Där en gång festerna avlöst varandra sägs den glada stämningen med åren ersatts av någonting vakande och illvilligt. Det är inte helt säkert att du vill veta vad rösterna viskar i den stora ljusgården.
Norr om Humlegården i Stockholm finns några kvarter som sällan besöks av andra än dem som bor eller möjligen jobbar där. De ligger som en vaddering mellan Humlegården och trafiktäta Valhallavägen, och redan här kan man ana den där speciella atmosfären som bara infinner sig när man närmar sig innerstadens utkant. Lite tom, enslig, och till och med vemodig när stadskärnan drar mot sitt definitiva slut. Inbäddad mellan husen ligger den lilla Stureparken, en gammal kyrkogård där sjömän, fattiga och sjuka grävdes ner i massgravar efter 16- och 1700-talens många krig och pestepidemier.
Alldeles intill hittar man Floragatan, som när den anlades hette Biblioteksgatan, och bland dagens trista 1940-talshus med sina massproducerat opersonliga fasader, och dess ännu dödare 1960-talsgrannar ligger de fåtaliga resterna av det sena 1800-talets kortlivade trend med stadsvillor. De som finns kvar har i stort sett alla tagits över av ambassader och beskickningar, och ett myller av färgglada flaggor möter besökaren bakom bistra staket till en motsägelsefull och inte alltid inbjudande helhet. Ett av dessa hus är den så kallade Curmanska villan på Floragatan 3. Den är en märklig byggnad, skapad av konstakademins stenrike professor Carl Curman 1880, och lär vara inspirerad av ett hotell i Cordoba i Spanien. Här fördes under 1800-talets sista år ett stort hushåll med alla de dåtida kulturkändisarna som flitiga gäster. Viktor Rydberg, Ellen Key, Carl Snoilsky och Arthur Hazelius är bara några av dem som här tillbringade nätterna med punschskålar och djuplodande diskussioner.
Curmanska villan skulle komma att stanna i samma familj ända in på 1960-talet då den gjordes om till kontor, och var även sedan de glada festerna kommit av sig legendarisk med Linnébibliotek, gyllenläderstapeter och vacker golvmosaik. Mest imponerande är det stora rum i mitten av huset vilket alla de andra grupperar sig runt. Byggt som en stor ljusgård, en kopia av ett grekiskt eller romerskt atrium, sträcker det sig genom två våningar med balkong eller loftgång hela vägen runt och stort glastak som gör att man sällan behöver tända lampor dagtid trots att rummet inte har några fönster. Under den naturliga ljuskällan trängdes palmer och filodendror mellan imiterade grekiska friser, och de mörkt rödbruna väggarna gav det hela en varmt hemtrevlig ton. Det var dock inte enbart trevnad det märkliga huset kunde generera, utan besökare har även talat om en förtätad stämning och känslan av att hela tiden vara iakttagen.
En kvinna som varit på besök här strax innan omvandlingen till kontor berättar om en lika svårförklarad som otäck händelse. Det är kväll och hon befinner sig ensam i den mäktiga ljusgården när hon känner att någon kommit in tätt bakom henne. Hon har stått i egna tankar och det plötsliga uppvaknandet är både oväntat och obehagligt och blir inte ett dugg bättre av att hon när hon vänder sig om finner sig lika ensam som tidigare utan att för den skull bli kvitt känslan av att någon är där. Hon flyttar sig några steg för att komma ifrån den olustiga närvaron, men utan att lyckas. I det tomma rummet hör hon ett tydligt mummel av röster, liksom om två människor stod strax intill henne och viskade till varandra. Orden går inte att uppfatta, men det osynliga samtalet ackompanjeras av en oförklarlig kyla. Hur hon än flyttar sig är de viskande rösterna hela tiden bakom eller bredvid henne, och när hon av en impuls hon inte kan förklara tittar upp mot loftgången under takfönstret ser hon en mörk gestalt i dess hörn, en man vars stickande ögon hela tiden betraktar henne. Upptäckten blir för mycket, och hon lämnar hastigt rummet för att några minuter senare återkomma i sällskap av husets två andra invånare vilka hon hämtat ur källaren, men när de kommer in under glastaket är både röster och skepnader borta. Avskedet blir sedan både kort och stelt, och hon återkom aldrig till Curmanska villan, men händelsen satt starkt i minnet många år efteråt. Idag är det Thailändska ambassaden som huserar i familjen Curmans originella och i stadsbilden något oväntade villa, och om de som arbetar där haft problem med dess döda invånare är okänt, men tidigare besökare lär som sagt vid flera tillfällen haft obehagliga upplevelser.
Text och bild: Petter Inedahl
0 kommentarer