Hångel på restauranger, utmanande uppträden och stormiga svartsjukegräl låter som typiska tonårsbeteenden, men huvudpersonerna i det här kärleksdramat var närmre sjuttio år. Den ålderstigna passionen slutade med mord.
Förstasidan i Dagens Nyheter den 13 oktober 1964, dagen efter mordet.
Stockholms medeltida stadskärna är idag ett reservat för makt- och medieeliten, och en av huvudstadens mer statusfyllda platser. Går man tillbaka några årtionden i tiden möter man dock en stadsdel fylld av människor med betydligt mer varierad bakgrund och ekonomi, och dit varken bostadsrätterna eller massturismen ännu gjort sitt intåg. I den gammaldags charmen av krokiga hus vid oftast lika krokiga gränder bor en befolkning långt från dagens likriktade höginkomsttagare, men här finns också renoveringsbehov, mörka prång och slitna karaktärer. Här bor 1964 det passionerade kärleksparet Ingrid Bergstedt och Knut Sjöström.
Ett möte i natten
Påskafton 1957 är det danskväll på restaurang Port Arthur, nuvarande restaurang Pelikan, och Knut Sjöström och Ingrid Bergstedt möts för första gången. Han är frånskild lagerarbetare från Karlskrona, hon änka, men danslysten och glad och beskrivs som ”kokett” sina 64 år till trots. Kanske blir hon smickrad av uppmärksamheten från den tjugo år yngre Knut Sjöström, för tycke uppstår och inom en månad har han flyttat hem till hennes lilla etta på Sven Vintappares gränd i Gamla Stan där han ömsom sover i hennes säng och ömsom på soffan i hallen allteftersom förhållandet är på väg uppåt eller neråt. Ingrid, hon kallas oftast Inga av Knut som i sin tur vanligen går under namnet Knutte, upptäcker nämligen ganska snart att hennes nye älskare lider av en svartsjuka som inte är av denna världen. Trots allt förlovar de sig, men under fasaden knakar det, och om Ingrid trott att hon skulle kunnat få bukt med Knuts komplexfyllda personlighet blir hon grymt besviken. Han dricker ofta, och om han i nyktert tillstånd ännu är en försynt liten blekingepojke är han med sprit i kroppen dess raka motsats.
Farlig svartsjuka
Han ser verkliga eller inbillade rivaler i snart sagt varenda man Ingrid inte går förbi med slutna ögon. Svartsjukan går så långt att han följer efter henne varje gång hon ska till affären, som ligger i huset bredvid knappt tio meter från porten, för att se vad hon har för sig. Anklagelserna kommer allt oftare liksom även örfilarna, med det inte helt oväntade resultatet att Ingrid oftare och oftare försöker vara för sig själv, vilket endast ökar Knuts misstänksamhet. I maj 1964, efter sju år, har Ingrid Bergstedt till slut fått nog och bryter förlovningen och kastar ut sin förbluffade före detta fästman. Knut Sjöström flyttar, men försvinner inte längre än till rum 25 på Hotell Ignatius på Västerlånggatan 22 ett par kvarter därifrån. Hotell Ignatius tillhör en nuförtiden försvunnen hotelltyp avsedd för långtidsboende, en inte helt ovanlig företeelse i den kroniska bostadsbristens Stockholm. Hyran är låg, 13 kronor dygnet, ungefär 130 kronor i dagens penningvärde, och standarden påminner mer om ett vandrarhem än ett hotell, med toalett och telefonautomat i korridoren, men det är ett alternativ till en i det närmaste obefintlig bostadmarknad. Hotell Ignatius finns för övrigt kvar än idag, men har förvandlats till finhotell med det något malplacerade namnet Lord Nelson.
Hotell Ignatius, döpt efter gränden i förgrunden, på Västerlånggatan 22, är hotell än idag, men med annat namn.
Hångel på torget
Trots att det officiellt är slut mellan Ingrid och Knut kommer han hem till henne varje morgon för att äta frukost och det är också hon som får tvätta och laga hans kläder. Någon gång under försommaren 1964 sitter Ingrid Bergstedt och njuter av solen på en av bänkarna på Stortorget när en man kommer fram och börjar prata. Han är välklädd och artig, och det slutar med att han bjuder på kaffe på ett närbeläget konditori. Hans namn är Erland Karlsson, och han är så långt från den småsjaskige och våldsbenägne Knut Sjöström det bara är möjligt att komma. Under de följande veckorna träffas Ingrid och Erland upprepade gånger, ibland av en slump, ibland efter överenskommelse, men det är tydligt att Erland Karlsson är intresserad och inte heller Ingrid Bergstedt gör någon hemlighet av attraktionen. De går på Gröna Lund, på kaféer och restauranger och underligt nog lyckas Ingrid hålla förhållandet hemligt för den alltid vaksamme och svartsjuke Knut Sjöström. Tills han av en ren slump stöter på dem när de ”står och hånglar”.
Kärleksgnabb
Knut Sjöström går därifrån utan att ha observerats av de bägge andra, men på kvällen den 18 september kommer han hem till Ingrid under förespegling att dricka kaffe. Han är full, och pumpar henne på information om sin rival. Han kallar honom föraktfullt för ”Kalle med hatten” på grund av den i Knut Sjöströms tycke dyra och fina hatt Erland Karlsson haft på sig. Kvällen slutar med att Knut misshandlar Ingrid och försöker strypa henne och hon räddar sig ut på gatan där hon lyckas kalla på hjälp av ett par fotpatrullerande poliser, det fanns faktiskt sådana på 1960-talet, som kör ut Knut Sjöström men inte kan göra mycket mer då Ingrid inte vill anmäla. Alltsammans är bara ”ett kärleksgnabb” enligt Knut. Det är svårt att få klarhet i varför Ingrid inte bryter helt med honom. Hon menar själv efteråt att hon varit rädd, vilket troligen är sant, men lika stor del i det hela har antagligen det faktum att hon ännu är smickrad över uppmärksamheten från den mycket yngre mannen. Ingrid är vid det här laget 71 år, Knut 51 och Erland Karlsson 67. Knut är både efterhängsen och påstridig så han och Ingrid fortsätter träffas. Och ligga med varandra.
Mordhuset sett från Stora Nygatan. Ingrid Bergstedts lägenhet låg bakom de tre fönstren på andra våningen med ingång från Sven Vintappares gränd strax till höger. Mordet skedde en bit in i rummet bakom de två vänstra fönstren.
Rivalens ansikte
Att rivalen nu fått ett ansikte gör på inget sätt Knut Sjöströms svartsjuka mindre. På kvällarna brukar han stå på Stora Nygatan och snegla upp mot Ingrids fönster. När hon gläntar på gardinerna kan hon se hans mörka gestalt i den svaga gatubelysningen eller glöden från hans cigarett i den svarta portöppningen i huset mitt emot. Om hon har tänt sent ringer telefonen. Det är Knut som vill veta varför hon inte gått och lagt sig och om hon har besök och i så fall av vem. Ibland står han utanför och ropar tills Ingrid släpper in honom för att inte grannarna ska höra. När hon vill vara ensam får hon kommentarer i stil med ”jaså, är det någon annan som ska hit”. Ingrid Bergstedt är klart mer intresserad av den elegante och trevlige Erland Karlsson, men får inget riktigt grepp om honom. Han säger att han är änkeman och bor inneboende ute i Stureby, men kan inte lämna något telefonnummer för att hans hyresvärdinna är så sträng, och adressen vill han inte riktigt ut med heller. I själva verket är han gift, men notoriskt otrogen, en sak Ingrid Bergstedt naturligtvis inte känner till.
