Vita frun på Krusenberg

Krusenberg

En osynlig gäst vid middagsbordet, en svart skugga i parken. En själ som blivit kvar någonstans mellan livet och döden. Kanske finns det verkligen spöken på Krusenbergs herrgård?

Strax intill Alsike bys gamla fattigbössa pekar en lång allé ut mot mälarfjärden Ekoln och Krusenbergs stora herrgård. Uppfartsvägen stryker förbi den numera vinglösa väderkvarnen invid ättebacken på sin höjd över åkrarna, och den bastanta stubben av en tvåhundraårig alm som fälldes av misstag vittnar om en dödlig olycka i trädens stilla värld.

Krusenbergs parkfasad. Längst till vänster på vindsvåningen ligger rummet där lampan tändes av sig självt.

På stadig stensockel vilar den strama herrgårdsbyggnaden, empire ända ut i fingerspetsarna. De små flyglarna sträcker upp sig likt skiltvakter i borggårdens hörn, och på andra sidan gårdskomplexet faller terrängen undan i en park som slutar först i strandkantens förvildade snår. De stora ekarna står inbjudande gröna om sommaren, men kala, knotiga och avvisande vintertid. Den nuvarande herrgården stod färdig 1802, men Krusenbergs historia är äldre än så. Huset är döpt efter kammarrådet Johan Kruus, och började byggas 1648 av hans änka, Karin Oxenstierna, dotter till den mäktige rikskanslern, men själv fick Johan Kruus aldrig se den ståtliga gård som skulle bära hans namn, han dog av tyfus i Ystad under danska kriget 1644. Det första Krusenberg, ett högt stenhus med takkupor i snirklig renässans och ett myller av skorstenar, brann ner till grunden 1716. Kvar stod en sotsvärtad ruin och en enda liten flygel, den står där än i dag som minne av det forna lantslottet, och för Krusenberg började nu en mörk tid. Någon ny manbyggnad vekar inte ha uppförts förrän den nuvarande stod klar nära hundra år efter branden, enligt legenden först uppbyggd i Finland och sedan nedmonterad och flyttad stock för stock. Herrgården har bytt ägare ett flertal gånger, särskilt under tiden utan karaktärsbyggnad, tills den under 1800-talet kom i stadigare händer. Här växte konstnären Gustaf Cederström upp och skulle även återvända som vuxen, och den som på Nationalmuseum beskådar hans praktverk Karl XII:s likfärd kan se en stor del av gårdens dåtida folk och torpare som karoliner, sorgset poserande kring den skjutne kungens bår.

Baren på övervåningen där en servitris blev förföljd av den svarta skepnaden.

Idag är Krusenbergs herrgård i likhet med många andra tidigare adelshem konferenshotell, men interiörerna är förvånande välbevarade och närvarande. Lika närvarande lär en försvarlig del av husets forna invånare vara om man får tro vad som sägs. Redan Gustaf Cederström lär ha berättat om buller nattetid och om rum som både tjänstefolk och ägare tvekade att gå in i sedan mörkret fallit, och ett barnbarn till gårdens sista privata ägare har en eftermiddag en obehaglig upplevelse i huvudbyggnadens bottenvåning. Han sitter och leker i ett av hörnrummen när mormor ropar att det är middag, och på barns vis springer han genom den långa filen av rum bara för att tvärstanna när han möter två andra barn. De har konstiga kläder och säger ingenting, endast stirrar på honom med kalla ögon för att sedan försvinna mitt framför honom liksom om de sugits ner genom golvet, och den lille pojken var långtifrån ensam om underliga upplevelser här. Två yngre kvinnor som en kväll i början av 1980-talet varit på väg upp för vindstrappan till vad som nu är personalutrymmen möter till sin fasa ett stirrande ögonpar lysande ur mörkret bakom dörren, en händelse som får dem att springa ner i panik, och märkligt nog finns en nutida berättelse om just samma trappa. En av de anställda går runt för att släcka och larma när han hör hur tunga fötter får trappan att knarra och knaka hack i häl alldeles bakom hans rygg. Luften blir iskall, och han vänder sig om med en god portion olust, men naturligtvis är trappan tom och det faktum att han gått där dussintals gånger och aldrig tidigare varit med om några sådana fenomen gör inte saken ett dugg bättre. Trots att ingenting syns skyndar han på stegen och drar en lättnandets suck när han slutligen lämnar huset, och vad det kan ha varit som förföljde honom vill han helst inte tänka på. Vid ett annat tillfälle har han åter utfört samma procedur inför stängningen och befinner sig i parken på väg ner mot den byggnad som rymmer receptionen när han av någon anledning vänder sig om och får se hur lampan tänds i ett av fönstren på översta våningen. Precis som förra gången är han helt säker på att ingen befinner sig inne i den låsta och larmade byggnaden och han bestämmer att lampan får brinna bäst den gitter.

