Att döda ett barn

Natten till julafton 1948 fick Inger Sundberg och Leif Månsson en dotter. Det var ingen drömstart på ett nytt liv. Inger var arbetslös, och Leif ville varken veta av henne eller dottern. Tre dagar senare fann två skolpojkar det lilla barnliket flytande i Årstavikens iskalla vatten. 

Ung mor mördade sitt barn. Aftontidningens förstasida lördagen den 5 mars 1949.

Julhelgen 1948 hade varit ovanligt lugn, men konstaplarna på åttonde polisvaktdistriktet i Stockholm var ändå glada att den var över. De få dagarna mellan jul och nyår var en stiltje mellan två stormar, en tid att pusta ut, och det var därför med stigande förvåning och olust de nu lyssnade till de två fjortonåriga pojkarnas upphetsade ord.

–          Det ligger en död bebis nere vid Dianelunds båtklubb.

Ingen hoppfull tid

Det är lätt att tro att tiden närmast efter andra världskriget var en ljus och hoppfull period. Så var det inte. Stalin härskade i ett Europa som låg i ruiner, och här hemma i Sverige rådde ännu ransonering. Bostadsbristen var skriande, lönerna låga, och tidningarna talade om ett nytt storkrig. De äldre klagade, då som nu, över ungdomens uppförande och brist på respekt, och motbokssystemet gjorde kriminaliteten stor i ett Stockholm som ännu var fullt av flyktingar från krigsåren. I denna stad bodde de två vännerna Inger Sundberg och Edit Gottberg.

En ung och trevlig man

De var typiska stockholmsbor. Inflyttade från landsorten, Inger från Ripsa utanför Nyköping, Edit från Geta på Åland. Varken purunga eller särskilt gamla, 26 respektive 27 år, och hade inte sett speciellt mycket av världen samtidigt som de redan visste alltför mycket om den. Inger jobbade som barnsköterska på Reimersholme, och trivdes trots allt i storstaden. Hon var gladlynt, söt och snäll, men kanske inte direkt något kap på äktenskapsmarknaden. Hon var ensamstående mor, saknade utbildning, och en väninna beskrev henne med orden ”smal vore ju synd att säga”. Valborgsmässoafton 1948 var hon på Berns och dansade och träffade en ung och trevlig man vid namn Leif Månsson, och dansen resulterade i flera möten. Inom ett par veckor var hon gravid.

Den stora skammen

En ogift moder betraktades mer eller mindre som prostituerad i dåtidens Sverige, och Ingers tidigare barn hade hon varit tvungen att lämna hos sina föräldrar, till dessas stora skam. Att ensam försörja både sig själv och en liten son hade visat sig omöjligt på en snålt tilltagen lön arbetsgivaren dessutom minskade då hon var tvungen att ha sitt barn med på jobbet. Allt detta gjorde att Inger såg fram mot det kommande giftermålet med den fine och väluppfostrade Leif. Att han tänkte gifta sig med henne nu när de skulle få barn var en självklarhet, Leif kom ju som sagt från en bättre familj. Någonting sådant hade dock aldrig ingått i Leifs planer. För honom var Inger en tillfällig förströelse i väntan på en socialt mer passande hustru. Det faktum att hon legat med honom redan första kvällen hade han visserligen uppskattat, men det hade inte ökat hans lust att gifta sig med henne. När hon berättade om sitt tillstånd sa han rent ut att ”det får bli domstolens sak att avgöra vem som är far till det barnet”. Därefter bröt han kontakten.

Abortspecialisten ”Doktor” Gunnar Hultgren. Polisens foto.

