Skilsmässa kaliber 7,65

Beväpnad mördare togs av polis. Expressens förstasida den 11 maj 1950.

Sjuåriga Majlis slog 00 till polisen, och den förvånade konstapeln kunde höra hennes barnsliga stämma: ”Pappa har skjutit mamma.”

Det var ett slumpartat möte. De två danska tonårsflickorna satt utanför porten och rökte när John Norldund gick förbi. Den ena, Mimmi Andersson, frågar halvt på skoj om han inte har lust att bjuda dem på middag, och John Nordlund pekar med ett flin mot restaurangen i porten bredvid. Han är 36 år gammal, och inte van vid att bli tilltalad på gatan av främmande flickor, men de bägge danskorna sprudlar av naiv livsglädje, och ganska säkert har han baktankar med sin gentila gest, baktankar som dock kommer på skam då nittonåringarna har mer skinn på näsan än han väntat. Det enda han får med sig är Mimmi Anderssons adress i Köpenhamn, en uppgift han dock förstår att utnyttja.

I bombkrigets skugga

Hösten 1940 åker John, som arbetar som portvakt, på tjänstens vägnar till Tyskland för att se hur man hanterar det bombkrig som redan nu knackar civilbefolkningen på axeln. Resan går via Danmark och liksom av en slump genom Köpenhamnsförorten Vanlöse där Mimmi Andersson bor hos sina föräldrar. Den 17 år äldre John Nordlund är på jakt efter en ersättare till sin cancersjuka och döende hustru, om vilkens existens varken Mimmi Andersson eller hennes föräldrar har en aning. Kanske blir Mimmi smickrad av uppmärksamheten från den vuxne mannen, så olik de tjugoåriga ynglingarna i hennes normala bekantskapskrets, kanske är det betydligt krassare motiv som får henne att ty sig till John. Danmark är nämligen sedan några månader ockuperat av Hitlers arméer, och snaran dras åt för var dag. John och Mimmi förlovar sig, och han lovar skriva och tala om när hon kan komma till Sverige, någonting han gör sommaren 1941 då hans fru, Irma, dött på Ersta sjukhus.

John Nordlund, en man med kontrollbehov.

Den okända Irma

Redan åtta dagar efter Irmas död har Mimmi installerats i lägenheten i Råsunda. De gifter sig i februari 1942 och på hösten får de en dotter, Majlis, men det är tveksamt om äktenskapet någonsin var annat än en bekvämlighetsinrättning. John och Mimmi har nämligen på var sitt håll begåvats med personligheter som gör att det endast är en tidsfråga innan de krockar. Han gnatig, egoistisk och egenrättfärdig, hon hysterisk, ytlig och egocentrisk, allt enligt en senare analys gjord av Barnavårdsnämnden. Det dröjer ett par veckor efter flytten till Sverige innan Mimmi gör den chockerande upptäckten av Irma. Att detta måste känts märkligt är snarast en underdrift, och visar en hittils okänd, och inte helt sympatisk, sida hos John Nordlund. En annan upptäckt är att svenskar i allmänhet inte förstår danska, vilket gör att hennes kontakt med grannarna hamnar på ett minimum, och hon därför blir alltmer beroende av Jonne, som hon kallar honom. Irmas vålnad finns överallt i det Nordlundska hemmet. Hennes kläder hänger kvar i garderoben, det är hennes möbler som pryder lägenheten och som inte får rubbas, och de gånger 21-åriga Mimmi misslyckas med sitt nya ovana liv som hemmafru är John inte sen att göra jämförelsen med hur Irma skulle klarat samma sak.

Utegångsförbud

Sommaren 1944 tilltar oroligheterna i Danmark med en rad lönnmord och bombattentat. De tyska ockupationsmyndigheterna inför utegångsförbud, och danskarna svarar med att proklamera generalstrejk. I Köpenhamn kommer det till regelrätta gatustrider som kostar dussintals människor livet, och en ström av danska flyktingar når Sverige, bland dem Mimmis bror Gunnar. Familjen Nordlunds lilla etta i Råsunda blir nu hem för sju personer när Gunnar och tre kamrater anländer från det krigshärjade Köpenhamn, och redan från början blir det konflikter med John Nordlund. På sin hustrus inrådan har han lovat ta hand om de danska flyktingarna, men upptäcker snart att han inte längre kan härska som han vill med frun och dottern. Om det tidigare varit Mimmi som varit den isolerade, blir rollerna nu ombytta, och efter ett par månader får John Nordlund nog. Han kastar ut sin svåger och hans vänner på gatan, utan att bry sig om att de varken har pengar eller någonstans att ta vägen. Av förklarliga skäl blir Mimmi rasande och tar Majlis på armen och flyttar ut, och ett par dagar senare kommer ett brev till John Nordlund från en advokat som förklarar att Mimmi begär skilsmässa.

