Furusundsgatan 14
Instruktionen var solklar: ”Vapnet osäkras och hanen spännes med högra handens tumme. Pistolen riktas mot målet och avtryckaren drages bakåt.” Det var precis vad Birger Spång gjorde.
Göran Sterner tittar på klockan igen. Hon är strax efter 10 på förmiddagen onsdagen den 11:e oktober 1944, och Ingrid är sen. Nervöst vandrar han fram och tillbaka på trottoaren medan minuterna segar sig fram. Han har finaste kostymen på sig, en blomma i knapphålet, och granskar de förbipasserande med otåliga blickar. 24-årige Göran Sterner och jämngamla flickvännen Ingrid Malm har stämt träff för att gå till pastorsexpeditionen och ta ut lysning, och hennes frånvaro blir alltmer märklig. När ytterligare några minuter gått, ringer han från en telefonkiosk hem till den blivande fästmön, men ingen svarar. Ett samtal till hennes arbetsplats på Riksbanken ger det överraskande svaret att hon ännu inte kommit och inte heller hört av sig, en sak som rimmar illa med hennes annars vanemässiga natur. Ett tredje samtal, till 30-åriga Gull-Brita Edwards, Ingrids kamrat och den hon bor inneboende hos ute på Gärdet, ger vid handen att de skiljts åt som vanligt på morgonen och att Ingrid inte med vare sig ord eller åthävor antytt att någonting var i olag, men att Gull-Brita ringt hem vid niotiden för att be Ingrid ta med sig en jacka hon behövde och att ingen svarat då heller.
En pistolkula i tvättkorgen
Göran Sterner smälter den förbryllande information han fått. Ingrid har varit mer eller mindre försvunnen sedan Gull-Brita Edwards sist såg henne strax efter åtta på morgonen, och varken hört av sig till arbetet, väninnan eller honom själv. Han beslutar sig för att låna lägenhetsnycklarna av Gull-Brita, och tar sig därefter ut till Furusundsgatan 14 där han flera gånger ringer på dörren till Ingrids och Gull-Britas lägenhet på femte våningen. När ingen öppnar låser han upp, och tittar försiktigt in. Den lilla ettan verkar tom och ingen svarar på hans rop. Han går en runda genom köket och det improviserade sovrummet i matvrån och därefter via det enda egentliga rummet tillbaka till hallen. För säkerhets skull kastar han en blick förbi den halvöppna dörren till det minimala badrummet, och där, i en hög på golvet ligger Ingrid Malm. Hon är uppklädd i ny svart klänning, ett smalt guldarmband på vänster handled och en glittrande brosch ovanför högra bröstet. Kring huvudet är en pöl av blod, och Göran Sterner lyfter försiktigt upp henne och drar ut henne i hallen. Uppenbarligen har hon ramlat, kanske svimmat, och sedan slagit huvudet i badkarskanten som mycket riktigt även den har blod på sig, men trots att hon ännu är varm kan han inte känna minsta tillstymmelse till puls och hon verkar heller inte andas. Det går med en chock upp för honom att hans blivande fästmö är död. Nästan samtidigt som han inser situationens fulla ohygglighet öppnas ytterdörren och Gull-Brita Edwards kommer in. Hon stannar tvärt på tröskeln vid åsynen av den blodiga väninnan och hennes förtvivlade pojkvän. Telefonsamtalet från Göran Sterner har gjort henne så orolig att hon tagit ledigt från jobbet och nu åkt hem för att se vad som hänt, för att någonting verkligen har hänt har hon blivit alltmer övertygad om. Några minuter därpå anländer även polisen, och konstaterar snabbt hur Ingrid dött. I badkaret ligger en tomhylsa från en 7,65 millimeters patron, och i tvättkorgen hittas en tillplattad pistolkula. En burk hudkräm som tillsammans med sitt lock fallit ner i handfatet skvallrar om Ingrid Malms sista aktivitet i livet. ”Birger har varit här”, säger Gull-Brita Edwards spontant när den otäcka sanningen om väninnans öde står klar.
Platsen där Ingrid Malm dog i badrummet på Furusundsgatan 14 sedan liket förts bort. Blodfläckarna syns tydligt på golvet, badkaret och handfatet. Foton från polisens förundersökning.
