Saltsjöbadens skidbacke

En skidbacke är en plats för nöje, lek och glädje. I lampornas klara ljus känns onda makter främmande, men bortom strålkastarna och den smala uthuggningen i skogen lurar hatet hos en död man.

Strax ovanför Saltsjöbanans ändstation vid Solsidan reser sig ett berg klätt i mörk och tät barrskog. När de sista villorna försvunnit bakom ryggen, och vägen fortsätter klättra uppåt medan vinden sliter i de höga granarna är det lätt att känna sig liten. Efter en brant krök planas marken ut, och sikten öppnas över Baggensfjärden. Bebyggelsens lysande bärnstenskulor ligger strödda längs vikarna, och mellan dem står skogen och klipporna svarta. På det mörka Karlsbaderberget till höger skymtar Saltsjöbadens observatoriums fantasieggande kupoler, men idag var det många år sedan astronomerna såg ut mot främmande galaxer härifrån då den tekniska utvecklingen gjort de vackra byggnaderna omoderna.

Slalombacken. I bakgrunden kan man ana Baggensfjärden.

Skidbacken vid Vinterstadion byggdes någon gång strax innan förra sekelskiftet, och sägs då ha varit en av nordens största med sina 62 meter. ”Skidtäflingar” var på den tiden ett folknöje, och de suddiga fotografierna visar Neglingevikens is fullpackad med åskådare i hög hatt och pälskrage. Tidens gång drabbade Saltsjöbadens skidbacke på samma sätt som observatoriet, och den föll efter några intensiva årtionden i glömska. Inte förrän 1976 skulle en samling entusiaster åter göra den farbar. Idag är det mest barn som begagnar sig av den fordom ryktbara skidbacken, men det är inte helt säkert att de skulle göra det om de visste mer om vad som sägs dölja sig i den mörka skogen vilken det skarpa ljuset i backen endast förmår göra ännu mörkare.

Bakom strålkastarnas klara sken ruvar mörkret kompakt. Här sägs den brunklädde mannen gå.

Ljuskäglorna markerar en tydlig gräns mellan de levandes och de dödas värld, och det berättas skrämmande historier om vad som rör sig under grenverket här. Den äldsta uppteckningen är från midsommarnatten 1932, en midsommar allt annat än ljus och rolig. Över de kolsvarta skyarna jagar blixtar, och regnet öser ner. På den tiden fanns en raststuga, den så kallade Skidbacksstugan, på höger sida om vägen i en backe en bit in i skogen, och en man som sökte nattro här undan skyfallet har berättat om upplevelsen. Ensam och dyngsur går han redan vid åttatiden på kvällen och lägger sig att sova på stugans träbrits. Efter drygt tjugo minuter ser han hur dörren öppnas och en man kommer in. Främlingen har ett blekt magert ansikte, och är klädd i brun överrock. I handen har han ett paraply som väderleken till trots inte är uppfällt. Utan ett ord går han fram till fönstret och ställer sig att se ut, som om de tillstängda fönsterluckorna inte var där.

Neglingeviken med skidbackens blå ljus.

Mannen som övernattat i stugan kan efteråt inte förklara varför, men främlingens närvaro fyller honom med obeskrivlig fasa, och det är därför med lättnad han ser honom gå igen synbarligen utan att verka lägga märke till den andre. Trött efter dagens vandring somnar han bara för att med ett ryck vakna av samma oförklarliga skräckkänsla. Till sin fasa får han se att dörren är öppen, och när han lyfter huvudet från kudden blir han varse den brunklädde mannen lutad över sig, liksom till språng och med hatet lysande ur ögonen. Efter vad som känns som en evighet börjar konturerna suddas ut och han försvinner i tomma intet. Den vid det här laget skräckslagne vandraren rusar upp, men kan inte finna minsta spår av någon besökare, och dörren är åter stängd. Han ser sig förtvivlat om efter någonting att försvara sig med om gengångaren skulle komma åter, men allt han finner är en så kallad ögelbult, vilken han prövande slår i bordet. Till svar får han tre bultningar i väggen vilka är så kraftiga att stugan skakar. Resten av natten sitter han uppe, hopkrupen i  ett hörn, och med det primitiva vapnet krampaktigt i handen, men den nattlige besökaren återkommer inte. Sedan dess har den brunklädde gengångaren setts ett flertal gånger i skidbackens närhet, sommar såväl som vinter. Vem har är eller varför han spökar är det ingen som vet, men hans hat till de levande är lika påtagligt som skrämmande.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *