Torpet i skogen

Rudbacken

Det ensliga torpet låg djupt inne i skogen. Här sägs mörker och skräck härskat tills det övergavs och revs.

Ett par kilometer nordväst om Lohärads kyrka drar Kristineholmsvägen förbi en kalhuggen och delvis utdikad mosse på vänster hand om vägbanan. Strax innan, mitt emot det ännu bevarade torpet Slätten, gick förr en ringlande skogsväg som efter några hundra meter slutade vid det ensliga torpet Rudbacken, en plats där onda makter sägs härskat.

En sönderfallen mur där spöktorpet Rudbacken en gång låg.

Rudbacken har troligtvis ursprungligen haft uppfartsväg från den betydligt närmre liggande urgamla hålväg som lett mellan Kristineholm och Lohärads kyrka, en väg vars sista rester nu kan hittas vid Brudberget västerut in i skogen från den tillbommade Alsnarvägen. Här ligger också ett offerkast där resande offrade till det brudpar som sägs ha kört ihjäl sig på hemväg från vigseln i Lohärads kyrka, och vars äktenskap allstå varken blev långt eller lyckligt. Hålvägen gick allmänt under namnet Lyskogsvägen, ett namn som sägs ha kommit av de torrvedsbloss resande använt för att lysa sig fram under mörka kvällar och nätter, och sedan den kommit ur bruk blev Rudbackens läge betydligt mer ensligt, en avskildhet som inte hjälptes upp ett dugg av de hemsökelser som sades göra vistelsen inne i skogen till en mardröm. Torpets namn är av okänt ursprung men kan vara härlett av det fornsvenska ordet rudh som betyder röjning, vilket i så fall skulle göra Rudbacken uråldrigt. En annan teori sammankopplar namnet med det döda brudparet, och skulle då vara en förvanskning av brudbacken med hänsyftning på den förr närliggande hålvägen. Några rudor har i varje fall knappast funnits att fånga varken här eller i den närbelägna mossen.

Resterna av den urgamla hålvägen intill offerkastet där ett brudpar sägs ha kört ihjäl sig strax efter bröllopet i Lohärads kyrka.

Exakt när Rudbacken övergavs är oklart, men redan i början av 1950-talet är det försvunnet från kartan även om ortnamnet hänger med ett tag till. Så sent som i slutet av 1970-talet kunde man ännu se boningshusets åtta gånger fem meter stora grund i den snabbt igenväxande skogen, men idag har skogsavverkningsmaskinerna gått hårt fram med resterna, och det enda som återstår är några uppstaplade stenhögar och delar av en sönderbruten mur. Platsen är knappast välbesökt, och det är dystert stämningsfullt att ensam lyssna till skogens ljud bland lämningarna av det gamla torpet. Det är svårt att låta bli att tänka på hur de kan ha haft det här en gång i tiden, med den mörka skogen tätt i ryggen på de bägge husen och den lilla odlade marken som en ljusning bland höga susande granstammar. Någon elektricitet fanns aldrig på Rudbacken.

Av Rudbacken finns inte mycket kvar, endast rester av grunden och några stenhögar mitt inne i skogen. Man kan fråga sig om det som hemsökte torpet ännu är kvar på platsen?

Här sägs någonting illvilligt och osynligt med åren tagit över, och besöken av utomstående blev alltmer sällsynta. Få som inte absolut måste gick återvändsvägen in mot Rudbacken. Det berättas om föremål som ramlar ner från bord och hyllor utan synbar anledning, och om hur täcken mitt i natten rycks av de sovande. En man som en kväll varit på besök i Rudbacken omtalar hur mörkret verkar röra sig i rummets hörn liksom hade det haft egen vilja. Samtalet blir alltmer stelt och krystat, tills det helt dör ut och värden börjar snegla mot dörren som om han väntade sig att någon eller någonting när som helst skulle komma in. Besökaren sitter i kökssoffan, alltmer olustig till mods, och tar upp snusdosan för att lägga in en prilla då hans hand får ett våldsamt slag rätt ur luften så att både snus och dosa flyger tvärs över golvet. Det förvånar knappast att han med något svepskäl lämnar Rudbacken och inte återkommer på lång tid. Enligt lokal tradition ska den som orsakat spökerierna vara en kvinna som gått under namnet Kodans-Brita, och som allmänt ansetts underlig. Hennes tillnamn kom av att hon fram till sin död bott på torpet Kodansen ett par kilometer västerut, dock nämner historien inte om det var stora eller lilla Kodansen, vilka bägge finns kvar, inte heller varför hon hemsökte just Rudbacken istället för huset där hon själv bott.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl