Det skrikande barnet i källaren

Åkeshovs slott

Skrapet av möbler, släpande fotsteg och ett skrikande barn i källaren. Åkeshovs slott är långtifrån tyst även om ingen är där.

Alldeles intill tunnelbanan skymtar en stor gul byggnad med fristående flyglar. De ligger halvt dolda under grenarna, och den tomma gårdsplanen gör trots närheten till tunnelbanestationen ett lika ensligt som fantasieggande intryck. Få stockholmare har varit där, och ändå har huset funnits i århundraden.

Borggården på Åkeshovs slott. Är det Agneta Wrede som spökar i sitt forna hem?

Åkeshovs slott uppfördes i mitten av 1600-talet av riksmarskalken Åke Axelsson Natt och dag, en mäktig man vars familj dock mest är känd för mordet på Engelbrekt 1436. Om Åke Axelsson någonsin själv bott på slottet är tveksamt då han dog i Södermanland redan 1655. Åkeshov övertogs då av hans dotter Barbro, gift med amiralen Claes Bielkenstierna som sägs spöka på Årsta slott, och det var troligen hon som döpte slottet efter sin pappa. Dagens Åkeshov är det ursprungliga, även om det ändrade utseende en del när det höga porttornet revs under 1720-talet, och även flyglarna tros delvis vara desamma som kan ses på Erik Dahlbergs teckning i Svecia Antiqua. Parken var stor med anlagda gångar, dammar och fruktträdgård, och en kulle intill slottets huvudbyggnad gömmer ruinen av vad som tros vara en medeltida kastal, vilket i så fall skulle betyda att Åke Axelsson inte var den förste att bo här, en sak som knappast är trolig i vilket fall som helst med tanke på det gamla gravfältet i Ättehagen på andra sidan tunnelbanan.

Åkeshov har varit både mentalsjukhus och adelshem. Frågan är vilken av verksamheterna som lämnat starkast avtryck i det nuvarande.

Liksom de flesta andra svenska adelsslott har Åkeshov haft skiftande öden genom åren. Skola, mentalsjukhus eller ”vårdanstalt för sinnesslöa barn” som det hette, flyktingförläggning, samt även en tid pastorsexpedition. Idag är det konferenshotell med alla därtill hörande bekvämligheter, men det sägs att en hel del av vad man kan träffa på i slottet har närmare band med dess historia än nutida verksamhet. Det viskas bland både gäster och anställda om mystiska och oförklarliga saker i de gamla salarna, och det sägs att det övernaturliga ökar sin närvaro efter stora fester eller andra högljudda arrangemang, liksom tycker det åldriga huset inte om att bli stört.

Agneta Wredes förmak med dörren in till vad som en gång var hennes sängkammare. Här sägs vara allt annat än lugnt om nätterna.

Personalens omklädningsrum ligger i vindsvåningen, och flera anställda har vittnat om hur de känt sig iakttagna när de vistats ensamma där, och hur någonting gått omkring utanför dörren, och hur detta något varit spårlöst försvunnet då de tittat ut. I ett annat rum, ett vackert målat 1700-talsrum kallat Agneta Wredes förmak, har man åtskilliga gånger hört underliga skrapande ljud, som om någon flyttade möblerna, en sak som vid närmare undersökning naturligtvis inte skett. Flera personer har vid olika tillfällen sett en svart skugga glida förbi i ögonvrån i eller i närheten av förmaket, och även hört fotsteg där.

Källartrappan där flera personer hört en död liten pojke skrika.

Agneta Wrede var slottets härskarinna under senare delen av 1700-talet och skulle även dö här år 1800, och har rätt eller fel fått klä skott för de olustiga fenomenen i det rum som bär hennes namn. Hon ligger för övrigt begraven i likaledes hemsökta Bromma kyrka inte långt ifrån Åkeshovs slott, men lär inte vara den enda som spökar på platsen. En av de anställda har berättat hur hon varit på väg förbi källartrappan när hon hör en spröd röst där nerifrån. Hon stannar upp, och kan tydligt urskilja skriket av ett litet barn, men blekt och liksom urvattnat, ett skrik som omedelbart tystnar då hon tar ett par steg ner för att se efter. Enligt lokal sägen ska detta vara vålnaden av en åttaårig pojke som ramlat ner för trappan i det nu försvunna porttornet och brutit nacken. Åkeshovs slott är levande i allra högsta grad, och inte bara vid konferenser och middagar.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.