På väg upp i klassamhället
Den Birger Gull-Brita talar om är Ingrid Malms före detta pojkvän, 36-årige spårvägstjänstemannen Birger Spång. Han är född i Klara församling i Stockholm 1908. Pappan arbetar som vaktmästare på NK och mamman som städerska, men föräldrarna skiljer sig när Birger är 13 år gammal sedan pappan flera gånger varit otrogen med andra medlemmar i den Filadelfiaförsamling vars anhängare han är. Birger växer upp hos sin mamma, och som enda barnet och moderns ögonsten blir han precis så pass bortskämd de små omständigheterna medger. Han börjar jobba tidigt, först som springpojke, men 1930, efter militärtjänsten på kungliga skjutskolan i Rosersberg, får han anställning på Stockholms Spårvägar, SL:s föregångare, som spårvagnskonduktör. Kanske är det hans enkla bakgrund som gör honom extremt studieinriktad, för under åren läser han parallellt med arbetet och avverkar kurs efter kurs, så gott som alltid med högsta betyg, och tar så småningom studentexamen, en bedrift betydligt större då än idag. Birger Spång är ambitiös. Hans mål är att komma upp sig i livet, och föräldrarnas slitsamma och dåligt betalda jobb blir snarast ett varnande exempel, en tydlig fingervisning om vad som väntar honom om han inte är flitig nog. Avancemang i samhällsställning var ingen självklarhet under 1930-talet, och medan man idag troligen skulle ansett honom duktig och målmedveten är den samtida reaktionen inte automatiskt lika positiv. Sverige var till stora delar ännu ett klassamhälle och flera av hans arbetskamrater undrar varför han försöker göra sig till, medan en läkare som undersökt honom föraktfullt ansåg att hans studieintresse bottnade i ”överdriven ärelystnad”, en tydlig indikation på att han ansåg att en man med arbetarbakgrund inte borde förhäva sig, utan stanna i den samhällsklass där han hör hemma, en åsikt han säkerligen inte var ensam om.
Koncentrationsläger
Sommaren 1936 reser Birger Spång till Tyskland. Kanske är det olympiaden som lockar, kanske är det ett utslag av politisk turism, ett märkligt fenomen vanligt vid den här tiden. Man reste helt enkelt ner för att titta på nazister ungefär som när man idag ser lejonburen på zoo, tryggt i förvissningen att de farliga djuren befinner sig på andra sidan gränsen och inte kan komma åt betraktarna, en sorts turism man kan anta fick ett abrupt slut i september 1939. På ett konditori i Hamburg träffar han 23-åriga Gerda Kurth som bara några månader tidigare kommit ut från det koncentrationsläger hennes politiska åsikter fört henne till och där hon blivit grundligt misshandlad av SA-männen. Birger Spång ser bra ut, 177 centimeter lång med djupa bruna ögon och en röst som beskrivits som dämpad, mjuk och melodisk. Tyska kan han mycket väl, och om det nu är kärlek eller rädsla för vad som kan hända henne i ett land där diktaturen för var dag antar skarpare former, men Gerda Kurth följer med till Sverige, och några månader senare gifter de sig. Troligen blev inte situationen i det nya hemlandet riktigt vad Gerda Kurth hade väntat sig. Det unga paret delar lägenhet med Birgers mamma, en kvinna som med all önskvärd tydlighet gör klart att hon inte anser den tyska flickan vara en passande hustru åt hennes son. Gerda kan inte ett ord svenska, har inga vänner här, och hennes man är så gott som alltid frånvarande. Inte nog med att han arbetar hela dagarna, kvällarna tillbringar han på olika studieförbund och när han kommer hem är han så utpumpad att han stupar i säng. När Birger Spång 1940 blir befordrad till tjänsteman på trafikexpeditionen vid spårvagnsstallarna på Södermalm får han visserligen högre lön, men för Gerda Kurth, numera Spång, gör det liten skillnad. Att Gerda, trots tiden i koncentrationsläger, vid världskrigets utbrott visar sympati för sitt födelseland gör inte förhållandet till den övertygade socialdemokraten Birger Spång speciellt mycket intimare. Inte helt förvånande blir äktenskapet barnlöst, och i januari 1943 flyttar Gerda, eller Gerdi som maken kallar henne, ut och paret ansöker om skilsmässa.
Den kärleksfulla sommaren
Den 1:a maj samma år promenerar Gerda tillsammans med ett par väninnor över Djurgårdsbron när de stöter ihop med Birger Spång. Trots allt har de skilts som vänner, och de stannar och hälsar glatt. I sällskapet befinner sig också Ingrid Malm, nyss inflyttad från Göteborg, och hon träffar Birger Spång som ett hammarslag. Inom några dagar är de ett par, om än ett något omaka sådant, hon glad och utåtriktad, han studiefixerad och tystlåten, en bekant skulle till och med beskriva honom som humorlös. Förhållandet med den tolv år yngre Ingrid, som nyss lämnat föräldrahemmet och inte alls är road av högläsning av spansk grammatik eller socialhistoria, sätter sina spår även på Birger. Han låter studierna vila, och paret ses ofta ute på Stockholms krogar, så ofta ransoneringskorten tillåter vill säga, och ett av favoritställena är restaurangen i hotell Anglais vid Stureplan. ”Hos dig kan jag vara trygg”, säger Ingrid vid ett tillfälle, ett uttalande hon kanske skulle modifierat om hon kunnat se in i framtiden. Redan från början kan man ana en viss slagsida i förhållandet, och att det oftare är Birger som ringer Ingrid än tvärtom. De semestrar tillsammans ute i skärgården, men när hösten kommer läggs en lätt sordin på den stormiga kärleksmusiken, i varje fall från Ingrids håll. Birger börjar prata om förlovning och giftermål, och Ingrid Malm svara diplomatiskt att hon ännu känner sig för ung och att hon inte vill binda sig. Birger Spång skickar blommor var och varannan vecka, och att den passion han tidigare tyckt sig se hos Ingrid inte längre finns där skyller han helt på hennes väninna och lägenhetskamrat Gull-Brita Edwards som han menar är ”en ytlig och utsvävande kvinna” och vars dåliga inflytande fått kärestans lågor att svalna.
Spårvägsmördaren Birger Spång som han såg ut på polisens foton efter gripandet.
En katastrof
Strax innan jul 1943 upptäcker Ingrid Malm att hon är med barn, men de blivande föräldrarna reagerar diametralt olika inför detta faktum. Medan Birger Spång blir glad, han utgår från att Ingrid nu kommer att vilja gifta sig med honom, är det för Ingrid Malms del snarast en katastrof. Hon har inga planer på äktenskap, varken med Birger eller någon annan, och inte heller på att bli mamma. Med tårfyllda ögon bönfaller hon pojkvännen att låna henne pengar till en abort, en sak denne upprört vägrar. Att få tillstånd till abort på laglig väg är så gott som omöjligt, och alternativet, att använda en illegal abortör, både dyrt och farligt. Under några veckor grälar Birger och Ingrid om barnets framtid, och inte förrän Ingrid hotar med att han aldrig mer ska få se henne går han motvilligt med på att hjälpa henne med pengar. I januari 1944 lånar han 1 000 kronor, mer än det tjugodubbla i dag, av sin mammas besparingar och överlämnar till Ingrid Malm. Under ingreppet promenerar han rastlöst omkring utanför Furusundsgatan 14 och är flera gånger uppe och ringer på för att i sista stund försöka få henne att ändra sig, men dörren förblir stängd. Aborten är snabbt överstökad. Den lyckas till Ingrids stora lättnad, men vådan av oskolade ingrepp skulle snart visa sig. Hon får feber och ont, och blir allt sämre tills Birger Spång efter några dagar helt sonika bär henne ut till en taxi för vidare transport till Sabbatsbergs sjukhus där hon blir kvar över en vecka i sviterna efter aborten.