Du ska inte få honom
I slutet av september 1964 promenerar Ingrid och Knut över Kornhamnstorg när de i närheten av passagen får se Erland Karlsson. Han ser dem ungefär samtidigt, men vänder om då Ingrid tidigare varnat honom för Knut. ”Han sprang som en rädd hare” berättar denne efteråt, men säger i alla fall åt Ingrid att be ”Kalle” komma vilket hon också gör. Erland Karlsson är mycket riktigt rädd för Knut Sjöström. Inte enbart beroende på de hotelser Ingrid har vidarebefodrat, utan även på att han flera gånger sett honom stå och stirra med ”lömsk och förrädisk blick”. Trots allt gör han sitt bästa för att släta ut den obehagliga situationen, vilket också verkar lyckas då Knut till både Erlands och Ingrids förvåning hela kvällen har ett leende på läpparna och flera gånger klappar Erland Karlsson vänskapligt i ryggen. Kvällen avslutas med att Erland bjuder de bägge andra på middag på Källaren PB, en numera försvunnen men smått legendarisk stockholmskrog på Lilla Nygatan 18 känd bland annat från Stieg Trenters ”Springaren”. Avsikten med att bjuda även Knut Sjöström är givetvis att visa sig från sin bästa sida så att Ingrids före detta fästman ska bli vänligare stämd. I själva verket sitter denne och kokar. Att Erland bjuder på middag ser han som en raffinerad förolämpning avsedd att imponera på Ingrid, ett sätt för Erland Karlsson att visa hur mycket pengar han har till skillnad från den kroniskt panke Knut Sjöström. När Ingrid och Knut blivit ensamma väser han hatfullt: ”Du har väl varit som ett underlag för honom va? Men du ska inte få den där Kalle. Det ska jag bli man för”.
Den vänlige vännen?
Mot Erland Karlsson fortsätter Knut att spela den vänlige vännen. Han går runt i Gamla Stan för att försöka fånga upp sin nye bekantskap så att denne inte ska få tillfälle att vara ensam med Ingrid. Måndagen den 12 oktober 1964 stöter de ihop på Storkyrkobrinken, den avvaktande Erland Karlsson och den översvallande hjärtlige Knut Sjöström. Knut berättar att han inte har någonting att dricka, men att det skulle vara gott med ett par glas och Erland erbjuder sig att köpa ut ett par flaskor. I själva verket har Knut Sjöström en halv flaska Vino Blanco i fickan som han dricker upp bakom Erland Karlssons rygg, en dödssynd bland alkoholister, vilket Knut av sin läkare numera klassas som. Efter besök på Systembolaget går de två nyblivna vännerna upp till Hotell Ignatius där de broderligt delar på Erland Karlssons brännvin. När han ser Knut Sjöströms urmodiga kostym erbjuder han denne en av sina egna avlagda, en händelse som återigen visar hur diametralt olika två personer kan se på samma handling. Den ene tycker han är snäll och gör en god gärning, den andre får sin fattigdom ingnuggad i ansiktet av en skrytsam och inbillsk kvinnotjusare. Knut Sjöström skulle senare beskriva det skedda som att ”han skröt över att han hade så gott om pengar och att jag var fattig”.
En ödesdiger kopp kaffe
Från telefonen i hotellkorridoren ringer Knut Sjöström under kvällen till Ingrid och ber henne sätta på kaffe. Han gissar helt riktigt att hon inte skulle släppa in honom om hon visste att han var i sällskap av sitt hatobjekt nummer ett, och ljuger därför och berättar att han har träffat hennes kusin Otto och att det är honom han nu har med sig. När Ingrid Bergstedt går ner för att öppna porten stannar hon och gapar av förvåning när hon får se vem det är Knut Sjöström har med sig, men släpper trots onda aningar in de bägge rivalerna. Hon hjälper Erland av med överrocken och hänger den prydligt på en galge medan Knut själv får ta av sig och lägga jackan i soffan, en sak han inte undgår att lägga märke till. Erland Karlsson har köpt en flaska Madeira som gåva till värdinnan, vilket Knut naturligtvis vetat om hela tiden, men som ändå svider när han själv inte har någonting alls med sig. Erland märker inte de svarta blickar han får av Knut. Han klappar Ingrid på kinden, och blinkar förföriskt i vad han tror är goda vänners lag. ”De satt och snackade det så kallade benspråket, och så satt de där och sliskades”, berättar Knut Sjöström efteråt.
”Kalle med hattens” sista hatt. Lägg märke till knivhugget strax ovanför örat. Polisens foto.
Ska du slå en kvinna?
Till slut har det gått så långt att Knut Sjöströms ansträngda skådespelartalanger inte längre räcker till. Han ger Ingrid en örfil inför den förvånade Erland Karlsson. ”Ska du slå en kvinna din bondlymmel?”, frågar han upprört och strör salt i såret på den för sitt ursprung extremt känslige Knut. Vit i ansiktet av ilska reser han sig upp och tar ut sina löständer, en ceremoni han alltid genomför då det ska bli slagsmål. Han måttar ett slag mot Erland som instinktivt svarar med att slå ut med handen. Den träffar Knut över ögonbrynet och slår upp ett gammalt sår som börjar blöda. Med stor möda lyckas Ingrid få dem att sätta sig igen, och plåstrar om blessyren. Samtalet är nu knyckigare än någonsin. Knut Sjöström har inte bara blivit brädad av sin rival. Han har nu även blivit förnedrad inför sin kvinna. Han stirrar på de bägge andra som emellertid verkar för smarta för att hångla öppet. För att få tillfälle att komma på dem låtsas han gå på toaletten, men stannar i rummet bredvid för att se vad som ska hända, en sak som inte undgår Ingrid Bergstedt. I ögonvrån kan hon se honom stå där med blekt ansikte och svarta ögon. Efter en stund försvinner han, som Ingrid tror, för att gå på toaletten.
Knut Sjöström stoppar på sig kniven. Foto från polisens rekonstruktionsfilm.
Larm till radiobil 19
Klockan 22:45 larmas radiobil 19 till Sven Vintappares gränd 6 efter rapport om ett lägenhetsbråk. Ute på Stora Nygatan står en äldre kvinna och vinkar till poliserna. Hon har blod på händerna och ropar ”jag tror de skär ihjäl varandra däruppe”. Poliserna får inte ur henne mer, och springer därför upp till Ingrids lägenhet på andra våningen. I dörröppningen mellan hallen och stora rummet ligger två män i en formlig sjö av blod, kriminalteknikerna skulle senare uppskatta blodmängden till en hel liter, och lägenheten ser ut som ett slakthus med blodstänk på väggar, möbler och inventarier. Den ene mannen saknar puls och är uppenbart död, medan den andre förtvivlat försöker komma loss där han ligger under det drygt 100 kilo tunga liket. Han är täckt med blod, och ambulansen från Enskede brandstation kör honom, det är Knut Sjöström, till Serafimerlasarettet. Den till synes svårt skadade mannen visar sig till allas förvåning endast ha ett litet sår i ena ögonbrynet som sys med ett stygn.
Tröskeln mellan hallen och stora rummet i Ingrid Bergstetds lägenhet. Blodmängden uppskattades av polisens tekniker till bortåt en liter. En människa har ungefär fem liter. Foto från polisens förundersökning.
