Skederids kyrka
Från gudomliga uppenbarelser till svart magi och djävulsdyrkan kan vägen förefalla lång. Den som tror detta har dock knappast besökt Skederids uråldriga gråstenskyrka.
Den som viker av riksväg 77 söderut vid Finsta kommer efter något hundratal meter till Skederids allé. Den passerar tätt under det gamla bygravfältet på den för en stockholmare välbekant klingande Brunkebergsbacken. Vid alléns slut ligger Skederids medeltidskyrka i en ö i åkerlandskapet, tung och bastant med grovhuggna gråstensväggar bakom en mossbelupen bogårdsmur. Den stora stigluckan med sin överbyggda kammare ser ut som ett vakttorn vars stjärnprydda spira lyfter ett varnande finger mot skyn.
Skederids stora stiglucka. Ett vakttorn vid randen av de dödas värld.
Skederids kyrka är som man kunde gissat av gammalt datum. Den tros ha uppförts i slutet av 1200-talet som gårdskyrka till närbelägna Finsta gård, mest känd för att det var här som den heliga Birgitta antas ha fötts strax efter nyår 1303. Det mesta i Skederidstrakten är genomsyrat av minnet av henne, och här finns såväl hennes källa, bönegrotta och naturligtvis ett monument. Det lär också varit här i Skederids kyrka som hon som barn haft sina första uppenbarelser, och en vägvisare strax utanför kyrkogårdsmuren pekar för säkerhets skull ut vägen till Vadstena och det stora kloster hon senare skulle komma att grunda.
Den heliga Birgittas monument utanför Skederids kyrka. Här sägs man kunna möta det gudomliga såväl som motsatsen.
Det är dock inte bara heliga berättelser som går om Skederids kyrka, utan även de av raka motsatsen. Här sägs ha varit samlingsplats för dunkla ritualer till frambesvärjande av mörkrets fruktade furste. En man som en påsknatt färdats längs den väg som förr gick tätt intill bogårdsmurens norrsida lägger märke till ett underligt skrapande ljud, vilket verkar komma från klockstapeln alldeles bredvid stigluckan. Han stannar till och blir då varse några svarta siluetter varav en med kniv är sysselsatt att skava malm från en av klockorna. Han berättar hur han övermannas av en intensiv och kompakt förnimmelse av ondska, och beskriver känslan som om någon slagit kallt vatten över honom. Blick stilla och livrädd för att de okända ska få syn på honom står han kvar och betraktar med stigande skräck den nattliga scenen på kyrkogården. Efter förrättat värv samlas de okända en bit från klockstapeln, och verkar utföra någon sorts ceremoni. De mässar på ett språk han inte förstår, och först nu lägger han märke till en svart kalv som står bunden mitt i cirkeln. Allt vildare blir dansen, tills det nästan ser ut som om de slogs, och i de förvridna siluetterna är det bara ögonvitorna och tänderna som blänker till, då och då ackompanjerade av knivens blanka stål. Dansen verkar närma sig ett crescendo och de medverkandes långa stripiga hår står rätt ut i virvlarna när han ofrivilligt utstöter ett rop av fasa, och ceremonin avbryts som av en osynlig hand samtidigt som han kan känna hur de dansandes blickar riktas rätt mot honom. Med ett skri av hat skingras de, och även den otäcka scenens åskådare springer för allt han är värd, med någonting osynligt och ondskefullt tätt i hälarna.
Stora klockan i Skederids kyrka lär ha lämnat material till djävulska ritualer. Lägg märke till hur naggad i kanten den är.
Händelsen utspelades 1662, och fick faktiskt rättsligt efterspel då mannen tyckte sig känt igen en av de deltagande i den svarta mässan, en kvinna som dock frikändes i brist på bevis. Malm från en kyrkklocka anses besitta magiska krafter, och heliga och kyrkligt invigda föremål är en viktig ingrediens vid ceremonier till prins Lucifers ära så till den milda grad att den ende som anses mäktig nog att leda en sådan är en person som själv en gång blivit prästvigd. Vad prästen i Skederids kyrka hade för sig den där påsknatten förtäljer inte historien, men man kan anta att han inte försatt något tillfälle att bedyra sin oskuld. Även den svarta kalven är en vital del av ceremonin då offrandet av en levande varelse utgör höjdpunkten i ritualen och lär krävas för att djävulen ska kunna anta kroppslig form. Ett faktum är dessutom att den stora 1300-talsklocka som nu hänger över stigluckan sedan den gamla klockstapeln rivits än idag bär tydliga spår av att verkligen ha blivit skavd i kanterna. Om de svarta mässorna i Skederid fortsatt är okänt, men långtifrån otroligt. Att få av traktens invånare var benägna att nattetid vistas i närheten av kyrkan efter att ha hört denna historia behöver knappast betvivlas. Som redan tidigare konstaterats är det en sak att frammana mörkrets furste, en helt annan att driva bort honom, och någonting sägs mycket riktigt gå i mörkret kring Skederids kyrka. Någonting du inte vill möta.
Text och bild: Petter Inedahl
0 kommentarer