Tårar hjälper inte

För Inger kom detta som ett dråpslag. Hon var kär i Leif, och hade redan så smått börjat planera deras framtid. Nu gick det med ens upp för henne att dessa drömmar varit luftslott, att mannen i hennes liv bara varit ute efter några billiga knull. Hon skulle få sitt andra oäkta barn och därmed krossa hennes föräldrars hjärtan och vad hon möjligen kunde haft kvar av den egna karriären. Chansen att någon ny man skulle vilja ha henne nu var lika med noll. Inger bryter ihop inför den totala hopplösheten och flyr. Hela sommaren sitter hon apatisk ute på Husarö. Om kvällarna gråter hon sig till sömns, men det hjälper inte. Hon tycker hon nått botten, men ödet är inte färdigt med henne än. När hösten kommer är hon tillbaka som barnsköterska hos familjen på Reimersholme, men hur hon än försöker blir det allt svårare att dölja hur det egentligen står till. Till slut säger hennes arbetsgivare upp henne och därmed också det lilla rum hon bor i.

Advokatens vrede

Hon kan inte åka hem till sina föräldrar, och en lägenhet går inte att få tag i, inte ens med fast jobb och stadig inkomst. Inger har ingetdera, och i magen växer barnet. Hon vägrar lämna det rum med kokvrå hon haft som tjänstebostad, hon står själv på kontraktet även om det hela tiden varit underförstått att hon skulle flytta därifrån när anställningen tagit slut. Mannen hon jobbat åt, han är advokat, blir rasande över vad han menar vara hennes fräckhet och börjar dra åt de legala tummskruvarna så att ytterligare en börda läggs till Ingers redan överfulla last. För Edit Gottberg öppnar hon sig i sin förtvivlan. Om hon bara kunde bli av med det barn hon ursprungligen glatt sig åt.

Dyrt, farligt och olagligt

Abort blev officiellt tillåtet i Sverige redan 1938, men innan den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft 1974 var det extremt svårt att få tillstånd till detta. I princip krävdes det svåra ärftliga sjukdomar eller ett domstolsutslag på att graviditeten var resultatet av en våldtäkt, men även då var det en långdragen, förnedrande och uppslitande process. Det var här Edit hade kontakter, och detta visste Inger. Edit hade nämligen under våren själv varit med om en liknande händelse, men med hjälp av en abortör lyckats avbryta havandeskapet. Det hade varit dyrt, det hade varit olagligt, det hade till och med varit farligt, men det hade fungerat.

En blick på doktor Hultgrens utrustning är nog för att få vem som helst att rysa. Foto från polisens förundersökning.

En femfemma

Klockan två på eftermiddagen den första december får Inger så äntligen besök av doktor Hultgren och syster Märta. Mot en avgift på 350 kronor skulle de ta hand om ”det lilla problemet”, summan motsvarade ungefär en månadslön. Ingers lön hade inte varit mer än 120 kronor, och pengarna hon nu gav till doktorn var lånade. Hade Inger känt till lite mer om doktor Hultgren och syster Märta hade hon förmodligen blivit ännu mer nervös inför behandlingen. De bägge abortörerna förekom nämligen flitigt i polisens straffregister, men Hultgren hade förklarats straffri enligt lagen om psykiskt sjuka. Han var en så kallad femfemma.

Abortören

Gunnar Hultgren hade aldrig i sitt liv varit doktor, men väl medicine kandidat. Längre hade han inte hunnit i sin medicinska karriär, vilket till största delen berodde på att han var alkoholist. Han hade redan för flera år sedan slutat sitt jobb som laboratorietekniker och försörjde sig som illegal abortör. Sina patienter fick han via kumpanen Märta Asplund, som i sitt arbete som servitris ofta kom i kontakt med flickor som råkat i denna typ av svårigheter. Att behandlingen inte bara var farlig, utan dessutom långtifrån garanterade resultat var kunskap Gunnar Hultgren behöll för sig själv, men det är möjligt att det inte hade spelat någon roll för de desperata patienterna. Inger fick ta av sig kläderna och lägga sig på sängen. Doktor Hultgrens abortmetod bestod i att köra upp en vässad gummislang i patientens underliv så långt att den oftast dödade fostret inom någon vecka, under vilken tid slangen hela tiden måste sitta kvar.

En vansklig metod

Det var, även för en man med så pass begränsade medicinska kunskaper som Gunnar Hultgren, fullt klart att detta var en något vansklig metod när det gått så lång tid som med Inger Sundberg. Hon var redan i sjunde månaden när ingreppet gjordes, men villig att försöka, och pengar är pengar. Den första veckan därefter ringde också doktor Hultgren och syster Märta så gott som dagligen till Inger för att höra om behandlingen gett önskat resultat, men när tiden gick utan att någonting hände började de dra öronen åt sig och Inger fick rådet att inte höra av sig mer. Gummislangen hade nu suttit i flera veckor och Inger började få feber. Att hon dessutom kunde känna barnet röra sig gjorde henne inte lugnare. Strax innan jul blev hon vräkt när hennes förre arbetsgivare till sist lyckades få HSB att riva kontraktet, och nu var situationen katastrofal.

Ymsenvägen 10. Mordlägenheten har fönster åt baksidan och syns inte på bilden. Vid tiden för mordet var huset nybyggt.

Bostadseländet

Det sägs att när nöden är som störst är hjälpen närmast, men det är mycket tveksamt om detta gäller de inblandade i denna historia. I vilket fall som helst lyckas Inger via en bekant få kontakt med ett ungt par på Ymsenvägen 10 i Årsta. Det unga paret var Erik och Rosveig Haimakainen från Nyland i Finland. Han var 24 och hon 23, och de var nygifta och väntade sitt första barn. Av medlidande lät de Inger bo gratis på soffan, men hade de anat hur det hela skulle utveckla sig är det troligt att de inte varit fullt så hjälpsamma. Som nämnts var bostadssituationen i Stockholm bedrövlig. Paret Haimakainen hyrde sin lägenhet i andra hand, och hade redan två inneboende. Med Inger blev de fem personer och dessutom en hundvalp som delade på en trea. Två av dem var med barn, och man behövde inte vara spåkunnig för att räkna ut att de alltså snart skulle bli sju.

Inte till sjukhus

Kvällen innan julafton 1948 sitter Inger och Rosveig i vardagsrummet och syr. Det har tidigare förvånat Rosveig att Inger, som uppenbart snart kommer att föda, broderar dukar istället för att sy barnkläder. Det är som om hon förträngt hela havandeskapet. Redan dagen innan hade fostervattnet gått, och då Rosveig frågat om hon inte borde packa för sjukhusbesöket hade Inger svarat att det inte skulle behövas. Kvällen går och Ingers värkar börjar, men trots detta vill hon fortfarande inte till sjukhus. Efter många om och men lyckas Rosveig och Erik ändå övertala henne att ringa efter en väninna, och valet faller på Edit Gottberg som bor på Gullmarsvägen alldeles i närheten.

Soffan i vardagsrummet fyra trappor upp på Ymsenvägen 10. Här födde Inger Sundberg sin dotter. Polisens foto.

Doften av blod och skräck

Edit och Rosveig bäddar på soffan, för säkerhets skull lägger de en plastregnkappa över lakanet för att inte bloda ner när barnet kommer. Julstöket har alldeles kommit av sig, och en nervös stämning sprider sig i lägenheten. Varken Erik, Rosveig eller Edit har varit med om en förlossning tidigare, och Erik försöker åter få Inger att gå med på att de ringer ambulans, men hon vägrar. I ren desperation lyckas Rosveig få tag i numret till doktor Hultgren, som är uppenbart berusad när han svarar och inte vill höra talas om saken. Strax före klockan elva föder Inger Sundberg. Erik Haimakainen har suttit förvisad ute i köket, men när barnet föds svimmar Rosveig, och han bär in henne i sovrummet. Babyn kvider och Inger stönar sakta. Hennes hjärna är omtöcknad av feber, smärta och utmattning. En tungt kvalmig doft av blod och skräck ligger över rummet.

Liket måste bort

När Erik kommer tillbaka efter att ha tagit hand om sin höggravida hustru står han och Edit handfallna men panikslagna inför det blodiga kaoset. Det nyfödda barnet gnäller. Då ringer doktor Hultgren, som uppenbarligen blivit nervös, och han ger bestämda och snabba order. Någon måste klippa av navelsträngen och sedan snöra ihop den, och saxen måste vara steriliserad. Babyn är död försäkrar han, och han har tyvärr inte möjlighet att komma, men liket måste tas om hand. Lägg några stenar i en kartong och stoppa babyn där och släng alltihop. I sopnedkastet eller ännu hellre i vattnet, och kasta för guds skull bort lappen med hans telefonnummer.

Gråt och darrande händer

De kokar saxen i en kastrull ute i köket. Inger försöker själv klippa av navelsträngen, men är för svag. Edit tar över med darrande händer. Bägge gråter. När allt är gjort rullar Edit in babyn, som nu har tystnat, i regnkappan och lägger den i badkaret. Hon virar in den nyfödda varelsen i gårdagens Expressen, lägger den i en kartong som sedan fylls med de stenar Erik hämtat nere på gården. De arbetar mekaniskt och utan att tänka eller reflektera över doktorns order, fortfarande i panik. Ingen av dem vill gå ut med babyn, men till slut kapitulerar Edit och lovar att göra sig av med den på vägen hem. Det har nu blivit julafton.

Ett hemskt paket

Julhelgen 1948 är snöfattig och trist. En pinande vind skär genom märg och ben trots att temperaturen hela tiden håller sig runt nollstrecket. Det är folktomt på Gullmarsplan när Edit Gottberg med vacklande ben letar sig ner mot Årstaviken. Hon fortsätter den hala och branta vägen mellan kvarnen och skolan, men hittar ingen bra plats att kasta det hemska och overkligt tunga paket hon omedvetet håller så långt ifrån sig hon kan. Ovanför Dianelunds båtklubb ligger fritidsbåtarna uppdragna och övertäckta, och en ensam lampa lyser upp den spöklika scenen. Ungefär trettio meter bortom den yttersta bryggspetsen slänger hon till sist sin börda. Det är kolsvart omkring henne, och tårarna fryser på kinderna, men hon märker det inte. Hon ser varken Södermalms ljussken på andra sidan vattnet eller paketet som sjunker. Hon minns inte ens efteråt hur hon tog sig hem.

Dianelunds båtklubb. Strax bortom bryggans andra ände kastade Edit Gottberg sitt otäcka paket i vattnet.

Mordet en bisak

Det tar polisen flera månader av rundringningar till läkare innan de slutligen får napp på Inger Sundberg som redan några dagar efter jul rest hem till sina föräldrar. I början av mars 1949 arresteras hon, och därefter Edit, Rosveig och Erik. Ytterligare ett svep hämtar in syster Märta och doktor Hultgren. De är alla åtalade för mord eller medhjälp till mord, men för flera av dem är detta bara en bisak. Edit har under hela sin tid i Sverige skickat alla pengar hon kunnat till sin mor och syster på Åland. De har tuberkulos och behöver all hjälp de kan få. Under häktestiden på Långholmen upptäcker fängelseläkaren att även Edit har den dödliga sjukdomen. Hur hon fått den är osäkert, men den går under namnet fängelsesjukan. För makarna Haimakainen är det heller inte någon dans på rosor. I februari fick de en dotter efter en lång och svår förlossning. Rosveig förlorade mycket blod och måste vårdas på sjukhus. Två veckor senare arresteras Erik, och tvingas sluta sitt arbete. Den första april blir de av med andrahandskontraktet på Ymsenvägen.  Deras nyfödda dotter tas ifrån dem, och skickas till Äppelvikens barnhem.

Hur dog babyn?

Det blev aldrig klart utrett hur Ingers och Leifs dotter dog. Det mesta talar för att hon helt enkelt kvävdes av det blod och slem som samlats i luftstrupen, och att hon redan var död när Edit kastade henne i vattnet, men helt säkert är det inte. Edit Gottberg och makarna Hamakainen dömdes villkorligt för det något luddiga brottet ”anstiftan av motverkande av brottslings befordrande till ansvar”, och Inger dömdes för barnamord, likaledes villkorligt. De verkligt skyldiga i dramat, Gunnar Hultgren och Märta Asplund, vilka hade behandlat betydligt fler än Edit och Inger, dömdes till 24 respektive 10 månaders straffarbete. Då var minst sex människors liv redan förstörda.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.