Munsö urgamla kyrka ligger tyst, men inte övergiven nattetid. Här går vålnaden av en präst som inte kan få ro i graven.
Munsö är sitt namn till trots inte längre någon ö, utan hänger ihop med Ekerö som ett långt krokigt finger i Mälarens mage. Här är idag ett spritt jordbrukslandskap, och har så varit under lång tid. Munsö kyrka tillhör den egendomliga och ovanliga kyrktyp som kallas rundkyrka, och där huvudparten inte är ett långskepp som i de flesta andra kyrkor, utan ett runt fästningstorn. Den ligger strategiskt ungefär mitt mellan galgbacken vid Ekerövägen, och ruinen av den gamla biskopsborgen Bona ett stycke längre österut.
Det tjocka rundtornet på Munsö kyrka började uppföras redan på 1100-talet, och sakristia, vapenhus och gravkor klänger runt det likt skrämda barn. I ett av dem förevisades under 1700-talet det märkliga levande liket, kroppen av en sedan länge död man som trots detta inte visade minsta spår av förruttnelse. Borta på kullen står klockstapeln bland gravhögar och stensättningar, men annars har historien börjat flagna. Biskopsborgen Bonas rester täcks nu av en ladugård, och den senare uppförda herrgården är en enkel träbyggnad. Borta vid galgbacken ruvar endast minnet av de hängda, ingen skylt märker ut platsen, och vid kyrkan har stigluckorna försvunnit från den sänkta bogårdsmuren. Trots detta ger Munsö kyrka intryck av ålder och barskhet som få andra medeltidskyrkor, och här finns fläktar från det förgångna som inte alltid uppskattas ens av den mest inbitne historiker.
Strax invid kyrkan ligger den lilla gulrappade prästgården under trädkronor som får huset att se i det närmaste dvärglikt ut. Här bodde under mitten av 1800-talet en präst som, sitt yrke till trots, hade rykte om sig att vara kunnig på fler områden än bibelns. Att han dessutom var omvittnat snål och elak gjorde honom inte mer omtyckt, och det berättas att han brukade släppa hundarna på dem som kom och tiggde, samt att han efter en större penninggåva lät ett blad av kyrkboken försvinna så att en rik fick ärva det en fattig skulle haft. När prästen låg på sin dödsbädd lät han kalla in sin dräng, och talar om för honom att han skulle komma tillbaka tre dagar efter döden, och att drängen då måste lyssna på vad han har att säga, en sak drängen, som varken var blyg eller vidskeplig, lovade.
Naturligtvis hade han aldrig kunnat föreställa sig att det omtalade verkligen skulle inträffa, och därför blev chocken så mycket större när han en natt finner den döde prästen stående vid sin säng. Stel av fasa lyckas drängen inte få fram ett ljud, och vad den döde viskar hör han inte ett ord av. Efter att den döde prästen visat sig ytterligare gånger vågar drängen inte längre sova ensam. Grannar och släktingar får helt enkelt göra honom sällskap nattetid, en sak som dock inte hindrar vålnaden att dyka upp, till allmän fasa. Efter ett par veckor har drängen, som vid det här laget blivit både rädd och skygg även dagtid, fått nog och flyttar därifrån. Prästen blir kvar. Ett flertal personer har sett honom, och han nöjer sig inte längre med att hemsöka prästgården, utan syns allt oftare i själva kyrkan och på kyrkogården, men vad det är för sorts budskap han har med sig från andra sidan graven är det ingen som känt sig manad höra sedan de mött hans alltmer förmultnade kropp, och den dovt röda glöden inne i de tomma ögonhålorna. De som sett honom berättar att det inte är någon dimfigur, utan ett levande lik som sprider en stank av förruttnelse likt ett varsel innan han uppenbarar sig. Få, om någon, stannar nattetid i Munsö kyrka.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer