Konspiratör L

Birger Jarlsgatan 37

Brev slutade komma och släktingar försvann efter att de rumänska flyktingarna öppnat sig för den stabilt konservative adelsmannen Paul Lahovary. Vad ingen av dem visste var att han i själva verket var samme man som på legationen gick under täcknamnet ”Konspiratör L”.

Stockholm var under slutet av 1940- och början av 1950-talet hem för flyktingar av ett otal nationaliteter. Europas gränser hade brutalt ritats om under och efter andra världskriget, och de etniska rensningarna, de mest omfattande och brutala i världshistorien, tog inte slut med vapenstilleståndet. En grupp diktaturstater ersatte en annan, och de flesta människor menade att tredje världskriget bara var en tidsfråga. De som kunde fly från förtrycket gjorde det med livet som insats, och även om slutmålet oftare var USA eller Frankrike var det åtskilliga som blev kvar här i Sverige. I denna miljö hittar man 1955 Paul Lahovary, en föregiven flykting från diktaturens Rumänien.

Den intellektuelle adelsmannen

Paul Lahovary föddes den 30 juli 1909 i Bukarest av högadliga föräldrar. Fadern var major i armén och familjen ägde förutom det palatslika huset i huvudstaden flera jordegendomar, och Paul uppfostras helt enligt överklassens sociala normer. Vid elva års ålder skickas han till internatskola i den lilla franska staden Evreux där han 1927 tar studenten för att sedan återvända till hemlandet. 1931 avslutar han sin juristutbildning på universitetet i Bukarest, varefter han arbetar först som advokatbiträde och sedan som privatsekreterare hos en släkting som sedermera blir vice borgmästare. Efter jobb på rådhuset hamnar han 1940 på pressministeriet och utses i april 1943, mitt under brinnande krig, till andre pressattaché vid legationen på Birger Jarlsgatan 37 i Stockholm. Han är nu 34 år gammal, beskrivs allmänt som reserverad men utpräglat intellektuell, och har bland annat publicerat en novellsamling som fått bra kritik.

Utresetillstånd

Att han trivs i Stockholm är troligt. 1944 får han barn med en kvinna från Halmstad och gifter sig ett par månader senare med en annan, tretton år yngre, kvinna från Risinge utanför Finspång. Samma år invaderas Rumänien av sovjetiska trupper, och stora delar av legationen kallas hem. Paul Lahovary är en av få som får förtroendet att stanna även under den nya regimen, och inte förrän 1946 når honom ordern att infinna sig i Bukarest, en befallning han, till skillnad från så gott som alla sina kollegor vilka valt att hoppa av och söka asyl i Sverige, lyder tillsammans med fru och det barn som nu även äktenskapet begåvats med. I Bukarest fortsätter han arbeta på pressministeriet tills han senhösten 1947 säger upp sig. En månad senare abdikerar marionettkungen Mikael I, och kommunistregimen sätter igång omfattande förföljelser. De som kan lämnar landet, men gränserna sluts snart hermetiskt. Paul Lahovary lyckas till allmän förvåning få både pass och utresetillstånd för sig och sin familj, och sommaren 1948 kliver de ombord på ett fartyg med destination Sverige.

Två spionhäktade. Expressens förstasida den 18 mars 1955. Paul Lahovary längst till vänster på väg in i rättssalen under pressfotografernas nyfikna blickar.

En uppmärksam lyssnare

Efter återkomsten till Stockholm börjar han arbeta som översättare åt den nya rumänska legationen, även det en smula förvånande med tanke på hans förflutna inom det kungliga ministeriet. Umgänget på fritiden utgörs mest av andra exilrumäner, och Paul Lahovary engagerar sig i Svensk-rumänska sällskapet, Östeuropeiska klubben och De fria journalisternas förening, sällskap som till största delen består av flyktingar från diktaturstaterna eller svenskar som tidigare bott eller arbetat i de länder som nu hamnat bakom järnridån. Antalet rumäner i Sverige är vid den här tiden inte stort, runt 350 personer i hela landet, men de som finns försöker hålla kontakten så gott det går. Man träffas och lagar mat, firar den gamla nationaldagen 10 maj, byter böcker, och kanske delar några dyrbara droppar tuica över minnen från hemlandet och gemensamma fördömanden av diktaturen. Paul Lahovary lyssnar uppmärksamt, men håller en avvaktande attityd. I de politiska diskussionerna är han påfallande tyst, och en av de övriga flyktingarna berättar att man aldrig visste vad han egentligen tänkte eller tyckte, men att hans adliga ursprung gjorde att det allmänt togs för givet att han var fientligt inställd till kommunistregimen. Om några till en början varit misstänksamma med anledning av att han rest ut ur hemlandet på officiellt pass slätar tiden ut misstankarna, särskilt sedan han 1952 slutar sina sporadiska uppdrag på legationen och istället börjar arbeta på Handelsbanken.