Brygghuset vid strandkanten. Här lär ett sällskap ha mött en vålnad som gick på vattnet.

I övervåningens stora salong har två anställda en fredagskväll en svårförklarlig upplevelse. Precis som vid de tidigare händelserna finns inga gäster i huset och de går och rättar till möblerna inför stängning. Några minuter därpå passerar de åter genom rummet och får till sin häpnad se hur de stolar de just skjutit in nu är utdragna igen som om några suttit vid bordet, kanske inbegripna i ett samtal som börjat redan för bortåt tvåhundra år sedan. Vid ett annat tillfälle befinner sig en anställd i det forna herrgårdsköket för att ställa i ordning frukosten. Mitt över bordet hänger en tung ljuskrona av smidesjärn som oförklarligt börjar gunga våldsamt som om någon knuffat till den. Alla fönster är stängda, men något luftdrag skulle ändå knappast kunnat sätta den tunga kronan i rörelse med mindre än att det blåste halv orkan, och hon går resolut fram och stoppar kronan med handen, men knappt har hon släppt den förrän den börjar svänga igen och endast med stor viljeansträngning lyckas hon fortsätta arbetet utan att låtsas om det hela. Att det inte är första gången hon är med om samma sak gör det hela bara än mer oförklarligt, och när locken till de porslinsskålar där frukostäggen ligger börjar skallra strax därpå har hon fått nog och går ut för en stunds välbehövlig paus och när hon återvänder tio minuter senare är allting åter stilla. En av de märkvärdigaste upplevelserna har ett sällskap hotellgäster när de befinner sig nere i det vedeldade träbadkar som då fanns på bryggan invid det forna brygghuset. Det är kväll och de sitter och njuter av vattnets värme och den svalkande kylan kring axlarna när de alla fem får se vad de beskriver som en svartklädd äldre man i lång rock ljudlöst komma glidande över grusplanen framför huset. De har alla samma känsla av overklighet, av att det här är någonting de egentligen inte borde se, och samtalet avstannar tvärt. Den främmande tar ingen notis om dem, utan svävar ut på ångbåtsbryggan för att därpå fortsätta rätt över den blanka vattenspegeln innan han sakta tonar bort ute på Ekoln. Ett par andra gäster förvånar personalen vid utcheckningen genom att fråga efter det teatersällskap som uppträtt kvällen innan, en sak ingen av de anställda vet någonting om. Det visar sig att alla tre besökare sett ett sällskap klädda på 1700-talsvis, med slängkappor och pudrade peruker, promenera i parken, i den allé som allmänt går under namnet Mörka gången, och tagit för givet att det varit ett spektakel iscensatt till gästernas förströelse. Att någonting sådant inte förekommit är kanske överflödigt att nämna, och det är med viss konsternation sällskapet lämnar Krusenberg.

Vita fruns plats i matsalen, närmast kameran. I bakgrunden kakelugnen där hon sägs ses oftast.

I huvudbyggnadens bottenvåning finns bakom en vackert oskariansk glasdörr en liten matsal där man alltid dukar ett extra kuvert till Vita frun, alla slott och herrgårdars favoritspöke. Hon lär oftast visa sig framför kakelugnen och märkligt nog bara för kvinnor, och ett medium som en gång besökt rummet talar om energier och en närvaro just här även om ingen i den nuvarande personalen sett den bleka gestalten. Vid några tillfällen har frukostgäster utan att reagera på det lilla placeringskort som upplyser om vems plats det egentligen är slagit sig ner och börjar äta, men flera har utan förklaring självmant flyttat till en annan stol redan efter några minuter, som om det på något sätt blivit för trångt på den gamla. Den svarta skuggan som överraskade de badande nere vid brygghuset lär även ha setts inne i herrgården. En servitris står en dag i baren på övervåningen när en av gästerna kommer fram och frågar om hon är spökrädd. Hon ler och skakar på huvudet men leendet stelnar då gästen berättar att han sett en stor svart skugga följa efter henne både bakom bardisken och när hon lämnat rummet, och att denna skugga ännu är där. Själv ser hon ingenting, men gästens allvarliga uppsyn gör henne övertygad om att han inte skojar. Han beskriver förföljaren på ett sätt som exakt stämmer överens med gestalten som tidigare setts nere vid bryggan, en historia han dock svårligen kan ha känt till. Kanske är det på Krusenberg man ska befinna sig om man vill möta spöken på riktigt.
Text och bild: Petter Inedahl

Nyfiken på rörliga bilder från spökherrgården Krusenberg? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.

 

3 Kommentarer till “Vita frun på Krusenberg”

  • Stefan Torstensson

    Just detta (en tung ljuskrona av smidesjärn som oförklarligt börjar gunga våldsamt) har jag varit med om en gång, i en kvinnas sommarstuga i Hälsingland. Ibland gungade ljuskronan fram och tillbaka, ibland for den runt i cirklar.

    Det skrämde inte mig, men det var en märklig händelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *