ägo, vilket är ganska märkligt med tanke på hur lite lycka den förde med sig till sin tidigare ägare. Naturligtvis var det förbjudet att hämta delar från avrättade kroppar, men kanske mer för att man ville bekämpa vidskepelse än om omsorg om den döde. År 1583 blev en kvinna med det misstänkta namnet Tjuv-Kajsa påkommen när hon köpte ben från en avrättad av Stockholms bödel, och det finns värre historier än så. Till exempel när bödelsdrängen blev tagen på bar gärning på en stege vid galgen i full färd med att ta ut fett och ryggradskotor ur den uppsprättade kropp som dinglade vid hans sida. Även träbitar av galgen kunde användas, i vissa fall för att kasta förbannelser. 1587 har Rasmus Bryggare i Vadstena gravöl för sin hustru, men gästerna tycker ölet smakar underligt och när öltunnan öppnas visar det sig att någon lagt in trä hugget från galgen i ett stycke av en hängd mans skjorta. Troligen avslutades festligheterna ganska snabbt efter den upptäckten.

Rättskipningens baksida

Trots att bödeln var en av sin samtids mest beryktade yrkesmän, och att hans bedrifter än idag lämnat starka spår i det så kallade folkmedvetandet är den forskning som bedrivits på detta område så gott som obefintlig. Endast ett fåtal av de kända avrättningsplatserna har undersökts arkeologiskt, och då oftast i förbifarten, och ingen sammanställning av bevarade rättsprotokoll har gjorts. Den litteratur som finns att tillgå i ämnet är lika sparsam den, med endast enstaka verk oftast av gammalt datum och tveksamt faktainnehåll. Kanske har denna del av vad man skulle kunna kalla samhällets och den svenska rättskipningens baksida inte ansetts tillräckligt fin för att generera bidrag. Vad orsakerna än är är det en stor och viktig bit av vår otäckare kulturhistoria som återstår att ta tag i. Då och då hör man dessutom någon förklara sig vilja se dödsstraffet återinfört, vilket visar att den medeltida synen på brott och straff inte alltid är så avlägsen som vi inbillar oss.

Denna text är hämtad ur boken Skokloster, Carlsson bokförlag 2021. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Del 3 av 3

Gå tillbaka till Del 1 av 3, eller Del 2 av 3.