Om vi idag mest brukar förolämpningar med anspelning på mörkrets furste och hans hemvist hade man förr i tiden betydligt mer fantasi och visade många gånger en imponerande kreativitet då det gällde vad som på den tidens språk kallades snubbor, hårda ord, bannskap och svärjande. Här kommer en liten ordlista med de vanligaste, och även några av de ovanligaste, förolämpningarna från förr. De är hämtade från såväl den västra som östra rikshalvan i det dåvarande svensk-finska riket. Somliga orter är gravt överrepresenterade, en sak som inte nödvändigtvis behöver betyda att människorna där lät värre än sina samtida, men som i fallet med lilla Vendel i varje fall tyder på en imponerande språklig uppfinningsrikedom. Författaren av dessa rader har faktiskt besökt platsen, men blev märkligt nog inte förolämpad en enda gång, vilket antyder att han hade tur eller möjligen att tiderna ändrats.
Kyss hästeräder!
Ett räder är ett annat ord för det manliga könsorganet. Att be någon att kyssa rädret på ett djur var naturligtvis värre än att kyssa motsvarande kroppsdel på en människa. För att det ska bli lättare att förstå förflyttar vi oss till Enköping 1589 för ett praktiskt exempel.
”På Munkegatan fick Erik Pärsson syn på Filip Rådman och ropade till honom: Din fyllepåse! Och sedan bad han honom kyssa ett hästeräder.”
Fyllepåse får vi som bonusord, och vad det betyder? Tja, idag hade vi förmodligen sagt någonting i stil med: Ditt gamla fyllo.
Hundsfott!
Hunden var ett omtyckt sällskapsdjur på 1600-talet precis som idag, men den var också ett ofta använt skällsord då den ansågs oren av anledningar vi ska återkomma till. Vad resten av ordet hundsfott betyder förbjuder blygsamheten att berätta, bara att det heter cunnus på latin. Vill man vara ännu tydligare skulle man kunna säga att det är den kvinnliga motsvarigheten till det nyss presenterade ordet räder.
Hundsfott är en bra förolämpning då den är dubbel. Först hund, som ingen ville bli kallad för på 1600-talet och sedan nästa ord som ingen vill bli kallad för ens idag. Här kommer ett praktiskt exempel på hur man använder det hämtat från Helsingfors 1639.
”Per Tomasson kom in i rummet och bad om lite torkat kött, men Hans Jacobsson och de andra sa nej. Vad för hundsfotter och paddor är ni, ropade Per då, och sedan ville han ha dem ut på gatan för att slåss: Kom ut på gatan ni hundsfotter!”
Som bonus bjuds det återigen på extraförolämpningen paddor, en svordom det ska berättas mer om inom kort.
Bödel!
Att bödeln inte var någon populär person är lätt att förstå, och inte var det ett dugg roligare att bli kallad för bödel även om du inte var någon. Ville man göra någon riktigt arg kunde man säga, ja det räckte oftast med att antyda, att han varit en bödel. Eller hans bror eller pappa. Förolämpade man en kvinna gick det utmärkt att säga att hon hade varit gift med en bödel, eller att någon i hennes släkt var en. Här kommer ett fint och nytänkande sätt att använda ordet hämtat från Gävle 1636.
”Hans Honung vände sig till Per Jacobsson och sa: Din djävul. Du då, svarade Per, du är allt en vacker man som är bukbror med bödeln.”
Bukbror kallas ibland även för buksvåger, men djävul var faktiskt inte alls lika vanligt som skällsord under 1600-talet trots att det idag är mer eller mindre standard. Att verkligen bli bukbror med bödeln skulle varit höjden av förnedring och skämt ut hela släkten.
Jute!
På 1600-talet var man extremt mån om sin ära och heder. Ofta var det den fattiges enda kapital som han eller hon naturligtvis inte ville bli av med, och även bland grevar och grevinnor hörde hedern till det mest ömtåliga, oavsett av hur det i verkligheten stod till med den saken. Att bli kallad lömsk och falsk var otroligt mycket hårdare och värre dåförtiden än vad vi idag skulle tycka, och bland det lömskaste och falskaste man visste i Sverige-Finland var danskar, en sak som naturligtvis hade att göra med de många krig, blodbad, överfall och intriger som under åtskilliga hundra år präglat vår gemensamma historia. Danskar kallades i dagligt tal för jutar efter Jutland, idag Jylland, det största danska landskapet som för övrigt heter Jutland och Jütland än idag på de engelska och tyska språken. Här kommer ett exempel från 1524 taget från Stockholm så att du kan lära dig att använda ordet jute på ett rätt och riktigt sätt.
”Samma dag stod Nils Jönsson för rätten och klagade att Anders kämnär sagt att han hade en jute uti sig och bad honom bevisa det eller stå sin rätt.”
Detta hade kunnat bli dyrt för Anders, men efter att han bett om förlåtelse och inför rätten erkänt att han inte visste någonting illa om Nils förlikades de utan att rådhusrätten behövde fälla någon dom. Att man i detta annars solklara fall helst inte ville döma berodde naturligtvis på att Anders i sin egenskap av kämnär var anställd av staden och alltså direkt underställd rådet som då mer eller mindre skulle tvingats döma sig själva. Att skälla någon kallades att bruka sin onyttiga mun, och de böter som då krävdes ut kallades i äldre tider för läppegäld, ett ord som slår huvudet på spiken när det gäller att förklara exakt vad det handlar om.
Kräkla!
En kräkla är inte bara en biskopsstav. För fyrahundra år sedan var det även ett verb. Ett som betydde att gnata och gräla och käfta emot. En kräkla kallades en person som ställer till krakel i tid och otid. Ingen gillade en kräkla, och inte heller gillade någon att bli kallad för detta. Även om det var sant. Så här använder du ordet kräkla som förolämpning, exemplet är från Strängnäs och året är 1595.
”Lasse Eriksson tittade på borgmästaren. Så ofta jag ska ha någonting av dig så kräklar du emot, och du är inte bara en kräkla, utan en visp också, sa han och knäppte med fingrarna framför hans näsa.”
En visp var naturligtvis en visp redan på Lasse Erikssons tid, men visp kunde också betyda någon som är lättsinnig och ombytlig, en person som säger en sak ena dagen och någonting annat den nästa. En man inte kan lita på helt enkelt. Att knäppa någon för näsan var självfallet väldigt respektlöst och en gest man kunde ta till för att visa hur lite aktning man hade för den man talade med. Bäst fungerade det när även andra såg och hörde och kunde hånflina.
Fogdekyssa!
Fogden var en representant för myndigheterna, men precis som få tycker om en person som ställer sig in och lismar för överheten ansåg man även på 1600-talet att den sortens fjäskande var omoraliskt och dessutom att nedvärdera sig själv och sin ömtåliga ära. Ändå fanns det folk som gjorde det, precis som nu. Ordet fogdekyssa är en målande beskrivning av hur en sådan person bär sig åt. Vi förflyttar oss till Helsingfors och året 1623 och lär oss hur man använder uttrycket fogdekyssa.
”När Olof Hansson fick se Per Olofsson på gatan petade han på honom med sitt spö och ropade: Du fogdekyssa, du gav min far mer vin än din husbonde. Då vände sig Per till sin tjänare och sa: Gå och slå honom på munnen min gosse. Och det gjorde han.”
Att dricka öl och vin var en sport på 1600-talet, och den som först ramlade under bordet hade förlorat, därför tyckte såklart Olof att det var allvarligt att Per hade fuskat i dryckestävlingen genom att hälla upp mer i Olofs pappas bägare än vad han gjorde i sin husbondes. Och som vi ser kunde även en tjänare i sin tur ha en tjänare.
Smöraskeslickare!
Uttrycket att smöra för någon behöver nog ingen förklaring, men det här en lite grövre variant, en korsning mellan att smöra och att rövslicka, inte helt långt ifrån uttryck som fogdekyssa. Vi tar med oss även det underbara ordet fogdekyssa och tittar på hur det lät i uppländska Vendel 1633:
”Pelle Persson tittade länge på Erik Profoss. Du fogdekyssa och smöraskeslickare, sa han sedan föraktfullt.”
Skällsord kallades ofta också okvädningsord, och det var precis vad Pelle Persson fick böta för efter att ha talat så här. En mycket stor andel av de mål som hamnade inför rätta under 1600-talet var mål rörande äran, och man kunde till och med bli dömd att offentligen mista sin ära. Vid sådana tillfällen skrevs ditt namn på ett papper som sedan bödeln spikade fast på kåken, den påle eller pelare som stod på torget och användes för att hudstryka missdådare. Att hitta någons namn på det stället var en varning till alla som möjligen övervägt affärer eller umgänge med denna person. Ett av de mest kända exemplen är den ofrälse skalden Lars Wivallius som under falskt namn lyckats bli gift med en adelsfröken och vars namn av Stockholms bödel spikades fast vid kåken på Stortorget i april 1633. ”Ty erkännes och dömes Lars Wivallius för sådant sitt svek till en uppenbar bedragare och oärlig person och hans namn att naglas vid kåken, och sådant med rätta”, noterar skrivaren upprört i protokollet.
Asätare!
Ett as är egentligen ett självdött djur och att äta ett sådant är naturligtvis inte alls trevligt, men under krig, missväxtår och svält hände det säkert många gånger att man gjorde det ändå. Att kalla någon för asätare är då ett sätt att säga att man pratar om ett äckel och dessutom antyder man att han eller hon är en utfattig stackare, en sak som heller aldrig har setts som någonting eftersträvansvärt. I uppländska Vendel får vi 1615 veta hur uttrycket asätare ska användas i konversation.
”Hans Abrahamsson pekade på sin granne Brita Olofsdotter, och sa: Din asätare! Brita svarade snabbt: Om jag är en asätare är du en föllefitta!”
Vad det var Brita kallade Hans avstås från att kommentera, men det heter ungefär samma sak än idag även om man inte så ofta använder det som skällsord eller ens i dagligt tal.
Ormsalterska!
En ormsaltare, eller ormsalterska om det är en kvinna, är en elak och bedräglig person, men hur det märkliga uttrycket uppstått vet inte ens språkforskarna. Möjligen kan det anspela på någon som verkligen saltar in ormar, kanske för att äta dem eller använda dem i någon sorts obehaglig magisk ritual värdig den tidigare nämnde bonden Jon i Uttersby. I uppländska Vendel 1623 visste de att använda uttrycket ormsalterska på rätt sätt. Jo, det var som sagts inte det enda uttrycket de visste att använda i Vendel som verkar ha varit en mycket intressant och lärorik plats att bo på under 1600-talet.
”Då kom Lars Lifstensson in genom dörren och gick fram till hustru Anna. Du är en ormesalterska och en skamsäck, sa han inför hela familjen.”
En skamsäck är ett bonusuttryck vi bjuds på köpet, det kan användas i många olika situationer och varianter som vi ska lära oss mer om strax.
Skalk!
Skalk var en av de äldsta och mest pålitliga förolämpningarna som under 1600-talet redan gjort sitt jobb i flera hundra år. Det har ingenting med gamla ostkanter att göra, utan betyder helt enkelt bov, skurk, missdådare och ogärningsman. Ett av de allra vanligaste och mest omtyckta skällsorden. Vi reser till Arboga 1470 för att få en fin praktisk lektion i hur man förolämpar någon med detta ord.
”Ravid Tysk tittade på männen på andra sidan bordet när han ställde ner sitt ölstop med en smäll. I Arboga, sa han med eftertryck, finns det inte fler dannekvinnor än att jag kan lägga dem alla i en skottkärra och köra ut dem i ån, och dannemän finns det inga. Där bor bara tjuvar och skalkar och jag önskar dem alla till helvetet.”
Orden dannekvinna och danneman hade absolut ingenting med Danmark att göra, snarare motsatsen. En dannekvinna eller -man var helt enkelt en rättrådig, hederlig och aktad person, och ordets ursprung är fornnordiskt och betyder ärbar. Skalk var alltså dannemannens absoluta motpol.
Skälm!
Om skalk var det vanligaste skällsordet under 1600-talet var skälm dess ständige följeslagare. De stödjer och hjälper varandra och passar utmärkt bra ihop. Det nutida uttrycket att vara skälmsk i betydelsen flörtig har även det hunnit bli gammaldags, men på ännu äldre svenska var skälm ett ord ingen skulle ha uppfattat som positivt på något sätt. En skälm är en svekfull bedragare och förrädare, en ondskefull skurk man varken vill umgås med eller ens möta. Eller bli kallad för. Exemplet här är hämtat från nyländska Ekenäs 1664.
”Carl Henriksson tog en klunk öl och pekade sedan på borgmästaren. Du har tagit pengar från mig och inte lämnat kvittens, sa han. Så brukar skälmar göra. När alla tystnade fortsatte han: Du är inget annat än en skälm och gör vad en skälm skulle gjort.”
Sant är att en hel del förolämpningar ser dagens ljus i sällskap med ett stop öl eller två, en sak som förklarar varför ett enkelt besök på krogen som här kunde sluta inför rådhusrätten.
Horborgmästare!
Att köpa eller sälja sexuella tjänster sägs ha förekommit sedan tidernas begynnelse, och lika länge har det ansetts klandervärt, ja rent av motbjudande. Att antyda, eller ännu hellre säga rent ut, att någon gjorde detta var, och är ju ännu, en grov och elak skymf. Här får vi tips på ett uppfinningsrikt sätt att skapa en ny och mustig förolämpning hämtad från Helsingfors 1638.
”Visst har vi en borgmästare, sa långe Anders och snörpte på munnen. En riktig horborgmästare.”
Oftast var det kvinnor som blev kallade för horor, men långt ifrån alltid, och en torsk hette på 1600-talet horkarl medan en hallick hette horevärd. Hor kallades det också att ligga med någon som var gift med någon annan än dig, dubbelt hor om du själv dessutom var gift. Efter ett tillägg till lagen 1608 kunde horeri, som det kallades, till och med ge dödsstraff. Om ingen av de bägge var gifta kallades det lönskaläge, men var ändå förbjudet.
Padda!
En padda var under tidigmodern tid inte bara ett vårtigt groddjur, utan betydde dessutom en dum, ful och klumpig person, djurets egenskaper överförda på människan alltså. Ett kräk helt enkelt. Ibland kallades en padda för en pafsa, och även detta fungerar utmärkt som förolämpning. Här kommer ett exempel från sörmländska Villåttinge 1596 på hur man kan använda ordet padda.
”Per tittade på Jon och sa surt: Jag vet väl att det inte spelar någon roll vad jag säger. Jag måste alltid vara en padda för dig. Jon blev arg. Jag har aldrig kallat dig en padda, men vill du vara en padda så bli en padda, svarade han.”
Precis som med alla andra förolämpningar fungerar det även utmärkt att bara ropa ut det: Din gamla padda!
Stympare!
Ordet stympare betydde på 1600-talet oftast inte vad vi skulle mena med samma sak, utan en människa som var inkompetent eller oduglig. Det sista en hantverkare eller ämbetsman, eller för den delen någon överhuvudtaget, ville höra var att han var en stympare. Ibland fick de det ändå, och kanske var det till och med sant vissa gånger. Hur använder man ordet stympare i dagligt tal? Vi tar oss till Vadstena och året 1579 för att få veta.
”Skolmästaren tog ett steg fram och hytte med näven. Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra, sa han så högt att alla rådmännen stelnade till, sedan fortsatte han ännu högre: Hundsfotter, stympare, paddor!”
Såväl hundsfott som padda är gamla bekanta vid det här laget, och anledningen till skolmästarens ilska var att rådet hade förebrått honom att han tagit lagen i egna händer när han lät gripa och hudstryka en man som hotat hans elever, ett agerande han i egenskap av lärare ansåg sig ha rätt till. Trots sitt språk och sin bristande behärskning verkar han i varje fall hå månat om sina djäknar.
Korvknekt!
Korv betydde samma sak på 1600-talet som det gör idag, och samtidigt var det ett skällsord, ett som var speciellt reserverat för myndighetspersoner, till exempel stadens vakter, tullare eller lägre tjänstemän, de så kallade kämnärerna. Hur det kommit att bli ett skällsord är ett av svenska språkets mysterier, men det kan ha att göra med en man vid namn Hans Nilsson, befallningsman på Vaxholms fästning. Han var den som i Stockholm 1622 skulle införa den mycket impopulära lilla tullen. Till vardags drev han ett värdshus, och detta gjorde att han efter att den illa omtyckta tullen börjat tillämpas fick öknamnet Korv-Hans. Och blev jagad genom staden. Så blev korven alltså förvandlad från en älskad matvara till en förolämpning som sedan överfördes på andra lägre, och någon gång även högre myndighetspersoner. Såklart vi vill veta hur man skäller på folk med ordet korv och därför går färden till Stockholm år 1626.
”Anders Tomasson och Mats Matsson tittade upp när dörren öppnades. Det var skattmasen Staffan Rolofsson som kom in, och Mats hälsade honom med sitt ölstop, en sak som gjorde Anders arg. Varför skålar du med den korvknekten, frågade han och fortsatte sedan på finska: Joudu hevon vittuun.”
Korv-Hans värdshus hette Solen och låg på Benickebrinken i Stockholm. Vad alla andra kallade honom vet vi, själv kallade han sig för Hans Nilsson Benicke, men hans popularitet tog tvärt slut med lilla tullens införande 1622. Att just han blev föremål för den folkliga vreden beror på att tullintäkterna på den tiden arrenderades ut, och Hans Nilsson alltså var den som förpliktat sig att i huvudstaden driva in dem. Det finska uttrycket Anders Tomasson använde är inte heller riktigt trevligt och har med hästars fortplantning att göra, mer behöver inte sägas. ”Joda häffwu wittu” stavas det på 1600-talsvis.
Slamsäck!
Kanske skulle de flesta idag bli förvånade snarare än arga om någon kallade dem för en säck, men för fyrahundra år sedan var det en svår förolämpning. Exakt hur det kom att bli ett skällsord tvistas det om med mer eller mindre långsökta teorier som att en säck är ett löst oformligt kärl man kan fylla med vad som helst, till och med skräp och skit. Klart är i alla fall att det var få som ville bli kallade säck. Slamsäck är en variant, skamsäck har vi redan mött, sysäck är en annan, en som kan ha gett upphov till uttrycket sinkabirum vilket under 1600-talet ofta skrevs siskaburen eller ibland sysäckburen. Ett annat uttryck är pepparsäck, ett fyndigt och förnedrande namn på handelsmän. I Vadstena kunde de 1601 uttrycka sig med finess i de flesta sammanhang. Eller vad sägs om detta smakprov?
”Måns Persson kom in i rummet där Nils Jönssons hustru låg. Han såg på henne ett par sekunder innan han öppnade munnen. Din slamsäck, du är ingenting annat än en sysäck, väste han.”
Kan det sägas bättre?
Kukuvallshatt!
Kukuvall låter som ett könsord, men en kuku är helt enkelt en gök, en fågel som är känd för att tränga andra ur boet, och en kukuvall är namnet på en man som blivit utträngd ur sin äkta säng på samma sätt. Det är ett fiffigt skällsord därför att det samtidigt förnedrar även hans hustru och som en följd av det även deras barn. Kukuvallshatten fanns naturligtvis inte på riktigt men att kalla någons hatt för detta var fiffigast av allt för då förolämpar man till och med mannens kläder. Vi vänder oss till Stockholm nådens år 1591 så får vi veta hur man sätter uttrycket kukuvallshatt där det hör hemma.
”Per Olsson reste sig upp från bordet och pekade på Mårten Jönssons hatt. Det där är en kukuvallshatt sa han och sedan slog han kannan i huvudet på Mårten.”
Under 15- och 1600-talen stavade man lite som man tyckte det behövdes, och kukuvall kan därför också skrivas kukawald, kukeval, kukewåld eller kukewall, och det gör det hela nästan ännu roligare för oss som läser det idag.
Oxebysshynda!
Att ingen vill bli kallad för oxe är klart, och de flesta tycker inte antagligen heller att hynda är någon komplimang. Ordet byss, eller biss, är lite svårare, men leken ”herre på täppan” kallades på 1600-talet ”bisse på täppan”, och biss betydde då någon som är den förnämsta eller högsta, och en bisshynda blir alltså drottningen av alla hyndor, den största hyndan av dem alla. Ett trevligt exempel på hur man använder uttrycket oxebysshynda i praktiken hittas i Ekenäs 1669.
”Karin Persdotter bar in ved när hon fick syn på Malin Jonasdotter genom fönstret. Jag är illa utkommen hos det här suggsnöparspacket, sa hon. Håll din mun stilla du oxebysshynda, svarade Malin.”
Pack betydde samma sak på 1600-talet som det gör nu, men suggsnöpare är betydligt mer kreativt. För oss sentida låter det konstigt att man snöpte suggan och inte galten, men snöpa kan också betyda att man skär av ett par senor i trynet så att de på den tiden oftast frispringande grisarna sedan inte kunde böka upp trädgårdar eller åkrar. Den som utförde detta arbete var ofta rackaren, bödelsdrängen som även kastrerade galten och flådde den värdefulla huden av döda hästar. Att detta yrke inte hade någon högre status är många gånger omvittnat.
Bernhyttare!
Bernhyttare betyder mes eller fegis, en sak vi modiga människor inte gärna blir kallade för. Inte idag, och absolut inte på 1600-talet när äran var så mycket viktigare än nuförtiden. Ordet användes inte bara i Sverige-Finland, utan även i Norge och Danmark och tros vara kommet av det tyska 1500-talsuttrycket ”auf der Bärenhaut liegen”, att ligga på björnskinnet, alltså att ligga och lata sig, och att dess betydelse ändrats med tiden. Nu tar vi oss till Stockholm och år 1628 för att få en handgriplig instruktion i hur ordet bernhyttare kan användas i vanligt samtal.
”Ska jag sova här, frågade löjtnanten upprört när Israel Stadstjänare visade honom sitt rum. Du sover där borgmästaren och rådet bestämt, svarade Israel bistert. Löjtnanten drog hotfullt sitt svärd. Jag ger er tusen djävlar allesammans. Du är ingenting annat än en bödelsknekt, en rackare och bernhyttare, skrek han så att det hördes ända ut på gatan.”
Det här var skäppan full av goda ord och uttryck. Återigen görs bekantskap med ord som bödel och rackare. Knekt betydde på 1600-talet inte nödvändigtvis soldat, utan helt enkelt någon som tjänar andra, och både män och kvinnor kunde knekta. Jämför med det tyska ordet Knecht. En bödelsknekt var bödelns dräng, inte det yrke som stod högts på dåtidens karriärönskelista.
Mjölkare!
Ett uttryck som idag helt försvunnit ur svenska språket är att kalla någon för en mjölkare. För att riktigt förstå detta krävs att associationerna flyttas från ordets uppenbara och nutida betydelse, och i stället riktar sig åt vad man ibland kallar självbefläckelse, i varje fall till den manliga varianten av denna sysselsättning. Att mjölka betydde helt enkelt att onanera, och när stockholmaren Paul Spannikow 1624 beskylls för att ha frågat sin piga: ”Anna, vill du mjölka?” så var det alltså inte korna han ville att hon skulle visa uppmärksamhet och lägga sin hand på. Den som ägnade sig åt mjölkning av detta slag kallades en mjölkare och vi återvänder till Stockholm året 1624.
”När Simon Busch och Paul Spannikow gick förbi Elias Bylows port öppnades den med ett ryck och Elias hustru klev ut. Hon pekade på Paul och ropade så att alla på gatan stannade upp: Du är en gammal skälm och mjölkare och vore värd att ligga på en eld.”
Om det var elden i helvetet hon syftade på eller kanske att Paul borde bli halshuggen och sedan uppeldad av bödeln är inte helt klart, man var troligen av mindre betydelse. Uttrycket mjölkare, eller i varje fall ett uttryck med samma betydelse, lever än idag kvar i engelska språket där det kallas wanker och är mycket vanligt. En gång i tiden var det som synes vanligt även här.
Slöke!
Ett slöke är en lättfärdig och slamsig kvinna, en slampa rent av. Den manliga motsvarigheten hette slok, men var heller inte särskilt uppskattad som tilltal. Att det inte bara var bland folk i gemen den här sortens uttryck användes kan man få en aning om i grevinnan Agneta Horns levernesbeskrivning där hon våren 1644 berättar hur hennes moster, grevinnan Katarina Oxenstierna, lät henne veta sitt hjärtas mening på följande sätt:
”Då begynte hon om morgonen till att banna mig in till afton och for så ut med mig att jag icke var vatten värd och kallade mig alla de onda namn som hon visste och sade till mig: Ett sådant ettert ont as och avskrap som du är. Och: När det bliver folk utav dig ditt slöke, då blir mina gamla skor nya”.
Slöke och slok är mer eller mindre synonyma med uttrycken slyna och slyngel som idag kanske inte upplevs så fasliga, men på 1600-talet innefattade allt mellan en illa uppfostrad tölp och skälm och rentav en hora eller horkarl. Så kunde högadeln samtala med varandra om man får tro Agneta Horn, om vilken mer längre fram i denna bok. Ordet avskrap kanske inte behöver någon förklaring men motsvaras av uttryck som avfall och skräp.
Kyss röven!
Det tidigare nämnda hästerädret var inte det enda man kunde bli ombedd att kyssa under 1600-talet. Även andra kroppsdelar, både mänskliga och övriga, förekom i sådant sammanhang. Ordet röv är troligen självklart för så gott som alla, men för den i sin uppfostran mer avskärmade delen av denna boks läsekrets kan nämnas att det har en synonym i 1600-talsordet ars. Ursprunget till ordet röv är fornnordiskt och går att söka i ordet reva, en långsmal öppning som alltså går att återfinna i de bakre delarna av människans anatomi. Vi vänder oss till Härnösand och året 1637 för vidare upplysningar.
”Högmässan har just slutat och folket står och pratar på kyrkbacken i väntan på hemfärd. Mickel Kristofferson och Lars Månsson kommer att tala om lagläsaren Clas Nilsson, en man Mickel tycker mycket bra om och berömmer stort för hans rättrådighet och nitiskhet, någonting som får Lars Månsson att brusa upp. Kyss du Clas Nilsson i röven, och han dig, säger han högt, så högt att inte bara Mickel hör honom, utan även prästen och en stor del av de församlade sockenborna.”
Att Lars Månsson inte blev glad av att höra Clas Nilsson berömmas berodde på att samme man gett honom böter några veckor tidigare, och sådant kan man ju förstå. Det är också lika lätt att förstå att varken Clas Nilsson eller domstolen han representerade tyckte om att bli ombedda att delta i en orgie av rövkyssande tillsammans med Mickel Kristoffersson. Man kan vidare gissa att Lars inte blev på värst mycket bättre humör av att han sedan fick sitta bakom lås och bom en hel vecka ”och spisas med vatten och bröd” för detta uttalande. Och fick nya böter.
Denna text är hämtad ur boken Det vulgära och förnäma 1600-talet, Carlsson bokförlag 2023. Författare: Petter Inedahl
0 kommentarer