Hotfull stämning
Vad som hände i lägenheten på Sven Vintappares gränd pusslas ihop av Ingrid Bergstedts och Knut Sjöströms berättelser. Knut gick aldrig på toaletten. Efter att ha stått och spionerat på de bägge andra går han istället till byrån i hallen. Där har han tidigare, när han bodde hemma hos Ingrid Bergstedt, förvarat sina saker och i en kopparbunke ligger ännu en så kallad fjärilskniv, en blandning av fällkniv och stilett som fälls ut med en snärt av handen. Knut Sjöström stoppar kniven, som han tidigare slipat även på bladets ovansida, i byxfickan. Han har nu blivit förnedrad tillräckligt av Erland Karlsson. När han kommer tillbaka till köket tjatar han till sig Ingrid Bergstedts madeiraflaska vars innehåll han trugar på de bägge andra. Stämningen är hotfullt tryckt, men endast Ingrid Bergstedt verkar lägga märke till det. Hon bestämmer till sist att det är dags att gå, och säger åt sina gäster att ta på sig ytterkläderna. Precis som när de kom hjälper hon Erland Karlsson med rock och hatt medan Knut Sjöström får klara sig själv. Det hela är förmodligen helt omedvetet, men har för Knut Sjöström stor betydelse.
Erland Karlssons nerblodade överrock. Längst fram på bröstet syns ett av de många knivhuggen. Polisens foto.
Jag skär sönder dig med
Erland Karlsson står i stora rummet med ryggen mot köket där Ingrid Bergstedt plockar undan disken, när Knut Sjöström kommer ut. Han drar upp kniven, som legat med bladet utfällt i byxfickan, och hugger den bakifrån i huvudet på sin aningslöse rival. Hugget går genom hattbrättet, tränger tio centimeter in, och när han drar ut kniven flyger hatten av och landar på skrivbordet vid fönstret. Erland Karlsson är dövad av alkohol och trots det gapande såret tar det en stund för kroppen att registrera smärtan. Den första reaktionen är istället förvåning, och han vänder sig häpet om mot Knut Sjöström som hugger en gång till. Den här gången träffar hugget på andra sidan huvudet, skär genom ytterörat och fortsätter in i munhålan. Ytterligare en gång hugger Knut Sjöström och går sedan i närkamp med sitt offer, men Erland Karlsson vacklar till med resultat att de bägge faller omkull på golvet med Knut Sjöström underst. Han kläms fast, med endast knivhanden fri och hugger i panik. Polisen räknar senare 27 knivhugg enbart i Erland Karlssons överrock. Det faktum att den döende ligger ovanpå Knut Sjöström gör att allt blod rinner ner över denne, och det är därför polisen först tror att det är Knut Sjöström som är den svårast skadade. Ingrid Bergstedt har kommit ut ur köket och får se sina bägge älskare i en blodig hög på golvet. Hon lyckas avväpna den desperat huggande Knut Sjöström, men skär sig i händerna när hon vrider kniven ur hans fingrar. ”Låt kniven vara. I annat fall ska jag skära sönder dig med”, skriker han, men ligger där han ligger utan att kunna komma loss.
Mordvapnet, en så kallad fjärilskniv som blivit skarpslipad även på bladets ovansida. Foto taget av polisen.
Brutalt uppriktig
Erland Karlsson dör av blodförlust liggande ansikte mot ansikte med sin mördare medan Ingrid Bergstedt ringer polis. Under förhören nekar Knut Sjöström först, för att sedan bli i det närmaste brutalt uppriktig. ”Den där jäveln var hennes älskare”, berättar han. ”Han kunde bjuda henne på restauranger och så och det kunde inte jag. Därför dög jag inte helt enkelt.” ”De satt där och hade kucklasju och han dekade mig fullständigt. Han kallade mig bondläpp och snöt till mig precis mitt i planeten”. Han avslutar med att säga: ”Det är värre för mig än för honom. Han har ju kolat. Han behöver inte komma i fängelse”, vilket inte visade sig helt riktigt. När domen föll den 4 juni 1965 bedömdes Knut Sjöströms svartsjuka vara av sådan karaktär att den var att likställa med sinnessjukdom, och han dömdes till ”vård enligt sinnessjuklagen”. Fem år senare skulle han följa sin rival i döden och faktiskt ligga begraven endast ett stenkast från honom.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer