Möte med djävulen

Stavsnäs

Kan mardrömmar vara så handfasta att de blir verklighet? I Stavsnäs sägs man kunna komma närmre helvetet än på någon annan plats.

Längst ut på Fågelbrolandet, på den udde som sticker ut där Kanholmsfjärden och Nämdöfjärden möts, ligger det lilla samhället Stavsnäs. Här har funnits bosättningar i hundratals år, kanske mer, och de bägge byarna Höl och Stavsnäs var säte för starka självägande bönder ingen godsägare rådde över. Vägarna ringlar mellan staketen på ett sätt som påminner om rodelbana, och husen är en märklig blandning av sommarvillor och åretruntboende i alla upptänkliga former och stilar. Som i så många andra skärgårdssamhällen är skillnaden mellan sommaren och andra årstider ungefär som natt och dag, och det ger ett lite vemodigt intryck att om hösten vandra under den avlövade allén mot de tomma bryggorna. 1925 gjordes ett makabert fynd just här, skeletten av en man och en kvinna vilka kom i dagen under rötterna på en sextio år gammal tall. Att här skulle vara hemsökt är trots allt inte svårt att tänka sig, och det går mycket riktigt historier om trakten, berättelser som antyder att mörkrets furste skulle ha ett särskilt gott öga just till Stavsnäs.

Stavsnäs sommarhamn. En djävulsk plats?

Idag har Höl och Stavsnäs vuxit ihop, och där Höls gärde en gång låg ligger nu hyreshus i bästa förortsstil. Platsen, som förr hade riktigt dåligt rykte, har bytt namn till Stavsnäs gärde, och är mest en mer eller mindre standardiserad lekplats. Det berättas om en man som 1899 varit och besökt en sjuk släkting i Höl. Visiten har dragit ut på tiden och det är redan skymning när han beger sig hem, och vägen går längs Höls gärde. Det är sent på hösten, och han lägger med viss förvåning märke till att en häst ännu går på bete. Den är ovanligt stor och helt kolsvart, och liknar inte något av traktens djur, och när den närmar sig grips han av en obestämbar känsla av obehag. Trots att den lufsar tätt intill vägen verkar den inte ha tytt sig till honom av några varmare känslor, utan utstrålar tvärtom en så kompakt ondska att han mot sin vilja ökar stegen. Gärdet är inte inhägnat, och ju mer han studerar den stora hästen desto mer blir han övertygad om att den inte hör hemma i denna världen, att dess skepnad av häst egentligen är ett sätt att dölja någonting helt annat. Den fnyser olycksbådande, och i dess ögon verkar brinna en dov glöd han aldrig tidigare sett i ett hästöga. Han har sin pipa i munnen och begagnar sig av ett trick han flera gånger använt mot närgångna djur, nämligen att blåsa kraftigt i den så att den glödande tobaken flyger ut i en skur av gnistor, men den svarta hästen reagerar inte alls som väntat. Tvärtom blir den ännu mer närgången. Mannen blir nu rädd på allvar och lägger benen på ryggen, och aktar sig sedan för Höls gärde när mörkret fallit. En märklig detalj är att vid exakt samma tidpunkt han mött den olycksbådande hästen vaknar den sjuke ur sina feberdvalor och sätter sig upp i sängen och skriker ”gå därifrån, gå därifrån”, och tillfrågad vem han talar om ger han namnet på sin släkting.

Höls gärde heter numera Stavsnäs gärde, och med en smula tur har den svarta helveteshästen slutat gå här.

En annan upplevelse, vilken om den är sann är bland de mest fasansfulla som utspelat sig, hade en man från en av de äldre gårdarna längs nuvarande Skolvägen. Han vaknar en natt av att någon drar i täcket, och när han motvilligt öppnar ögonen får han till sin förskräckelse se en varelse han kallar en djävul, men beskriver som någonting likt en väldigt liten och missbildad människa. Den är grågrön till färgen, har inga kläder och saknar totalt hår. Dess rygg är krökt så att kotorna syns genom den läderartade huden, och både händer och fötter är försedda med långa klor. Tala kan den uppenbarligen inte, utan väser hätskt. Mannen vrålar rätt ut av skräck och sparkar av ren reflex ut med benet så att den motbjudande varelsen flyger tvärs genom rummet där den verkar försvinna. Kallsvettig av fasa springer han upp ur sängen och kan inte förmå sig att gå tillbaka trots att gryningen är i annalkande. Hela påföljande dag grubblar han över det inträffade, osäker på om det varit en ovanligt levande dröm eller en faktisk händelse. Natten blir orolig, men han slipper besök, och när dagarna går tackar han sin lyckliga stjärna att det hela inte upprepas.

Höl. Den forna bygatan till höger om ladan.

Redan morgonen efter får han anledning att ångra sin tidiga glädjeyttring när han hör ljudet av fotsteg som följer honom på vägen. Det låter som en hund på två ben, med det tydliga skrapet av klorna, och när han vänder sig om ser han åter sin skrämmande nattliga besökare, men den här gången i fullt dagsljus. Han stannar, liksom paralyserad av skräck, och den motbjudande varelsen stannar också. Med en kall hand runt hjärtat intalar han sig att det hela är någon form av illusion, och vänder resolut ryggen åt och låtsas som ingenting och efter ett tag försvinner också de små men otäcka stegen. Varelsen återkommer sedan gång på gång, och dess närvaro blir, alla försök att ignorera den till trots, alltmer nervslitande. Även när andra människor är där dyker den upp, men liksom för att öka känslan av skrämmande overklighet visar det sig snart att ingen annan ser den. Om nätterna står den väsande bredvid hans säng, ibland i sällskap av flera, och gör ansatser att krypa upp så snart han blundar. Han lyckas paniskt krossa en av dem med sin sko, men händelsen påverkar inte alls de allt fler och allt oftare återkommande besökarna. Att sova hos grannarna hjälper inte, det är inte huset som är hemsökt, utan han själv, och inte heller blir det bättre av att han gör misstaget att berätta för en bekant om sin plåga. Ryktet börjar istället gå att han inte är riktigt frisk i huvudet, en sak även han själv är rädd ska bli verklighet, och han börjar dricka för att stärka sin vacklande själsstyrka. Efter ett par månader är han endast en skugga av sitt forna jag, ett blekt, hålögt och magert vrak utan ett spår av stadga. Av en slump faller hans blick på den gamla familjebibeln, och han klamrar sig fast vid den maskätna och gulnade boken med förtvivlans mod, slår upp en sida på måfå och börjar läsa högt. De små djävlarna försvinner spårlöst. Att han sedan den dagen blev djupt religiös är knappast att undra på, och om hans fasansfulla förföljare var resultatet av tillfällig sinnessjukdom eller spel av onda makter är inte lätt att säga, men de gjorde både dagar och nätter i Stavsnäs till ett levande helvete.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.