Beredskapstjänstgöring
Några dagar därpå kommer nästa dråpslag för Birger Spång i form av en inkallelseorder till beredskapstjänstgöring. Kronans röst är obönhörlig, och han hamnar till sin förtvivlan som befälhavare för en liten luftbevakningsstation i lappländska ödemarken. Att situationen i den avsides liggande posteringen inte hade sin motsvarighet i resten av beredskapsförläggningarna kan man bara hoppas med tanke på att kriget 1944 återigen närmar sig gränsen i både Norge och Finland. Birger Spång beskriver en kall och enslig förläggning där befälen endast gör sporadiska besök och han själv är den ende av soldaterna som inte är konstant full, och hur såväl dagar som nätter går åt till spekulationer om vad Ingrid Malm har för sig och vem hon träffar. De brevväxlar stadigt, och talas vid på telefonen, men någonting i hennes röst gör honom övertygad om att hon träffar andra. Han tappar vikt och börjar kedjeröka upp till femtio cigaretter om dagen, en sak som även under världskrigets allt annat än tobaksfientliga dagar väcker uppseende. Under påskhelgen lyckas Birger Spång få några dagars permission och han och Ingrid Malm möts i Östersund dit hon rest från semestervistelsen med Gull-Brita Edwards i Storlien. Mötet gör ingenting för att lugna Birgers nerver, tvärtom. Ingrid berättar att hon varit på Medicinska föreningens maskeradbal och där träffat en annan. Den 12 maj är Birger Spång tillbaka i Stockholm och redan samma dag söker han upp Ingrid som gör slut.
Självmordsförsök
Birger Spångs värld rasar ihop. Han ringer henne gång på gång, står utanför hennes hus och stirrar upp mot de blänkande fönster bakom vilka han vet att Ingrid och Gull-Brita bor. Han ringer även sin tidigare hustru och ber henne gråtande att hon ska tala med Ingrid så att hon tar honom tillbaka, en uppgift man kan tänka att den numera omgifta Gerda Kurth ser med en viss skepsis. Gång på gång träffar han också Ingrid, hon faller till föga för hans böner och hot om att han ska ta livet av sig om hon inte går med på att se honom. Kanske finns det ännu kvar en smula av den tidigare attraktionen för de hamnar flera gånger i säng. Under några dagar i början av augusti reser Gull-Brita Edwards iväg och Ingrid Malms nye pojkvän Göran Sterner flyttar tillfälligt in i hennes ställe, en sak som Birger Spång får reda på och som blir droppen som får bägaren att rinna över. På kvällen den 4 augusti ringer han hem till Ingrid och berättar att han inte kan leva utan henne och att han kommer att ta livet av sig. Ett par timmar senare ringer han igen och berättar med sluddrande röst att han nu öppnat gaskranarna och väntar på döden. Den skärrade Ingrid slänger sig omedelbart i en taxi hem till den före detta pojkvännens lägenhet på Rålambsvägen 52 i Fredhäll. Birger Spång har efter många om och men äntligen flyttat hemifrån, men symptomatiskt nog bara något kvarter från mamman på Stagneliusvägen. I den gasfyllda lägenheten finner Ingrid en halvt medvetslös Birger Spång på soffan, och hon lyckas med mun-mot-mun metoden åter få liv i den sluddrande och lealösa kroppen. En ambulans för honom till Sabbatsbergs sjukhus där man efter ett par dagars observation sjukskriver honom och rekommenderar honom att resa söderut, en uppmaning inte den lättaste att följa med tanke på att ett världskrig rasar på andra sidan gränserna. Hur pass allvarligt menat Birger Spångs självmordsförsök var rådde delade meningar om. Både Göran Sterner och Ingrid Malm var övertygade om att hon räddat hans liv, själv lät Birger till sin före detta fru undslippa sig kommentaren att han velat pröva Ingrids känslor för honom, ett prov han troligen ansåg fallit väl ut, och i sjukhusjournalen från Sabbatsberg konstateras att han varit höggradigt berusad snarare än gasförgiftad när han kommit dit.
Sköt fästmön som tröttnat. Stockholmstidningens förstasida den 12 oktober 1944, dagen efter mordet på Ingrid Malm.
Ett ödesdigert val
Rekommendationen att resa söderut gör att han hamnar på Gotland, men redan efter ett par veckor är han tillbaka i Stockholm. Tanken på Ingrid och Göran har helt enkelt blivit för mycket. När Göran tillfälligt reser hem till Borås träffas Birger och Ingrid återigen så gott som dagligen, och hon skulle själv för en måttligt förtjust Gull-Brita Edwards förklara att hon hade svårt att välja mellan de bägge kavaljererna. I slutet på september upptäcker Ingrid att hon är gravid på nytt, och om hon förra gången var säker på att det var Birger som var pappa är faderskapet betydligt tveksammare nu. Ytterligare en abort orkar hon inte med, och någon vecka senare har hon definitivt bestämt sig. Vad det var som fick henne att välja den jämngamle medicine kandidaten framför den tolv år äldre och lätt hysteriske spårvägstjänstemannen avslöjar hon inte, men en väninna antyder att valet varit av lika mycket praktisk som känslomässig natur, och den 6:e oktober berättar hon för en förkrossad Birger Spång att hon och Göran Sterner ska gifta sig. Upplysningen skickar Birger Spång raka vägen till psykiatrikern som åter sjukskriver honom med samma uppmaning att resa söderut. Måndagen den 9:e har Birger och Ingrid stämt träff för sista gången när hon bjuder på avskedsmiddag i lägenheten på Furusundsgatan. Han har köpt henne rosor och ett guldhalsband med ett litet hjärta. Dagen därpå träffas de igen när Birger ringer och bönar. De sitter länge på en bänk i Humlegården och ser höstlöven singla ner i den allt mörkare kvällen. Till sist följer han henne till 41:ans hållplats, och Ingrid Malm försvinner ur hans liv. Så var i varje fall tanken från Ingrids sida. Dagen därpå har hon och Göran Sterner beställt tid på pastorsexpeditionen för att ta ut lysning inför det kommande giftermålet.
Tjänstevapen
På morgonen den 11:e oktober dyker Birger Spång upp på sin arbetsplats i Ringvägens spårvagnsstallar. Han är visserligen sjukskriven, men ingen av arbetskamraterna verkar lägga märke till detta faktum. Han känner på dörren till avräkningsrummet, men tvekar. Obeslutsamt går han därifrån utan att ha öppnat den, men ångrar sig på nytt och trycker ner det kärvande dörrhandtaget. Ur ett skåp tar han fram det tjänstevapen som förvaras där, en svartlackerad 7,65 millimeters Walther PP med serienummer 164 184, som han sticker i rockfickan utan att någon ser det. Avräkningsrummet är tomt och olåst i väntan på städpersonalen. Att ett företag vars uppgift det var att sörja för allmänna kommunikationer förvarade skarpladdade skjutvapen på expeditionen låter för en nutida läsare smått bisarrt, men så var faktiskt fallet. AB Stockholms Spårvägars pistolinstruktion utfärdad i augusti 1943 förklarar att ”Vapen får endast användas då fara för rånöverfall hotar”, och vidare under kapitlet Skjutning: ”Vapnet osäkras och hanen spännes med högra handens tumme. Skjuthanden omfattar kolven. Pekfingret ligger löst på avtryckaren, pistolen riktas mot målet, tryckpunkt tages och avtryckaren drages bakåt. Efter skottet släppes avtryckaren. Vapnet är genast åter skjutfärdigt.”
Pistolinstruktion för Stockholms Spårvägar, SL:s föregångare. Tjänstepistolerna skulle leda till minst två mord, men inte ett enda känt fall av nödhjälp vid rån, det de egentligen var avsedda för.
Omedelbart dödande
Birger Spång lämnar spårvagnsstallarna och promenerar Hornsgatan fram. I en port går han in och tar upp pistolen, gör mantelrörelse med påföljd att den patron som redan låg i skjutläge kastas ut på golvet. Han stoppar den i fickan, säkrar vapnet, och ute på gatan hejdar han en taxi. I en tobaksaffär intill 41:ans ändhållplats på Furusundsgatan lånar han telefonen och ringer Ingrid. Han ber att återigen få träffa henne en sista gång, och hon förklarar att hon är på väg till jobbet men att han kan komma upp några minuter medan hon gör sig i ordning. Klockan är 08:45. När han kommer in i lägenheten hälsar de på varandra liksom så många gånger förr. En gissning är att hennes nya klänning och allmänna iver att göra sig vacker sticker i Birgers ögon då han mycket väl känner till anledningen. Ingrid Malm går in i badrummet för att sminka sig, utanför står Birger Spång med händerna i rockfickorna. I ena handen kramar han pistolkolven. Han skjuter säkringen åt sidan så att den ilsket röda varningsmarkeringen blir synlig. ”Jag ska skriva en bok om vår tid tillsammans”, berättar han samtidigt som han höjer vapnet. På en halvmeters avstånd skjuter han. Skottet träffar Ingrid Malm i bakhuvudet intill vänstra örat, tränger ut igen tre centimeter nedanför det högra, och är omedelbart dödande. Blod sprutar över badkar och handfat. Med ett svagt stönande faller hon baklänges men vrider sig i fallet så att kroppen hamnar på sidan i det endast 1,5 x 1,6 meter stora badrummet. I fallet krossar hon näsbenet mot toalettkanten, men märker det lyckligtvis inte. Klockan är nästan exakt 09:00, och samtidigt som Ingrids döda kropp faller till golvet ringer telefonen. Det är Gull-Brita Edwards som ringer för att höra om Ingrid kan ta med en jacka hon glömt, men Birger Spång motstår visligen impulsen att svara och efter någon minut tystnar signalerna.
Jag ska sättas in
Efter mordet tar Birger taxi ut till Blockhusudden, en plats han och Ingrid ofta brukat besöka. Han berättar efteråt att hans ursprungliga plan varit att även skjuta sig själv, men att han ångrat sig i sista minuten. Han promenerar in till Östermalm där han från en telefonkiosk ringer sin förra hustru och berättar vad som hänt. Hon tror honom utan tvekan, kanske för att han tidigare flera gånger talat om att han och Ingrid skulle begå gemensamt självmord, och säger åt honom att omedelbart gå till polisen, men ringer för säkerhets skull även själv dit för att rapportera mordet. Klockan 10:40 stannar en taxi utanför kriminalpolisens högkvarter på Bergsgatan 48 på Kungsholmen. In genom dörrarna kliver Birger Spång och säger med låg röst till vakthavande bakom disken: ”Jag ska sättas in.” I hans ficka hittas pistolen med en patron i skjutläge, fyra i magasinet och en lös i rockfickan, och två poliser ger sig i taxi av mot Furusundsgatan 14. Fånge 789 Birger Spångs egna känslor efter mordet pendlar mellan ”sagolikt” och ”en hemsk mardröm”. Han ber en socialsekreterare resa ner till Göteborg för att lägga röda rosor på Ingrids grav, och säger att han kommer att vallfärda dit under resten av sitt liv. I cellen börjar han skriva på den bok han lovat Ingrid sekunderna innan han satte en kula i hennes huvud, om han någonsin skrev klart och vad som i så fall hände med manuskriptet är okänt, men utan tvivel skulle det blivit intressant läsning, i varje fall ur psykologisk synvinkel. I ett brev till en bekant berättar han hur han brukar mata duvorna utanför cellfönstret och hur han lyckats få en av dem, en brun, så tam att han får klappa den, om själva mordet däremot ingenting alls.
Ulleråkers mentalsjukhus
Birger Spång, som aldrig tidigare förekommit i polissammanhang, straffriförklaras enligt den beryktade 5:e paragrafen i strafflagens 5:e kapitel för vård på sinnessjukhus och skickas till Ulleråkers ökända sjukhus utanför Uppsala. Från Stockholms Spårvägar får han sparken, men det är nog ett av hans minsta problem, och han fortsätter att studera under tiden på Ulleråker. 1950 tar han juridisk examen, får sedan han släppts ut arbete som förste byråsekreterare på Fortifikationsförvaltningens markbyrå, och skulle även gifta om sig 1958. Han dör 1997 i Haninge. Åtalet mot Birger Spång ledde även till åtal mot den abortör, en 26-årig medicine kandidat från Mariestad, som hjälpt Ingrid Malm att bli av med det oönskade barnet. Han spåras upp på Långholmens centralfängelse där han redan avtjänar ett tvåårigt straff för ett flertal liknande brott. Vem som förmedlat kontakten, en straffbar handling, förblir oklart. Gull-Brita Edwards nekar inte helt oväntat till anklagelsen, och abortören själv säger sig inte minnas någonting, inte ens om den som kontaktade honom var en man eller kvinna. För säkerhets skull skickar rådhusrätten ut alla åhörare när den känsliga aborthistorien ska diskuteras, kanske vill man inte lämna inspiration till ett brott en hel del människor övervägde och även gjorde sig skyldiga till innan vi fick den nuvarande abortlagstiftningen 1974. Man skulle kunna tro att Stockholms Spårvägsaktiebolag skärpte rutinerna för tjänstevapnen efter mordet på Ingrid Malm, men så var ingalunda fallet och bara några år senare skulle brottet upprepas med kuslig precision, ja till och med exakt samma vapen, av en annan av spårvägens anställda, John Nordlund, som satte en kula i huvudet på sin skilsmässobenägna fru.
Text: Petter Inedahl
0 kommentarer