Gården som aldrig sover

Kvarnbol

Den lilla gården ligger idylliskt i en oas av träd, och med betande kor i hagarna runtomkring. Ändå sägs dess invånare vänta mörkrets inbrott med bävan.

Strax väster om Gavel-långsjöns  södra spets ligger det lilla samhället Rånäs. De fåtaliga gatorna kantas till största delen av intetsägande villor i bästa förortsstil, och kunde egentligen ha befunnit sig i vilken som helst av Stockholmstraktens högexploaterade sovstäder om det nu inte varit för att de faktiskt ligger mitt ute i skogen. Det räcker med att ta några steg bortom gräsmattorna och asfalten för att åter hamna i den lantliga omgivning skaparna av det moderna Rånäs gjort sitt bästa för att dölja.

Ängarna kring Rånäs. Kvarnbol döljs av träden mitt i bild.

Viker man av västerut från huvudvägen mot Varleda och länsgränsen öppnar sig landskapet mellan långa uddar och enstaka öar av tät skog. Det är som att se ut över en skärgård med ängar istället för vatten. I en av dessa öar skymtar röda väggar och tegeltak, och den slingrande grusvägen tar dig nästan rätt inpå gårdsplanen. Den lilla gårdens namn är Kvarnbol, och lär vara uppkallad efter den kvarn som en gång låg här, vid kanten av bäcken som avvattnar Lövsjön. Idag är kvarnen borta, och även bäcken och till och med Lövsjön är i stort sett helt igenvuxna, men det sägs att man hittat sönderslagna kvarnstenar skvallrande om hur platsen fått sitt namn. På andra sidan vägen låg förr en lada där man ska ha funnit en stenyxa, vilken även den skvallrat, om platsens ålder.

Kvarnbol. Lägg märke till hästskon på husväggen. Om bara en del av de historier som berättas om platsen är sanna lär den behövas.

Om Kvarnbol går en hel del historier, och enligt lokal tradition ska här en gång bott ett äldre par som inte haft det bästa rykte. Han sägs ha blivit dömd som tjuv, och endast genom slumpen undgått galgen, hon skulle varit vida beryktad, och även fruktad,  för sina trolldomskunskaper. Det viskades också man och man emellan att slumpen haft väldigt lite med mannens benådning att göra, men hans hustrus svartkonstbok desto mer. Att platsens anseende inte var överväldigande med sådana boende är knappast att förvåna, och både Kvarnbol och dess invånare undveks sorgfälligt. En tid efter parets död inträffade också en annan händelse som inte på något vis gjorde Kvarnbol attraktivare. Ett äldre par flyttade in efter att gården stått tom. De var inte från trakten, och kände följaktligen inte till Kvarnbols historia, men någonting hände med dem sedan de kommit hit. Deras uppträdande förändrades, och det tidigare gladlynta paret blev tystlåtet och grubblande. De få som besökte dem vittnade om hur de nervöst brukade se sig omkring som om de hela tiden väntade någon, och hur deras misstänksamma blickar inte ens skonade varandra.

Kvarnbol. Den ursprungliga gården lär ha legat på andra sidan om grusvägen.

En julnatt krossar mannen sin hustrus huvud med spisträdet, den järnarm där grytorna brukade hänga, men hans kraft kan inte varit vad han hoppats för det dröjer dagar av fruktansvärda plågor innan hon äntligen dör. Att mannen undgick åtal förvånade de flesta, men det sades att Kvarnbol var ondskans hemvist och visste att skydda sina egna, och trots att minst en i bygden känt till rätta händelseförloppet var det ingen som ville utmana de mörka makterna genom att vittna. Efter hustruns död bodde mannen kvar ensam under ett antal år, under vilka han sällan lämnade hemmet, och knappast fick några besök då han nu var både avskydd och fruktad. Åren på Kvarnbol hade förvandlat honom helt. Huset stod öde i många år, och revs till sist då ingen vågade bo här. Detta ursprungliga Kvarnbol lär ha stått på den plats där ladan senare kom att byggas, och ett nytt boningshus uppfördes, det nuvarande, men dess förflutna sägs aldrig ha släppt taget.

Kvarnbols huvudbyggnad dold av träd. Här är ingen lämplig plats att fira jul.

De som bott här har berättat om hur någonting tungt och svart vilat över platsen, en otäck känsla av att inte vara välkommen, och sällan ensam. Nattetid hörs ljud som om någon kastat stora stenar inne i rummen, och även fotsteg och skrapande likt skrovliga händer trevande längs väggarna. Värst är det alltid kring julen när dygnet är som mörkast och de dödas andar som närmst. En granne berättar hur djuren i ladan varje julmorgon hittats lössläppta och badande i svett, och om hur det bultat i väggarna så att folket på Kvarnbol upprepade gånger lämnat gården i skräck för det okända och mörka väsen som har sin hemvist där.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.