Vaxholms fästning.
Vem är kvinnan som ropar i Vaxholms fästning, och vem är den döde mannen som går över isen mörka vinterkvällar?
Stor, grå och dyster. Så reser sig Vaxholms fästning på sin fullpackade lilla ö utanför sommarstaden som fått låna dess namn. Nära, men ändå så långt borta, en åsikt som säkerligen delats av åtskilliga fångar och soldater som längtansfullt blickat ut över det retfullt smala sundet.
Borggården på Vaxholms fästning nattetid. En mörk och enslig plats.
Fästningen, som även går under benämningen kastellet, ser precis så bastant avvisande ut som dess konstruktörer förmodligen tänkt sig, och ändå har den alltid varit en anakronism, i varje fall sedan den nybyggdes under mitten av 1800-talet. Den ursprungliga fästningen började anläggas på order av Gustav Vasa 1548, vis av de många obehagliga danska besöken under frihetskrigen, och bestod av ett kraftigt runt kanontorn med tiden omgärdat av stjärnformiga bastioner och jordvallar som skulle stå kvar tills de dömts ut av fortifikationsexperter under förra halvan av 1800-talet. 1863 stod dagens fästning klar efter ett bygge som tagit trettio år och kostat ofantliga summor och ansträngningar. Tråkigt nog hade den militärtekniska utvecklingen sprungit ikapp och om Vaxholms fästning så att den var omodern redan långt innan den var färdig. Det sägs om det tyska militärgeniet Helmuth von Moltke den äldre att han bara skrattade två gånger i hela sitt liv, den första när hans svärmor dog och den andra då han såg Vaxholms fästning, och tio år innan dess färdigställande hade den brittisk-franska flottan på några få dagar förintat Bomarsunds snarlika, men betydligt större, fästning medan man fullständigt gått bet på det mer än hundraåriga Sveaborg, vilket krasst betydde att Vaxholms gamla och rivna fästning varit ett bättre skydd mot det nya artilleriet. Provskjutningar som utfördes visade att redan tredje skottet slog igenom Vaxholms nybyggda murar, och fästningen togs ur bruk så gott som omedelbart och användes därefter endast som logement och administrationslokaler, må vara med över två meter tjocka murar. Här hystes tidvis även straffångarna i kronoarbetskåren, och de gamla cellerna är än idag fyllda av det klotter de olyckliga männen lämnat efter sig.
En hotfull kanonmynning bevakar det mörka sundet. Och kanske även några spöken.
Idag är här museum, vandrarhem och festlokaler, men Vaxholms fästning är ännu en värld för sig där det förgångnas skuggor ligger tungt på besökarna. I den lilla minneslunden sitter en tavla som minner om de 19 artillerister, de två yngsta bara sjutton år gamla, som miste livet vid den sprängningsolycka i augusti 1887 som spred söndertrasade likdelar vida omkring och lång tid skulle förmörka Vaxholms sällskapsliv. Det talas även om pennalism under tortyrliknande former, och om soldater som tagit sitt liv hellre än att fortsätta bakom de höga ogästvänliga murarna. Personal på Vaxholms fästnings museum har berättat om olustiga och svårförklarade händelser under de gamla valven. En av dem står en natt efter ordinarie arbetstid och monterar informationsskyltar i den tegelklädda källargången när han en bit bort tydligt hör en kvinnoröst ropa hans namn. I tron att det är kollegan, vilken befinner sig i museets kontor i de gamla kasematterna på våningen ovanför, den enda andra människan i byggnaden, går han dit men den förvånade arbetskamraten nekar till att ha ropat och vid närmare eftertanke finner han det otroligt att hennes röst skulle hörts ner i källaren om hon inte gallskrikit. Förgäves letar han efter något ventilationshål eller annan öppning ljudet kunde kommit genom, men utan resultat, och fönstren i källaren vetter ut mot en liten innergård och består endast av små skottgluggar vars glas inte går att öppna. Även kollegan är med om en liknande händelse en natt då hon gör i ordning det gamla bageriet beläget i ett av rummen som vetter ut mot samma källargång. Klockan är runt ett på natten när någon upprepade gånger ropar hallå. Förvånat söker hon igenom källarvåningen rum för rum utan att finna någon där. Också denna gång är det rösten av en kvinna som hörts, och upplevelsen efterlämnar ytterst blandade känslor.
Källargången där minst två personer hört oförklarliga röster som ropat i natten.
Det sägs att även vattnen utanför fästningen är hemsökta av de dödas andar, eller var i varje fall så för ett antal år sedan. Två systrar är i skymningen en vinterkväll på väg över isen på ett inte närmare angivet ställe när de hör steg bakom sina ryggar. Då de vänder sig om får de se en brunskäggig man i trettiofemårsåldern. Han är lång och klädd i grå jacka, och kommer strax ikapp dem. Några minuter går de sida vid sida innan den främmande ökar takten, men hinner inte mer än något tiotal steg innan han försvinner i tomma intet. De förbryllade iakttagarna går fram till platsen, men finner inte minsta spår av honom, inte ens fotspår, och det är först nu de inser att han inte tillhört de levandes skara. Den ena av kvinnorna blir likblek och svimmar av fasa, och det tar hennes syster flera minuter att få liv i henne igen. Skräckslagna skyndar de därifrån, och när de äntligen kommit hem till de bekanta som varit promenadens mål och darrande talar om vad som hänt och beskrivit mannen sitter åhörarna tysta en lång stund innan en av dem motvilligt erkänner att beskrivningen passat perfekt på en viss Pelle Strömberg som två år tidigare gått ner sig i isen och drunknat på exakt samma ställe.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
Nyfiken på rörliga bilder från Vaxholms fästning? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.
0 kommentarer