Fängelse, deportation och avrättning

I den lilla rumänska kolonin är det oroligt trots den skenbara tryggheten i Sverige. Släktingar i hemlandet slutar plötsligt skriva, och brev och paket kommer i retur märkta ”Necunoscut”, adressat okänd. Några arresteras, andra försvinner spårlöst, en kvinna får på omvägar veta att hennes pappa dött i sviterna av internering, och en annan att hennes bror dömts till två års koncentrationsläger och en avlägsen vän till femton år i fängelse. Paul Lahovary lyssnar med deltagande till de sorgliga underrättelserna, och tröstar dem med att även han fått brev återsända. Han går under smeknamnet ”Redaktionen” på grund av att han verkar veta allt om alla, och bland flyktingarna har det blivit ett talesätt att svara ”Fråga redaktionen”, om någon undrar vad som blivit av den eller den personen. Särskilt intresserad är han av att veta vilka flyktvägar som använts för att slippa ut ur hemlandet och vilka som hjälpt dem där. Märkligt nog stängs de hemliga vägarna en efter en, och en gränspolis som tidigare varit känd för att vända ryggen till blir avrättad.

Expressen rapporterar om domen mot Lahovary lördagen den 16 april 1955.

Gripen av misstag

Söndagen den 13 mars 1955 slår ner som en bomb bland de rumänska flyktingarna i Stockholm. Två dagar tidigare har Paul Lahovary dem ovetande hämtats av civilklädd polis på sin arbetsplats i Handelsbankens huvudkontor på Arsenalsgatan 11, och tidningarna är fulla av rubriker. Bisarrt nog har han kommit med på slängen i en spionhärva med vilken han inte haft någonting att göra, men då polisen haft ögonen på honom häktas han av bara farten och flyktingspionaget rullas oväntat upp. Paul Lahovary erkänner omedelbart, och i den rumänska flyktingkolonin blandas bestörtning med nickar i stil med ”vad var det jag sa”. De många försvinnandena i hemlandet får plötsligt en otäck förklaring, och någon drar sig till minnes att en kusin till Paul Lahovary, Constantin Boranescu-Lahovary, tidigare agerat angivare åt kommunisterna i Tjeckoslovakien. Vid husrannsakan i familjen Lahovarys lägenhet på Bastugatan 17 hittas en mängd fotograferade brev och dokument samt en pärm med vad polisen beskriver som karaktärstolkningar av ett flertal personer.

Paul Lahovarys bostad på Bastugatan 17, där man vid husrannsakan den 11 mars 1955 hittade flera graverande dokument.

En förrädares historia

Hur det kom sig att Paul Lahovary förrådde sina landsmän och de människor han så gott som dagligen umgicks med är en fråga som aldrig blir fullt besvarad. Själv menade han sig ha blivit tvingad, och att kommunisterna hotat avrätta hans far om han inte samarbetade, men bland flyktingarna i Stockholm drog man sig till minnes hur han en tid prenumererat på svenska kommunistpartiet SKP:s tidning Ny Dag. Hans berättelse om tiden som agent låter som någonting klippt ur en billig spionroman. Allting börjar i Bukarest i juni 1948 när han kallas upp till chefen för inrikesministeriets passbyrå, en man vid namn Voiculescu, med anledning av någon formalitet kring hans nyligen beviljade utresevisum. Voiculescu förklarar att det enda som saknas innan passet kan lämnas ut är en signatur på ett litet papper, en maskinskriven lapp där Paul Lahovary förbinder sig att i gengäld utföra några icke namngivna tjänster åt regimen. Lahovary skriver under för att inte äventyra passet, och får veta att han i Stockholm kommer att bli kontaktad av någon som hälsar från Voiculescu och att detta kommer att vara signalen att aktivera honom.

Spionskolan

Allt verkar sedan lugnt tills sommaren 1949 då pressattachén Josef Dolezal, en kommunistisk före detta limousinchaufför från Brasov, en plats som en gång varit den etniskt tyska staden Kronstadt, men efter folkmorden efter andra världskriget 1950 getts det passande namnet Orasul Stalin, Stalinstad, och Dolezal leder in Paul Lahovary i ett sidorum där han hälsar från deras gemensamma vän Voiculescu. Han förklarar att de är intresserade av att veta mer om flyktingarna i Sverige, deras politiska inställningar, personuppgifter, hur och varifrån de kommit hit och om deras organisationer, särskilt Rumänska nationalkommittén, en sammanslutning av de i Rumänien numera förbjudna socialdemokratiska, liberala och bondepartierna, samt den internationella flyktingorganisationen Caroman, en avläggare till rumänska Röda korset. Paul Lahovary instrueras att för att inte väcka misstankar göra sig av med all kommunistisk litteratur om han äger någon och under veckorna som följer genomgår han en regelrätt spionkurs under ledning av Josef Dolezal som uppmanar honom att läsa detektivromaner för att lära sig den västerländska polisens metoder. En av lektionerna går ut på att använda så kallade brevlådor, hemliga gömställen där skriftliga meddelanden kan placeras, och Dolezal lämnar ett brev i en tändsticksask instucken i det ihåliga räcket på Riddarholmsbron. Signal att ett meddelande finns att hämta här är en bock gjord med krita på en bropelare under Tegelbacksviadukten en halv kilometer bort, och när Lahovary hämtat meddelandet svarar han med ett kryss på samma pelare.

Vid tiden för rättegången hade man redan hunnit riva den viadukt vid Tegelbacken där Lahovary och Dolezal lämnat meddelanden om den hemliga brevlådan, varför polisen fick använda sig av ett gammalt vykort när man skulle visa platsen.

Hemliga möten

Vid deras möten på rumänska legationen ser Dolezal, som är uppenbart rädd för avlyssning, till att ingen telefon finns vid bordet, inte ens med luren på, och sätter alltid på radion, möjligen ett tecken på viss överskattning av den svenska säkerhetspolisens arbete. Lahovary instrueras att memorera så mycket som möjligt av den information han lyckas snappa upp i flyktingkolonin, men att anteckna särskilt viktiga saker på tunt flygpostpapper, papper som ska klippas i små bitar så att de är lätta att svälja om han skulle bli arresterad. Våren 1952 slutar Paul Lahovary göra översättningar år rumänska legationen. Dolezal vill inte att hans agent ska dra på sig onödiga misstankar, och alla sammanträffanden sker därefter på i förväg överenskomna platser. En sådan är varuhuset PUB, en annan Sundbergs konditori vid Järntorget, ett klassiskt stockholmskonditori som sägs ha figurerat i mordkomplotten mot Gustav III. Dessa möten sker aldrig jämna hel- eller halvtimmar, utan tvärtom så ojämnt som möjligt för att ge sken av att sammanträffandet skett av en slump. Om någon tror sig skuggad ska han inte gå till det utsatta mötet, och den som väntar ska heller aldrig vänta längre än tio minuter. Istället ska mötet ske samma dag, samma tid på samma plats, men veckan därpå, och om kontaktmannen även då uteblir på samma sätt ytterligare en vecka senare. Misslyckas mötet även nu ska det istället ske vid Katarinahissen påföljande vecka, och kontaktmannen kommer nu att vara okänd och tilltala Lahovary på rumänska genom att fråga ”Vet ni var hamnen ligger?” varpå han själv genom svaret ”Nej, för jag är inte sjöman” identifierar sig.

En parkbänk på Maria kyrkogård. Ytterligare en av de hemliga mötesplatserna.

Till Konspiratör L

Betalningen varierar mellan 300 och 1 000 kronor per gång, någonstans mellan 4 000 och 18 000 kronor i dagens penningvärde, beroende på informationens värde. I januari 1954 skickas Dolezal hem, och kontakten med Lahovary överlåts på legationssekreterare Paul Salcudeanu. Den nye chefen uppmanar Lahovary att utöka sina aktiviteter till att även värva agenter bland flyktingarna, och vill dessutom ha information om hans arbetsplats, Handelsbanken, om större transaktioner, bokslut och ledamöterna i företagets styrelse. I samma veva skriver också Paul Lahovary till Bofors och erbjuder sina tjänster som översättare, ett förslag de visligen tackar nej till. Vid ett möte på en parkbänk på Maria kyrkogård överlämnar Salcudeanu ett kuvert med den rumänska påskriften ”Till konspiratör L” innehållande ett brev från Lahovarys far, ett foto på hans barndomshem och ettusen svenska kronor. Ett annat, mer typiskt, möte äger rum i mars 1954. Paul Lahovary tar sjuans spårvagn från Norrmalmstorg till Vanadisplan där han går in på ett konditori och beställer en kopp kaffe. Några minuter senare slår sig Salcudeanu ner vid ett bord längre bort. De talar inte med varandra, och gör överhuvudtaget ingenting som skulle kunna tyda på att de träffats tidigare, och efter drygt tjugo minuter reser sig Salcudeanu och går. Paul Lahovary väntar ytterligare några minuter innan han följer efter och tillsammans promenerar de under tystnad ett par kvarter till Salcudeanus svarta diplomatskyltade bil. Färden går över Tranebergsbron och runt på smågatorna i Bromma och under tiden byter upplysningar och pengar ägare. Innan man skiljs bestäms tid för nästa möte till den 7 april på varuhuset PUB. Paul Lahovary är 400 kronor, strax över 5 600 i nutida pengar, rikare, i Rumänien kommer snart ytterligare en människa att försvinna spårlöst.

Skuggad

Även legationssekreterare Paul Salcudeanu stod under bevakning, men visade sig vara en betydligt halare ål än den förhållandevis amatörmässige Lahovary. Ett P.M. från de tre poliser som var avdelade att hålla honom under uppsikt den 7 april 1954 talar sitt tydliga språk. Han lämnar sin våning på Strandvägen 7c, samma hus där Rumänske ministern bor, klockan 16:20. När han hunnit fram till Norrmalmstorg tvärvänder han och går ett tiotal meter tillbaka samma väg han kommit för att därefter vända på nytt. Promenaden fortsätter mot Norrlandsgatan där han flera gånger byter trottoar från ena sidan gatan till den andra och dessutom upprepade gånger stannar för att titta i skyltfönstren, men med blicken tydligt riktad mot spegelbilderna i glaset. Vid övergångsstället på Kungsgatan springer han snabbt över och ställer sig därefter att betrakta dem som följer innan han fortsätter ner mot Stureplan och spårvagnshållplatsen. När linje 6 redan satt sig i rörelse hoppar han upp på bakre plattformen med blicken hela tiden riktad framåt längs vagnen för att se om någon kommer efter. När han kliver av i korsningen Odengatan/Roslagsgatan stannar han åter för att studera de övriga avstigande, och vid den motorfirma som då låg i hörnet av Kungstensgatan och Birger Jarlsgatan stannar han igen och låtsas studera motorcyklarna i skyltfönstret. Efter tio minuter fortsätter han Kungstensgatan västerut, viker in på Tulegatan, men ändrar sig efter några meter och går återigen tillbaka i samma fotspår. De många märkliga manövrerna är självklart till för att upptäcka eventuella förföljare, och inte förrän halv sex når han på åtskilliga omvägar PUB och mötesplatsen med Paul Lahovary, en plats han dock inte verkar nöjd med då de tillsammans sedan promenerar bort till Järntorget där de 18:05 försvinner spårlöst. De har utan att någon märkt det slunkit in på den vanliga mötesplatsen på Sundbergs konditori, en som polisen märkligt nog inte känner till.

Sundbergs konditori vid Järntorget. En av mötesplatserna där flyktingspionen Paul Lahovary lämnade information till sina uppdragsgivare.

Securitates vän

Paul Lahovary skulle i förhören berätta hur han fick fysiska kväljningar av att behöva arbeta för kommunistdiktaturen, men bland de övriga flyktingarna väcktes åtskilligt tvivel angående hans förmodade ånger och graden av tvång han varit utsatt för. Att öva utpressning med hjälp av framtvingade försäkringar om samarbete var vanligt i de östeuropeiska diktaturstaterna, men lika vanligt var att de flyktingar som blivit utsatta för sådant anmälde detta till polisen i det nya hemlandet och på så sätt tog udden av vapnet. Varför var Paul Lahovary ett undantag från denna regel? Hur kom det sig att han lyckades lämna Rumänien öppet, med den fruktade säkerhetstjänsten Siguranta Statului, sedermera Securitate, goda minne, när andra dog under misslyckade flyktförsök? Var det bara en slump att släktingar och vänner till de rumänska flyktingarna i Sverige arresterades och hamnade i fängelser eller koncentrationsläger eller helt enkelt försvann spårlöst? Paul Lahovarys advokat Ragnar Gottfarb gör under rättegången osmakliga försök att undervisa vittnen och talar om att förhållandena i Rumänien inte är så märkvärdiga och att de brutala deportationerna endast är att betrakta som ”folkomflyttningar”. Flera av de rumänska flyktingarna vågar inte vittna av rädsla för repressalier mot anhöriga, trots att rättegången hålls bakom stängda dörrar. Den 16 april 1955 döms Paul Lahovary till utvisning, 12 000 kronor i skadestånd, strax under 170 000 i dagens penningvärde, och straffarbete i ett år och sex månader för olovlig underrättelseverksamhet, ett straff han börjar avtjäna tio dagar senare. Han dör i Bandhagen 2001, efter att framgångsrikt ha överklagat utvisningsbeslutet.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.