Brevet till Gestapo

Johns omsorgsfullt byggda värld är på vippen att rasa samman, och hans bemötande av Mimmi genomgår en tvärvändning. Han gråter och bönfaller och lovar bättring, men Mimmi har sett mannen bakom masken, och skilsmässobeslutet står fast. Några dagar senare ringer det på dörren hos den väninna Mimmi tillfälligt bor hos, och när hon öppnar finner hon John Nordlund. Han har fått tillbaks sin forna självsäkerhet, och i handen viftar han med ett kuvert. Det är en plan lika djävulsk som ofattbar han kokat ihop. Om inte Mimmi tar tillbaka sin skilsmässoansökan kommer han att posta brevet. Det är ställt till Gestapo i Köpenhamn, och i det anger han Mimmis familj som medlemmar av motståndsrörelsen. Angivelsen är inte tagen ur luften. Gunnar Andersson har mycket riktigt haft visst samröre med de danska frihetskämparna, en sak John Nordlund mycket väl känner till. Hade brevet nått Köpenhamn hade det ganska säkert betytt koncentrationsläger för hela familjen Andersson. Mimmi återtar skilsmässoansökan och flyttar tillbaks till sin make.

Förhållandet haltar vidare

Hur förhållandet haltar vidare efter en händelse som denna kan man lätt tänka sig, men John är glad, och går generöst med på att göra sig av med Irmas saker. De byter lägenhet och köper nya möbler så att alla minnen av Irma försvinner, och två år senare föds deras andra barn, sonen Ole. 1947 köper de en tomt ute i Herrängen, och John och Mimmi Nordlund bygger själva sitt hus, en villa på fyra rum på Isbergavägen 21A. Enligt John är de nu en lycklig familj. 1948 är huset så pass färdigt att de kan flytta in, och under de kommande två åren förvandlas villan till ett hem, om än ett med slagsida. John Nordlund har under tiden bytt arbetsplats, och är nu anställd av SL:s föregångare Stockholms Spårvägar, SS, där han ansvarar för städpersonalen. Ju mer färdigt huset blir, desto livsgladare blir Mimmi. Hon är i sällskapssammanhang sin makes raka motsats, och tycker om att träffa folk, en sak som för John är obegriplig. ”Varför ska vi springa ute hela tiden när vi har byggt ett fint hem”, klagar han. Att han själv är fanatisk helnykterist och ickerökare, medan den kontinentala Mimmi uppskattar både tobak och ett glas vin då och då gör inte slitningarna mindre.

Huset som John byggde. Mordhuset på Isbergavägen 21a som det ser ut idag. I den lilla klipphällen vid ytterdörren kan man ännu se märken efter tre kulor.

Raseriutbrott och slagsmål

Kanske har det vingliga äktenskapet hållit sig på benen tack vare husbygget. De har helt enkelt inte haft tid att vara sig själva, men våren 1950, när villan på Isbergavägen i stort sett är klar är de tillbaka på samma ruta som tidigare. Att de har en inneboende ändrar inte deras beteende. John Nordlund har synpunkter på allt. Hur Mimmi sköter barnen, hur hon städar och diskar, vilka hon träffar. Speciellt illa tycker han om hennes bästa, och enda, väninna Rut Bohman, vilken han menar har dåligt inflytande på henne, och drar henne iväg från hemmet och barnen. Han löser det genom att ta med sig telefonen till jobbet så att Mimmi inte kan ringa. Som hemmafru har hon ingen egen inkomst, utan är beroende av de pengar John ger henne, och någon som helst insyn i familjens ekonomi har hon inte. Mimmi svarar på det ständiga gnatet på det enda sätt hon kan, med raseriutbrott och svordomar av en art som får grannarna att häpna. Någon enstaka gång går de till handgripligheter mot varandra.

En misslyckad födelsedagsfest

Inför Mimmis 30-årsdag den 20 mars 1950 ställs allting på sin spets. Johns svärmor Mary Andersson anländer till festligheterna, men blir mycket fundersam då hon märker stämningen i det Nordlundska hemmet, de ständiga nålsticken och den illa dolda misstron. Både John och Mimmi beskyller varandra, utan skäl, för att vara otrogna, och försummar inte ett tillfälle att pika den andre. På sin dotters inrådan stannar Mary kvar efter födelsedagsfirandet, hon skulle egentligen bara varit där några dagar, och återigen ser John Nordlund hur maktbalansen i hemmet förskjuts, precis som sommaren 1944. Hans försök att återta kontrollen leder till nya konflikter, som ibland tar sig rent barnsliga uttryck. Mimmis nagellack hittas en morgon utspilt i en stor röd pöl på hallens marmorgolv, och en annan dag vaknar hon av att hennes mor ropar nerifrån trappan: ”Den jäveln. Han har tagit med sig myror hem.” John har fyllt en påse med levande myror och sedan strött ut i villans hall i enda syfte att ge sin fru och svärmor obehag.

Skilsmässa igen

För andra gången lämnar nu Mimmi in en ansökan om skilsmässa, en handling som djupt rubbar John Nordlunds självförtroende. ”Vi hade det ju så bra i vårt lilla hem, med en fin villa och rara barn”, ömkar han sig för en arbetskamrat, och menar att allt är hans svärmors fel som viglat upp hustrun på alla sätt. Uttalandet om hur bra de hade det är inte någon lögn eller hyckleri från Johns sida sett. Han saknar helt enkelt förmåga att inse hur han beter sig. När skilsmässoansökan lämnats in trappas konflikterna upp på ett från bägge sidor utstuderat sätt. Mary följer efter sin svärson var han än går i villan ”för att passa på så att han inte gör någonting”. De samlar på var sin kant ”bevis” att använda vid den kommande rättegången. John försöker övertala en granne, vilken arbetar på det närbelägna mentalsjukhuset Långbro, att komma in och ställa diagnos på Mimmi. Han låser in hennes och barnens pass så att de inte ska kunna lämna landet. Mimmi påstår å sin sida att John förgiftat en burk ansiktskräm med syra, och berättar hur hon fått blåsor av att använda den, men vid analys gjord av polisen visar den sig inte innehålla någonting annat än just ansiktskräm. Två misstänkta ampuller hon hittar i hans nattduksbord analyseras även de. Det är vitaminer. De anmäler ömsesidigt varandra för misshandel, även Mary, och ser till att skaffa läkarintyg och väl synliga bandage över de få blåmärken som uppdagas.

Kör ut svärmor

Den 18 april har John fattat sitt beslut. Allt är Marys fel, och kan han bara bli av med henne liksom han en gång blev av med de danska flyktingarna kommer Mimmi att återta skilsmässoansökan och de kommer att ”få det bästa hemmet på jorden.” Han försöker handgripligen slänga ut henne, men hon låser in sig i sovrummet, och John ringer polisen. Konstaplarna som anländer har svårt att dölja sin munterhet då det går upp för dem att de är där för att hjälpa en man att bli av med sin svärmor. John har passat på när Mimmi varit ute, men hon kommer hem innan polisen åkt, och då hon säger sig inte våga vara ensam hemma med John är enda lösningen att hon tar med sig Ole och Majlis och sover på polisstationen. Dagen efter placeras barnen på Nybodahemmet. Den 20 reser Mary Andersson till Köpenhamn, och John Nordlunds jämnvikt börjar komma åter. Han kontaktar Dagens Nyheter och berättar den tårdrypande historien om en sönderslagen familj, och samtidigt gömmer han Ole och Majlis i sin bil, och lyckas smuggla dem förbi vakten på Nybodahemmet. Polis anländer, men lämnar händelsen utan åtgärd då hemmet på Isbergavägen ser städat ut, och Barnavårdsnämnden inte gett några direktiv.

Nyboda gamla barnhem som det ser ut idag. Murarna stod runt rastgårdarna för flickornas och pojkarnas avdelningar. Här kidnappade John Nordlund Majlis och Ole den 24 april 1950.

Våldtäkt

För att inte lämna barnen ensamma med John, som enligt Mimmi brukar uppfostra dem med ris, återvänder hon till Isbergavägen. Hon anmäler till Barnavårdsnämnden att hennes man är sinnessjuk, vilket resulterar i att han den 26 april blir undersökt av psykiatriker, vilken emellertid inte kan hitta något fel på honom. Förhandlingarna om skilsmässan är utsatta till den 10 maj, och John känner hur tiden börjar rinna iväg. Trots att svärmodern är borta vägrar hans fru ”ta reson”, utan står fast vid sitt beslut att skiljas. Han hotar, bönar, gråter, köper blommor och nylonstrumpor, en lyxvara 1950, men ingenting hjälper. På kvällen den 8 maj har en grotesk plan formats i hans hjärna. Om Mimmi blev gravid skulle hon säkert vilja stanna hos honom, om inte annat för barnets skull. Att hon inte längre vill veta av honom, och än mindre kan förmås ligga med honom, de har inte delat sovrum på många månader, löser han på enkelt sätt: han våldtar henne.

Hjälp av Stalin?

Hos polisen menar han att samlaget varit frivilligt, och att hon använt den påstådda våldtäkten som ett vapen i skilsmässan. Ord står mot ord, och återigen släpper polisen John Nordlund. Dagen efter, den 10 maj, tilldelar Stockholms Rådhusrätt Mimmi Nordlund ensam vårdnad om barnen, och i samband med det även rätten att sitta kvar i orubbat bo, eller med andra ord att ensam bo kvar i villan. John Nordlund beskriver efteråt hur han liksom suttit i trans vid det förkrossande beslutet, och säger sig knappt minnas det hela. Kvällen tillbringar han hos en arbetskamrat och dennes hustru, vilka under rättegången sett till 4-åriga Ole. Majlis är kvar hos sin mamma. Det är en desperat sammanbiten man som nu sätter sin hjärna i rörelse. Han ska ta med sig sonen och fly till Stalins Sovjet, ett land han besökt 1936 och vars ordning och reda han beundrat, berättar han. I ett försök att få John Nordlund att lugna sig föreslår hans arbetskamrat att de går ut och äter, och de hamnar på restaurang Runan i hörnet av Dalagatan Odengatan, samma lokaler där Tennstopet ligger idag. Här utspinner sig ett samtal som skulle få följder John Nordlunds arbetskamrat knappast kunnat föreställa sig.

Annons för restaurang Runan, nuvarande Tennstopet, ur samma tidning som rapporterade om mordet. Det var här John Nordlund kläckte sin slutgiltiga plan.

Ett ödesdigert vapen

En tdining ligger på bordet, och de läser om en man som skjutit sin svärmor, en handling som John Nordlund i sin nuvarande sinnesstämning inte kan höra nog om. Därifrån leder samtalet in på en före detta kollega, en man vid namn Spång, som stulit den tjänstepistol som alltid ligger skarpladdad i en låda inne i avräkningsrummet, det rum där konduktörerna varje dag redovisar sina kassor. För en nutida betraktare låter det helt absurt att Stockholms Spårvägar tillhandahöll skjutvapen åt sin personal i händelse av rån, men så var fallet. Denne Spång hade den 11 oktober 1944 skjutit ihjäl sin fästmö i en lägenhet på Gärdet, en händelse som om den var glömd av allmänheten levde i färskt minne hos spårvägspersonalen. När John Nordlund går till sitt arbete på morgonen torsdagen den 11 maj 1950 verkar han precis som vanligt enligt arbetskamraterna. Han kommer in på kontoret och skriver ut rekvisitioner till städarna, och i samma veva ett brev som senare skulle hittas i hans ficka. Där stod bland mycket annat: ”Det är inte en vansinnig man som skriver dessa rader, utan en som arbetat för sin familj så de har haft det bra. Jag orkar inte längre, efter sju veckors nervtortyr måste jag ta det hemska steget. Att kalla mig mördare är inte det rätta ordet, utan en förtvivlad familjefar.” Därefter åker han till spårvagnsstallarna vid Ringvägen och lägger beslag på tjänstepistolen, exakt samma pistol som kollegan Spång använt sex år tidigare, en Walther PP kaliber 7,65 med tillverkningsnummer 164184P. Några minuter efter åtta på morgonen stannar hans Opel Olympia utanför villan på Isbergavägen 21 A.

Pappa har skjutit mamma

Mimmi och Majlis befinner sig i köket en trappa upp där de dricker te och äter smörgås. De är ensamma då deras inneboende redan gått till jobbet. Vid ljudet av bilen tittar de ut och får se John Nordlund komma gående med bestämda steg, men Mimmi tar det hela förvånansvärt lugnt. Hon har nämligen bytt ut låset, så hon vet att John inte kan komma in. Det är först när hon hör hur fönstret i tvättstugan krossas som hon inser hur fel hon haft. Hon skickar dottern till telefonen, hon har för säkerhets skull redan tidigare lärt sjuåriga Majlis hur man ringer polisen, och går själv ner i hallen endast iklädd tofflor och morgonrock. Ungefär samtidigt kommer John Nordlund in från tvättstugan, och den ursinniga Mimmi öppnar ytterdörren och lyckas knuffa ut sin före detta man. Hon följer honom skrikande ut, men tystnar med ens när han tar upp pistolen och gör mantelrörelse. Det första skottet träffar henne i vänstra axeln, och hon vinglar till. Instinktivt snurrar hon runt och försöker undkomma bakom husknuten, men John skjuter igen. Två skott träffar henne bakifrån i höger axel, och det tredje tränger in i huvudet bakom höger öra. Klockan är 08:15 och Majlis får tag i polisen. ”Pappa har skjutit mamma”, säger hon enkelt.

Mordplatsen utanför ytterdörren till Isbergavägen 21a. Pilarna visar på kulhålet i fönsterrutan, och blodpölen under stuprännan. Fotot taget av polisen.

Belägring

Klockan 08:28 kommer radiobil 23 till platsen, och förstärkningar anländer gång på gång. Till sist är det ett 30-tal poliser som omringat villan i Herrängen. I köksfönstret står John Nordlund med pistolen i hand, och skriker som svar på uppmaningen att lägga ner vapnet och komma ut: ”Ta hand om flickan, men mig får ni aldrig. Den förste som kommer skjuter jag.” I två timmar pågår belägringen. Ute på gatan står ambulans i beredskap bland mängder av nyfikna åskådare lätt inom skotthåll för den desperate mannen i villan. Bakom trädgårdsmuren, och i skogen på andra sidan huset ligger polisens prickskyttar, och man diskuterar att sätta in tårgas. Några poliser lyckas tränga in i villan, och kurar under trappan upp till övervåningen. Med hjälp av en spegel på en stång kan man iaktta John Nordlunds manövrer, hur han stampar med klacken mot trägolvet och sedan ropar att han lagt ifrån sig vapnet. Vid åsynen av prickskyttarna drar han sig längre in i rummet, och gör till slut det man väntat på. Han lägger pistolen på ett blombord medan han på byxbenet torkar svetten av handflatan, omedveten om att han hela tiden observeras. En av polismännen lyckas med ett språng uppför trappan tackla John Nordlund så att han faller baklänges på golvet. Allt går på bråkdelen av en sekund. John lyckas få fatt i pistolen, och hanen är spänd, men hinner aldrig skjuta.

Slagsmål i Rådhusrätten

Under rättegången, som bisarrt nog äger rum på Maljis 8-årsdag den 1 september, ställer John Nordlund till uppträden. Han ömsom gråter, omsom hotar, och försöker handgripligen stänga av bandspelaren med dotterns förinspelade vittnesmål, och måste till sist föras ut ur rättegångssalen. Flera av åskådarna brister i gråt när Majlis med darrande spröd röst berättar att ”Pappa sköt mamma. Nu har jag ingen mamma mer. Ambulansen hämtade henne och hon var alldeles röd i ansiktet.” John Nordlund döms för överlagt mord, men straffriförklaras som såkallad femfemma, och överförs till mentalsjukhus. Även från häktet har han försökt styra och ställa, och skrivit brev på brev för att se till att Mimmis urna inte förs till Danmark, och att hans före detta svärföräldrar inte får vårdnaden om barnen, men utan resultat. Ett av de mer märkliga brev han skriver är för övrigt till Mimmis väninna Rut Bohman, där han talar om för henne att han förlåter henne för allt ont hon gjort honom, en indikation på att grubblerierna under häktestiden flyttat skuldbördan från svärmodern till väninnan. Han skulle troligen komma att flytta den igen ett antal gånger under åren fram till sin död 1984.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.