Ros med mörka taggar

Café Rosenhill

Hon visste inte vad som var värst: de oförklarliga busstrecken dagtid eller de hotfulla gestalterna kvällstid.

När länsväg 225 tittar ut ur skogen intill sjön Axarn, vars namn för övrigt är så gammalt att språkforskarna avstått att ens försöka gissa dess betydelse, öppnar den smala dalgången upp sig med mörka gröna skogar i fonden och de böljande åkrarna på sluttningen mot Uppinge gårds gamla byplats. Trots att det kanske inte syns vid ett första ögonkast är det här en gammal kulturbygd där gravfälten gömmer sig bland husen och en fornborg lurar på toppen av det branta Borgberget. På gräsmattan utanför ett av uthusen till Norrga gård, Uppinges pendang på östra sidan länsvägen, står en runsten som hittades i åkern vid ån 1963, men vars text blivit så skadad att den är oläslig. Endast drakslingan med sin krumma svanstipp och lätt glosögda ormhuvud går att urskilja mot den skrovliga grå ytan, och det diffusa i anblicken gör uppenbarelsen än mer fantasieggande.

I lummig grönska vilar större delen av Grödinges gamla centrum Rosenhill. Kafébyggnaden i mitten.

I korsningen där länsvägen möter vägen Uppinge-Norrga, ligger en klunga hus av blandad ålder och charm, minst sagt. Här samsas det ålderdomligt lantliga med utflyttade förortsvillor och företag i plåtbaracker, och bakom bensinmacken lockar en skylt med texten Café Rosenhill vars uteservering sommartid är häckningsplats för bilister och motorcykelåkare, kanske i färd med att sätta i sig den beryktade ”truckermackan” fylld med tre sorters kött och lite till. Rosenhills moderna historia börjar under 1870-talet då en lanthandel startas här, i samma men flera gånger ombyggda hus där kaféet ligger. Troligen var det läget intill huvudvägen mellan Sorunda och Södertälje som lockade och affärsverksamheten drog med sig flera andra verksamheter; post, skomakare, mejeri och slakteri för att nämna några. Även kaférörelsen har anor här, om än i en annan byggnad, och redan i början av 1930-talet tipsar en turistbok resande att göra kaffestopp i Rosenhill. Namnet Rosenhill hör till det sena 1800-talets typiskt romantiserande namn och har ingenting med platsens utseende att göra. Som en författare lätt syrligt uttryckt det: ”där det varken finns rosor eller kulle”. En gång i tiden var det Rosenhill som var Grödinges centrum, men numera är de flesta verksamheter här ett minne blott och knappt ens det. Villaträdgårdarna växer igen och en vanlig sommardag är hästarna fler än människorna trots att biltrafiken oftast är allt annat än försynt.

Det inre av Café Rosenhill där en anställd hade åtskilliga märkliga upplevelser. Dörren på bilden är den som leder in till galleriet där spökhanden knackade.

Ett besök på Café Rosenhill är, som sagt, en upplevelse som rekommenderas, inte enbart för den välfyllda kakdiskens eller de berömda smörgåsarnas skull. Här lär även finnas andra ting som pockar på uppmärksamhet, och då inte alltid av det lättsmälta slaget. En kvinna som tidigare arbetat på kaféet menar att man alltid har sällskap därinne, oavsett av om det finns några gäster eller kollegor i lokalen. Hon beskriver hur hon står bakom disken vid kassan när hon gång på gång känner hur någon smyger upp bakom hennes rygg, men hur ingen varit där då hon vänt sig om. Föremål försvinner från platsen hon lagt dem på, bara för att senare dyka upp på något annat ställe och till och med från smörgåsar och bakelser försvinner delar av garnityret, en citronskiva, en dillkvist eller locket till en semla. En morgon när hon kommer till sitt arbete, redan vid fyratiden för att hinna baka och bre smörgåsar, möter hon en liten pojke som knappt gett sig tillkänna innan han bokstavligt talat går upp i rök, och vid ett annat tillfälle står en man hon beskriver som ”hiskligt läskig” och iakttar henne med ond blick innan även han försvinner spårlöst. Åtskilliga gånger får hon knuffar från en osynlig hand som ena gången rycker ett bakverk ur hennes händer och nästa kastar porslin i golvet eller stjälper såskoppen över disken.

Det sägs att ett mord begåtts utanför Café Rosenhill och att detta skulle vara anledningen till spökerierna. Vem vet?

Särskilt aktiv var den efterhand alltmer obehagliga närvaron när kaféet var stängt, tidiga morgnar eller sena kvällar, och gång efter gång hör hon klockan vid ytterdörren pingla till som om någon öppnat den trots att hon mycket väl vet att den är låst. Golvet ute i kaféet knarrar på ett sätt som får henne att tro att någon storväxt person går omkring i den tomma lokalen, och en kväll sitter hon efter stängningstid och äter tillsammans med en kollega när det knackar högt och pockande på glasdörren som leder in till det lilla galleri vars lokaler gränsar till Café Rosenhill. Dörren är naturligtvis låst och galleriet tomt, men när hon hämtat nyckeln och gått in får hon en chock. På en av de utställda tavlorna finner hon ett motiv hon mycket väl känner igen: den skrämmande man hon tidigare mött, och hon blir stående en lång stund stirrande på den mörka och kantiga gestalten innan hon kan slita sig och hämta kollegan. Apropå spökerierna säger hon att de dagtid mest kändes som bus och spratt, trots sin ibland väl handfasta karaktär, för att kvällstid bli betydligt mer hotfulla och olycksbådande. Hon menar att skräcken sitter i väggarna i huset, kanske ångesten från de slaktdjur hon misstänker slutade sina dagar här, och att det är enda gången i hennes liv hon på allvar övervägt att säga upp sig på grund av spökerier. ”Jag förstår inte hur grannarna kunde sova vägg i vägg med kaféet. Det borde spökat där inne med.” Enligt lokal tradition ska ett mord en gång begåtts utanför vad som idag är Café Rosenhill, och det är upp till var och en att spekulera i om detta kan vara orsaken till hennes många märkliga upplevelser i huset.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *