Nyårspyromanen

Teatergatan 3

Det såg ut som om branden uppstått genom ett missöde. När det strax därpå började brinna igen blev saken lite märkligare, och när hela köket gick upp i lågor var det inte längre något tvivel: en pyroman var i farten.

Kvällen i foajén på Drottning Victorias örlogshem var lika långsam och händelsefattig som vanligt. I receptionen satt vakten Jan Nilsson och stirrade in i väggen på andra sidan entrén. En av gästerna, en värnpliktig flottist, hade strax innan gått upp på sitt rum, en jämförelsevis upplivande händelse under ett ovanligt segt vaktpass. Klockan är halv tio söndagen den första januari 1961, och vakten tittar upp med nyvaknat intresse då flottisten kommer tillbaka. Dörren till hans rum visade sig låst, och han ber vakten låsa upp och nämner i samma andetag att han känt röklukt. Tillsammans tar de hissen till tredje våningen, och redan när de kliver ur känner Jan Nilsson tydligt den stickande doften av brandrök, utan att dock kunna se varifrån den kommer. Så snabbt han kan springer han upp och bultar på dörren till tillsyningsmannens tjänstebostad, och de söker därefter igenom hela tredje våningen utan att hitta källan till brandlukten. När de kommer ner en trappa möter de flera av gästerna i korridoren, och röken är betydligt intensivare. Innanför dörren till rum 207 får de förklaringen. Lågor slår ut från parketten, även i en av sängarna brinner det, och luften är så tjock att de tvingas ut i korridoren igen. Efter att ha hämtat andan tar de sig åter in i det rökfyllda rummet, och lyckas få upp ett fönster. Med gemensamma krafter bär de den brinnande madrassen och sängkläderna in i badkaret och vrider på kranen. Lågorna på golvet kvävs med blöta handdukar, och dramatiken är över.

Rekord i fylleri

Medan de nyfikna och något skärrade gästerna återvänder till sina rum undersöker Jan Nilsson och tillsyningsmannen Göran Strömberg brandplatsen. Under den brända sängen ligger en liten hög förkolnat papper och i det hela en ståltrådsring påminnande om den som sitter i kullen på en sjömansmössa. Det hela är förbryllande. Det ser ut som om någon slarvig gäst lyckats sätta eld på sin mössa, en eld som därefter spridit sig till sängkläderna. Resonemanget låter kanske märkligt, men nyårsafton 1961 har varit ovanligt stökig med omfattande fylleri och slagsmål. Vid Hötorget ett halvt dussin kvarter bort har runt tretusen ungdomar stått ansikte mot ansikte med över femhundra poliser, en rökbomb sprängs inne i tunnelbanestationen och bilar och telefonkiosker vandaliseras. Klara polisstation slår svenskt rekord med 107 omhändertagna fyllerister på några timmar, så många att man tvingas inrätta en provisorisk polisstation i Klaragaraget för att kunna ta hand om dem alla. Att även flottister skulle berusat sig under nyårsnatten är knappast förvånansvärt, och teorin om den fulle sjömannen som på något märkligt sätt lyckats sätta eld på sin mössa är därför inte riktigt så långsökt som den vid ett första påseende kan tyckas.

Aftonbladet den 3 januari 1961. Att pyromanen stannade för att äta innan han satte eld på lokalen får väl ses som ett gott betyg åt Normas annars ofta utskällda kockar.

Det brinner igen

När elden släckts återgår kvällsrutinen på örlogshemmet till det normala. I varje fall ett tag. Klockan tio blir Jan Nilsson avlöst och går och lägger sig på första våningens vaktrum. Lugnet varar ungefär en timme innan kollegan Harald Sjödin rusar in och berättar att det brinner igen. Branden, den här gången på rum 203, har mer eller mindre självslocknat, endast glöd återstår tillsammans med förkolnade rester av vad som visar sig vara en papperskorg av pressad papp, en inredningsdetalj alla rum förärats. De häller vatten i glöden, och Jan Nilsson studerar åter brandplatsen. Långa sotränder sträcker sig längs väggen ända upp i taket, och i brandresterna återfinns en likadan ståltrådsring som vid den tidigare branden, en ring han nu inser kommer från botten av en papperskorg och inte från en sjömansmössa. Att två närapå exakt likadana bränder inom kort tid skulle uppkommit genom olyckshändelser, dessutom på två obebodda rum, är knappast troligt, och hur obehagligt det än verkar lutar det hela mer och mer åt att bränderna är anlagda. Tillfrågad om hur det kom sig att han upptäckte branden berättar Harald Sjödin att han stått nere i receptionen och pratat med en av gästerna när en civilklädd man gått förbi utan att legitimera sig eller visa kvitto på något rum. När han blivit tillsagd att stanna svarar han undvikande ”jag ska bara upp ett tag”, och försvinner upp för trappan. Vakten springer efter, men mannen är spårlöst försvunnen, och när Harald Sjödin i jakten på smitaren tittar in i rum efter rum finner han brandhärden i rum 203. Den främmande verkar även han gått upp i rök, men är dock inte okänd. Han identifieras som Arne Sturesson, en före detta högbåtsman som tidigare gjort sig ökänd genom fylleri och hotelser. Arne Sturesson har senast för ett par dagar sedan bott på örlogshemmet där han lyckats tjata sig till ett rum av vakten trots att han numera är civil. Själva örlogshemmet är en institution som skapats strax efter förra sekelskiftet för att flottans sjömän, som ju vid landpermission inte har någon kasern att gå till likt försvarets övriga personal, ska ha någonstans att vistas under ledigheten. Standarden är ytterst enkel, priserna likaså, och gästerna flottister eller i mån av plats övrig militär. Här fanns 1961 även en bar i vad som numera är Wallmans salonger. Källarvåningen inrymde kök, och hyrdes ut till restaurangbolaget Norma vilka använde den som cateringkök, eller beställningskök för att använda dåtida terminologi.

Vittneskonfrontation hos polisen. Alla fyra vittnen pekade ut Arne Sturesson, bildens nummer 4 näst längst till höger, som den mystiske man som setts innan samtliga bränder.

Den mystiske Arne Sturesson

Arne Sturesson har setts av flera personer lite då och då på örlogshemmet, även vid tillfällen då han enligt liggaren inte haft något rum, och han uppvisar en förbryllande förmåga att dyka upp som gubben i lådan, låsta dörrar och vakter till trots, en färdighet som möjligen får sin förklaring när städpersonal den 2 januari hittar en nyckelknippa i en skål i en av trapphusets bokhyllor. Nycklarna visar sig vid närmare studium gå till örlogshemmets bakdörrar och kommer från ett uppbrutet nyckelskåp, enlig dåtida brandföreskrifter placerat intill nödutgången. Hur länge nycklarna varit på vift är okänt, likaså när inbrottet skett. Högbåtsman Arne Sturesson är född 1929 i Fliseryd halvannan mil söder om Oskarshamn, och nyåret 1961 31 år gammal. Efter en villkorlig dom för stöld vid 21 års ålder tar han ett par månader senare värvning i flottan, och avancerar så småningom till högbåtsman, en sjömilitär grad ungefär motsvarande furir. Om karriären i flottan gick bra eller ens rakt ska vara osagt, den är i varje fall ett faktum tills han i november 1959 blir avskedad och dessutom åtalad, ett åtal som i februari 1960 leder till åtta månaders straffarbete för stöld, bedrägeri, tjänstefel och rymning. Den första september 1960 blir han villkorligt frigiven från Åby fångkoloni i Bärby utanför Uppsala och får därefter anställning som radio- och tv-tekniker på NK. Trots att det något struliga levernet gärna för tankarna till någon mindre vetande är Arne Sturesson i själva verket raka motsatsen, och med en IQ på 126 bra över medelnivån.

Teatergatan 3 som det såg ut strax efter nyår 1961. Siffran 2 på bilden markerar det sönderslagna källarfönster genom vilken Arne Sturesson tog sig in. Foto från polisens förundersökning.

Larmet går

Nästan exakt ett dygn efter de bägge mystiska bränderna går Jan Nilsson på sitt pass enligt schemat klockan tio på kvällen. Vid midnatt låser han porten, och slänger samtidigt en blick över den tysta gatan. Allt är stilla, den enda människan där är en ljushårig man i blå trenchcoat utanför ett av källarfönstren vid nergången till Normas kök, och deras blickar möts en kort sekund innan den främmande sticker händerna i rockfickorna och försvinner ner mot Nybroviken. Nattpasset förflyter långsamt. Vid ettiden ringer det på dörrklockan, och Jan Nilsson går för att låsa upp, men gatan är tom så när som på att mannen han tidigare sett utanför Norma nu återtagit sin plats framför källarfönstret. Efter en flyktig blick återvänder Jan Nilsson till portierlogen, och timmarna fortsätter snigla förbi. Ungefär kvart över tre kommer en ubåtsman från ubåten Hajen ner och klagar på att det luktar rök inne på hans rum, en upplysning som med de tidigare händelserna i färskt minne sätter fart på vakten. Springande tar han sig genom örlogshemmet, våning efter våning, rum efter rum. Röklukten är tydlig, men någon brandhärd går inte att upptäcka. Per telefon larmar han tillsyningsmannen som ett par minuter senare tagit sig ner till receptionen. Under tiden har Jan Nilsson öppnat källardörren och tjock svart rök bolmar upp. Med hjälp av den gasmask som förvaras på vaktrummet lyckas Göran Strömberg ta sig ner för trappan, och en hand på det glödheta dörrhandtaget till Normas kök räcker för att tala om var branden befinner sig. Sekunder därpå skär brandlarmets gälla signaler genom tystnaden på Teatergatan 3, och de 59 gästerna och tiotalet övriga boende får ett otrevligt uppvaknande i Drottning Victorias alltmer rökfyllda örlogshem.

Kontoret på Normas cateringkök på Teatergatan 3 som det såg ut efter branden tidigt på morgonen den 3 januari 1961. Foto från polisens förundersökning.

Anhållen i sin frånvaro

Klockan 3:30 på morgonen kommer larmet till Johannes brandstation som rycker ut med tre bilar. Rökdykarna tvingas bryta sönder dörren till Normas låsta kök där stora lågor slår emot dem, och det tar inte lång tid att konstatera att branden är anlagd. En trave tomma frukt- och grönsakslådor har oförklarligt fattat eld, en eld som därefter spridit sig till hyllorna bredvid och väggen bakom. Samtidigt har en hylla inne i matförrådet börjat brinna, en brand som dock kvävts av sig själv då den större branden i rummet intill lagt beslag på allt syre. Ett fönster mot gatan, samma fönster utanför vilket Jan Nilsson två gånger sett den främmande man vars signalement får både Göran Strömberg och vaktkollegan Harald Sjödin att spontant utropa Arne Sturesson, visar sig inslaget utifrån, en sak som snabbt konstateras då alla glasskärvor hamnat på insidan. När branden släckts, till all lycka är det endast lös inredning och mellanväggar som fattat eld, anländer kriminalteknikerna. Under det sönderslagna 43 gånger 38 centimeter stora källarfönstret hittas två tydliga fotavtryck på den stol gärningsmannen klivit på för att komma ut ur lokalen, och en halväten tallrik Janssons frestelse och en till hälften tömd flaska Kirschwasser med ett tydligt fingeravtryck blir behållningen. Man konstaterar att bränderna anlagts genom att någon satt eld på tidningspapper som sedan slängts in i de halmfyllda trälådorna och att samma sak skett i matförrådet i rummet bredvid, och det är först nu som polisen får kännedom om de tidigare bränderna inne på örlogshemmets hotellrum. Misstankarna mot Arne Sturesson gör att han den 3 januari klockan 15:30 anhålls i sin frånvaro. Vad man inte vet är att Arne Sturesson faktiskt redan sitter i en cell hos polisen på åttonde vaktdistriktet.

Gratislunch på hotell Malmen

På förmiddagen den 3 januari 1961 är 22-åriga Ingrid Nordberg på väg hem till sin andrahandslägenhet på Svartensgatan på Södermalm efter en lång och intensivt genomfestad nyårshelg. På Ringvägen möter hon två män, 31-årige Arne Sturesson och 34-årige Sune Åberg, och efter en stunds samtal hamnar trion på ett konditori på Östgötagatan där de dricker kaffe och läsk spetsat med sprit ur en medhavd brännvinsflaska, en sak som dock observeras av servitrisen som kör ut dem på gatan. Efter besök på ett nytt kafé där de antingen varit diskretare eller serveringspersonalen inte lika uppmärksam blir stämningen förtrolig. Att Ingrid Nordberg tyr sig till Arne Sturesson, som ser betydligt yngre ut än sina 31 år, är tydligt, och Sune Åberg, vilken, trots att han bara är tre år äldre än Arne Sturesson, av Ingrid Nordberg senare skulle beskrivas som en 45-årig gubbe, tröttnar efter en stund på att vara tredje benet och lämnar de andra åt sitt öde. Ingrid Nordberg och Arne Sturesson fortsätter till hotell Malmen där de beställer in drinkar och husets specialitet Delikatessandwich och därefter kaffe, likör och grogg. Lunchen drar ut på tiden, och det är troligen med stor och obehaglig överraskning det går upp för Ingrid Nordberg att mannen som så flott bjudit henne inte har några pengar när notan till sist kommer. Förskräckt springer hon in i telefonhytten och ringer runt till bekanta för att finna någon som är villig att komma och lösa ut dem, men innan hon fått napp har servitrisen som uppenbarligen fattat misstankar klämt Arne Sturesson på pulsen, och han erkänner med ett leende att han är helt pank. Klockan 15:25 plockas de bägge lunchgästerna upp av tillkallad polis, och förpassas till varsin cell. Ingrid Nordberg släpps ganska snart, medan Arne Sturesson upptäcks vara efterlyst för mordbrand, en efterlysning som gått ut i nästan exakt samma ögonblick han gripits på hotell Malmen.

Notan från hotell Malmen där Arne Sturesson bjöd på lunch utan att kunna betala.

Ett nytt och modernt brott

När Katarinapolisen inser att mannen som tagit en gratislunch på hotell Malmen är en betydligt större fisk går de igenom förvaringslåda 44 där hans beslagtagna tillhörigheter ligger, och finner genast ett par saker av intresse. En postanvisning på 81 kronor, närmre tusenlappen i dagens penningvärde, utställd på Normas beställningskök på Teatergatan 3 faller genast i ögonen. Ett cigarettetui, en splitter ny cigarettändare av märket Ronson samt en låda cigarrer pekar dessutom mot ett inbrott i en tobaksaffär endast ett par hundra meter från Teatergatan, på Artillerigatan 2, där en okänd gärningsman samma natt slängt gjutjärnslocket till en gatubrunn rätt genom skyltfönstret och sedan rafsat åt sig det utställda. Postanvisningen identifieras av Normas personal som en som förvarats i en skrivbordslåda inne i kökets kontor där den legat så sent som några timmar innan branden bröt ut, och för att göra saken ännu värre matchar Arne Sturessons högra pekfinger exakt det fingeravtryck som hittats på spritflaskan inne i det sönderbrända köket. Vid ytterligare kontroll uppdagas att Arne Sturesson blivit polisanmäld för det då helt nya brottet kontokortsbedrägeri då han skaffat två kontokort, från Svenskt Köpkort och AB Shoppingkonto, där han lyckats systematiskt överskrida krediterna, en relativt lätt sak då det var kunderna själva som fick hålla reda på sina uttag och butikerna endast en gång i veckan, per post, skickade kvitton för avstämning med kortutgivaren. Vad Arne Sturesson använt alla varor till skvallrar den tjocka bunt pantkvitton som även återfinns i förvaringslåda 44.

Falska vittnen?

Arne Sturesson erkänner både måltiden på Malmen och kontokortsaffärerna, men nekar benhårt till att ha haft någonting överhuvudtaget att göra med bränderna inne på örlogshemmet och Norma. Han menar sig inte varit där sedan natten den 30 december, utan har umgåtts med bekanta som alla kan ge honom alibi, eller skulle i varje fall kunnat om han kommit ihåg vilka de var. Bägge brandnätterna har han sovit på söder på en adress han först vägrar uppge, men sedan berättar är ökända ungkarlshotellet Pelikan, men varken personal eller gäster minns honom. Ett par dagar senare säger han sig istället sovit på Sturegatan 10, inne på Hotell Edens toalett, märkligt nog utan att personalen sett honom trots att minst två av dem kontrollerat toaletterna den aktuella natten. Postanvisningen har han fått på ett ölkafé av en okänd finsk man, och att tillsyningsmannen, två vakter och lika många gäster på örlogshemmet identifierar honom som den man som varit synlig vid alla brandtillfällen beror på att Göran Strömberg alltid tyckt illa om honom och därför övertalat de övriga att vittna falskt. Inte förrän han ombes förklara hur hans fingeravtryck hamnat i en lokal han aldrig besökt faller han till föga och erkänner inbrotten, både tobaksaffären och Norma, men nekar fortfarande till att ha satt eld på någonting, utan menar att han endast tagit sig in i köket för att äta eftersom han inte varit tillräckligt fint klädd för att få komma in på någon restaurang.

Den postanvisning som stals från Norma i samband med branden. Som synes hade den hungrige Stocksundsdirektören satt i sig glass för 81 kronor, nästan tusen kronor i dagens penningvärde.

Sex års straffarbete

Den 26 juli 1961 döms Arne Sturesson av Stockholms rådhusrätt till sex års straffarbete för mordbrand, grov mordbrand, grov stöld, bedrägeri och bedrägligt beteende, samt dessutom till att betala skadestånd på 42 000 kronor, ungefär en halv miljon med dagens penningvärde. Han nekar fortfarande till att ha haft någonting att göra med bränderna, utan menar att en okänd människa som inte lämnat spår efter sig på brottsplatsen kommit dit efter inbrottet och då tänt eld på Normas kök. Hur bränderna på örlogshemmet uppstått känner han inte till, och han skriver åtskilliga brev till åklagaren där han bedyrar sin oskuld innan han överklagar till Svea Hovrätt. Att få torde trott på Arne Sturessons ofta ändrade utsagor är förmodligen överflödigt att nämna, knappast ens hans egen försvarsadvokat som reser på semester när målet ska upp i hovrätten och överlåter rättegången på en kollega. Den 8 september fastställer även Svea hovrätt rådhusrättens dom i ett anmärkningsvärt knappt och kortfattat domslut där själva domen endast ägnas två rader. Rättegången mot Arne Sturesson var långtifrån den enda med ursprung i nyårsfirandet 1961, men händelserna på Drottning Victorias örlogshem och Normas beställningskök tillhörde säkerligen de mer dramatiska.

Text: Petter Inedahl