Spökmuggen

Spökmuggen

Antika föremål har sin charm, sin patina, och sin utstrålning. Och ibland även väsen som inte borde kunna existera.

Att dricka öl ur stop är en många hundra år gammal, och idag i det närmaste försvunnen sedvänja. Det kan tyckas tråkigt när traditioner upphör, men i vissa speciella fall finns en konkret anledning  som är så fasansfull att den sällan blir berättad. Det handlar om ett stop vilket till vardags lite vanvördigt går under namnet Spökmuggen. Hur gammal den är är inte helt säkert, men en kvalificerad gissning placerar dess tillkomst någongång strax efter förra sekelskiftet. Klart är i varje fall att årtalet 1533 endast är en dekoration. Att döma av språket är den av tysk tillverkning, och dess hemtrevligt diktade devis lyder: Spar nicht ängstlich Geld und Gut. Trinke wenn dir´s schmecken thut. Alltså en uppmaning att inte spara på pengar eller saker, utan istället omsätta dem i drycker, gissningsvis öl. Ur detta stop har dock ingen druckit på minst en generation, och troligen kommer det att dröja innan någon på nytt begagnar det till vad det en gång var avsett för. Stopet har nämligen en historia knuten till sig, vilken inte inbjuder till närmare bekantskap.

Ölstopet med ovälkommen invånare.

Den  nuvarande ägaren ärvde det av sin mormor för ett antal år sedan, och denna dam hade i sin tur fått det av en bekant som varit på vippen att slänga det i soptunnan. Historien med det hemsökta stopet börjar i en villa i en obekant stockholmsförort, där en kvinna med ett alldeles för stort hus brukade hyra ut rum åt studenter som ett sätt att få lite extrapengar och samtidigt liv och rörelse. Hon bodde själv på bottenvåningen, vilken också hade gemensamma utrymmen som kök och vardagsrum, medan hennes inneboende höll till en trappa upp. En av dessa studenter hade en månad svårt att få fram pengar till hyran, men erbjöd sig att som ersättning skänka sin värdinna ett fint gammalt ölstop han hade i sin ägo. Som studenten var trevlig, och aldrig tidigare legat efter med hyran gick hon med på detta, och resultatet var att hennes spiselkrans snart pryddes av stopet ifråga. Studenten hade vid överräckandet gjort krystade antydningar om att han hoppades att hon inte var vidskeplig eller mörkrädd, utan att närmare vilja gå in på vad han menade.

Stopet är ganska klumpigt lagat i foten, ungefär som om någon tappat det i golvet. Om detta har någon bäring på historien är dock oklart.

Värdinnans sovrum nåddes genom en dörr ut mot vardagsrummet där stopet placerats, och redan efter några dagar vaknade hon oförklarligt mitt i natten av att hon hörde någon gå omkring därute, en sak som med tanke på att hon hade flera inneboende inte var direkt anmärkningsvärd även om hon inte kunde låta bli att undra vad det var hennes hyresgäster gick och letade efter vid en sådan tidpunkt. När hon hört det underliga ljudet flera nätter i rad går hon till sist upp, men när hon öppnar dörren ut till vardagsrummet tystnar de hasande stegen med ens. Rummet är lika tomt som mörkt, och inte ett ljud hörs i det stilla huset. Detta upprepas natt efter natt, utan att hon någonsin lyckas ertappa någon, och hade hon inte så tydligt hört de där stegen hade hon troligen intalat sig själv att det hela var fantasier.

Vad händer nästa gång spökmuggen byter ägare?

Så håller det på i ett par veckor innan det börjar gå upp för henne att stegen ändrat karaktär. Från att ha varit ett planlöst hasande har de nu en allt tydligare riktning. Mot hennes sovrumsdörr. Ett par gånger tycker hon sig höra hur dörrhandtaget knarrar liksom om en hand hade fumlat med det från utsidan. Sin rädsla till trots springer hon upp, men när dörren öppnas är rummet lika tomt som förut. Hon börjar nu tycka att det hela är riktigt obehagligt, och inte blir det bättre av att hon tydligt förnimmer hur hon blir iakttagen ur mörkret. Hennes rädsla går nu så långt att hon tvekar att sova i sitt eget hem, och flera nätter sitter uppe och väntar på stegen, vilka ibland kommer, ibland inte. Hon börjar också låsa sovrumsdörren. När hon en natt somnar av ren utmattning väcks hon ett par timmar senare av en så stark känsla av obehag  att hon får hjärtklappning. När hennes ögon vant sig vid mörkret ser hon till sin obeskrivliga fasa att sovrumsdörren är öppen, och att en mörk kontur står vid hennes säng. Den har inga fasta drag, men är obehagligt lik en människa, och utstrålar en så kompakt ondska att hon ofrivilligt skriker rätt ut. Dagen efter åker stopet i soptunnan, men en väninna som av ren slump råkar komma på besök räddar den och ger den ett nytt hem trots historien hon får sig till livs. Den spökar aldrig hos sin nya ägare, inte heller hos sin nuvarande, men en dag kommer den åter att byta ägare, och kanske kommer dess invånare, som uppenbart stimuleras av miljöombyte, att då vakna på nytt.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.