Det oroliga Nora

Nora herrgård

När barnen springer från lek till lek fylls den gamla gården med liv, men få av dem skulle troligen leka där om de kände platsens rykte, och framför allt vad som händer där nattetid.

Mitt bland den villabebyggelse som i alla upptänkliga stilar och byggnadssätt strösslar området ovanför Mörby centrums tunnelbanestation ligger Nora herrgård och vad som finns kvar av dess ekonomibyggnader. På en kulle ovanför Kvarnparksvägen i vad som förr kallades Nora trädgårdsstad ligger den lätt ombyggda huvudbyggnaden, och kring allén på andra sidan herrgården de båda stallflyglarna och 1700-talets gamla mangårdsbyggnad, vilken oftare går under namnet Blanchegården med anledning av att en tonårig August Blanche arbetat som informator här.

Blanchegården, Noras ursprungliga mangårdsbyggnad.

Den ena av de bägge stallbyggnaderna är sedan länge ombyggd till bostad, och Nora självt har genom åren genomgått skiftande öden. Byggt i tidsypisk senempire någon gång under 1800-talets första decennier har gården med undantag för de nutida flyglarna ganska bra bevarat sitt ursprungliga utseende. Under 1940-talet var här pensionärshem, men idag har de gamla damerna ersatts av betydligt yngre förmågor sedan Danderyds kommun 1974 inrett Nora herrgård till daghem. Att inte barnen som leker i Nora har en aning om vad som lär ske här nattetid är förklarligt. Troligen skulle de flesta av dem vägra gå hit om de kände till platsens rykte.

Nora gård. Vid sidorna av allén skymtas de forna stallängorna.

En av det gamla pensionärshemmets föreståndare har berättat om hur dörren mot allén ibland slogs upp på vid gavel av osynlig kraft, och hur tunga klampande fotsteg ekat över golvet i nedre hallen för att sedan långsamt och hotfullt ta sig upp för trappan till övervåningen. En speciellt fasansfull kväll lär den 30 december 1947 ha varit, när ett flertal både gäster, personal och tillfälliga besökare sitter i övre hallen vid en sen kopp kaffe. Samtalet börjar halta när ytterdörren vräks upp med en smäll, och olusten stiger hos dem som förut varit med om fenomenet. Deras uppenbara nervositet smittar resten av sällskapet, och det är en dödstyst samling människor som med fasa hör de tunga stegen närma sig utan att någonting synligt finns där. När stegen till sist stannar rakt framför kaffebordet kommer en iskall vindpust innan förtrollningen bryts. Det sägs att åtminstone en av hemmets invånare flyttade redan dagen efter.

Nora kvarn vid den försvunna strömfåran.

I Kvarnparken alldeles intill Nora ligger gårdens gamla kvarn. Bäcken som en gång drev kvarnhjulet har numera tynat bort, och även själva kvarnhjulet har skattat åt förgängelsen. Här fanns en gång både kvarn och såg vilka turades om att använda vattenkraften, idag är här vävstuga. Den forna kvarnen ser en smula lustig ut med de bägge landgångar som en gång förde över kvarnbäcken nu  hängande i tomma luften. Att det som försiggår inne i den gamla kvarnen sedan solen gått ner dock inte är ett dugg lustigt har en före detta hyresgäst vittnat om.

Kvarnstugan ruvar på hemligheter vars ursprung ingen ännu lyckats lista ut.

Ett högljutt stönande, liksom av en människa i obeskrivlig smärta kunde höras från den tomma och låsta kvarnstugan. Jämrandet återkom med ojämna intervaller. Ibland kunde det höras varje natt en hel vecka för att sedan vara tyst under långa perioder. Vittnet beskrev hur det plågade kvidandet åtföljdes av ljudet av forsande vatten trots att inget vatten forsat under kvarnen på åtskilliga år. Det har spekulerats i om det skulle röra sig om någon som kanske fått armen avsliten i kvarnstenen eller ramlat ner och blivit levande rådbråkad av det stora vattenhjulet, men ingen sådan olycka finns antecknad från Nora kvarn. Idag är det inte längre någon som bor här, och om stönandet, som alltid var som starkast framåt gryningen, ännu kan höras är okänt.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.