Besök på soffkanten

Finnbacken

I en gammal gård på landet kan det lätt bli ensamt. Eller så kan det vara raka motsatsen.

I kanten av skogen utanför Ockelbo ligger gården Finnbacken, vars ursprungliga namn lär ha varit Guckurönningen med anspelning på de många gökar som än idag låter märka sin närvaro om våren. I skymningen en vinterkväll är platsen trolsk, den prosaiska vardagen till trots. När ljuset drar åt blått och trädens grenar gnistrar i frostens grepp kryper mörkret fram ur den omgivande granskogen likt en tjock filt. De bägge bostadshusen ser ut att trycka sig tätare intill varandra där de hukar kring sin lilla trädgård i skymundan av den stora och allt dominerande ladugården. Kors och getters bölande låter smått overkligt, en fläkt av gången tid från vad som idag är en av endast två gårdar i trakten som ännu håller djur.

Inte bara levande varelser befolkar ladugården om man får tro vad som sägs.

Om gården ger ett tomt och ensligt intryck är det bara en illusion, här lär nämligen vara raka motsatsen till tomt om man får tro vad som sägs. Det berättas om svarta skuggor som glider genom husen, även ladugården, och om lysande eldklot som svävar kring markerna. Att någonting märkligt finns där har flera anmärkt på, och vid ett tillfälle sitter två personer nere i köket en morgon och dricker kaffe när en kortväxt grå gestalt passerar förbi den öppna dörren ut till hallen. I tron att det var gårdskatten reagerar de inte förrän några sekunder därpå då de minns att han inte är hemma, men när en av dem kikar ut i hallen finns ingenting där. Några dagar därpå sitter gårdens ägare i samma rum när den grå visar sig igen, och om den tidigare endast varit en skepnad i ögonvrån ser han den nu med all önskvärd tydlighet. Ungefär en meter hög, helt grå och halvt genomskinlig kommer den in i köket och ställer sig intill spisen där den strax därpå försvinner i tomma intet. Vid ett annat tillfälle är det husets hund som reagerar. Han reser sig plötsligt upp och börjar morra med blicken intensivt fäst vid en punkt någonstans i hallen, som om någon eller någonting den inte tyckte om just hade kommit in, och trots att ingen av de bägge närvarande människorna ser ett dugg får även de känslan av att inte längre vara ensamma.

En gård där de döda och levande bor sida vid sida?

Den tydligaste vinken om att inte bara levande varelser bor i gården får ägaren en kväll när han är ensam hemma. Han sitter och tittar på tv i övervåningens soffa och råkar slumra till. Efter okänd tidsrymd vaknar han upp med ett ryck och ser till sin förvåning hur en svartklädd kvinna sitter på soffkanten, endast någon meter ifrån honom. I sitt nyvakna tillstånd tror han först att det är hans faster som kommit på oannonserat besök, och säger sömndrucket till henne: ”Sitter du här du?”, men den främmande, som han nu inser är en helt okänd människa, svarar inte utan fortsätter stirra med intensiv blick innan hon sakta löses upp och försvinner. Trots de knappast lugnande upplevelserna i gården menar han att ingen av de märkliga fenomenen egentligen varit skrämmande, men att de fått honom att fundera över livet och döden på ett helt nytt sätt.

Vad var det för mystiskt eldklot som visade sig över gårdsplanen på Finnbacken?

Ungefär tre kilometer bort ligger fäboden, och även där sägs skiljeväggen mellan de dödas och de levandes värld vara väl tunn. Vid ett tillfälle ska man ha julmarknad i de gamla husen och en kvinna från trakten åker därför dit långt i förväg för att göra upp eld i de utkylda stugorna så att besökarna inte alldeles ska frysa ihop. När hon kommer in ser hon till sin förvåning en okänd kvinna sittandes vid spisen. Hon har lång kjol med förkläde och håret uppsatt i fläta på gammaldags vis, och svarar inte på hälsningen hon fått. De ser på varandra under tystnad innan den nyanlända tveksamt säger: ”Sitt här du, jag ska gå in i den andra stugan och göra upp eld”, bara för att till sin oförställda häpnad få se den hon talar till försvinna mitt framför ögonen. Även andra fäbodar i trakten sägs ha varit hemsökta, bland annat ska en vid stranden av sjön Tolvören ytterligare några kilometer bort ha spökat så våldsamt att man till sist inte såg annan råd än att flytta den inklusive alla tretton husen och ladorna, men byggnaderna var så illa sedda att de till sist helt sonika revs och såldes som ved under 1940-talets krigstida ransonering, och idag finns inte mer än grunderna kvar av den en gång så fruktade platsen. Samme man som mött den svartklädda kvinnan på soffkanten berättar också om hur han en sen kväll är på väg hem från skogen och sitter och beundrar det ovanligt starka månskenet genom bilfönstret när det efter en stund går upp för honom att ”månen” alltid befinner sig på samma avstånd snett bakom honom och dessutom följer med i vägens alla vindlingar. Insikten får nackhåren att resa sig och han ökar farten så mycket han vågar på den smala skogsvägen med det allt underligare ljusskenet hack i häl. Inte förrän han kommer ut på den lite större vägen där timmerbilarna brukar köra blir han av med sitt efterhängsna och alltmer skrämmande sällskap, men känslan av att vara iakttagen sitter i länge efteråt.

Text och bild: Petter Inedahl