Trosa landskyrka
Stilla, sömnig och vacker, eller mörk, hemsk och spöklik? Åsikterna går isär om trakten kring Trosa landskyrka.
På en höjd intill Trosaån ligger Trosa landskyrka, en överbliven relik mellan samhällena Vagnhärad och Trosa och deras betydligt mer välbesökta kyrkor. Den ligger dominant och tung, väl synlig i det omgivande flacka landskapet, kanske drömmande om flydda, mer ståndsmässiga dagar. Trosa landskyrka var nämligen en gång stadskyrka i det gamla Trosa, en totalt försvunnen medeltida handelsstad vars sista synliga rest den nu utgör.
Det forna stadsområdet utanför Trosa landskyrka. Det vita huset till höger om kyrkan är Kroka prästgård.
Den som blickar ut över åkrarna längs ån söder om kyrkan måste använda ett betydande mått fantasi för att kunna frammana den stadsmiljö som under flera hundra år fanns här innan landhöjningen grundade upp vattnet och tvingade staden ut till kusten där den ännu ligger. Märkligt nog har det gamla Trosa försvunnit så gott som helt utan spår. I åkermarken hittar man då och då några krukskärvor, glasbitar eller mynt, det är allt. Själva kyrkan byggdes under mitten av 1200-talet, och utvidgades i omgångar under århundradena som följde. Att den låg illa till i samband med stadens förflyttning säger sig självt. Långt innan det nya Trosa fick sina privilegier 1610 hade den gamla staden sakta men säkert avfolkats, och 1445 hade den till och med bränts av den avsatte kung Erik av Pommerns soldater, de fruktade Vitaliebröderna som från sin gotländska bas härjade hela Östersjön.
Precis i det här hörnet befann sig den kvinna som blev förföljd av en svart skepnad från kyrkogården kring Trosa landskyrka.
1773 brinner Trosa landskyrka ner, det sägs att dåvarande klockaren orsakat branden när han sköt skator genom att gnistor från geväret antänt det tjärade spåntaket, och efter återuppbyggnaden får den ungefär sitt nuvarande utseende. Här tros också Sveriges kortvariga och olyckliga härskarinna Kristina Gyllenstierna vara begraven, men ingen vet exakt var. Några tiotal meter nedanför kyrkan ligger den forna prästgården Kroka, en stor vit 1800-talsbyggnad alldeles i åkanten. Dess föregångare, ett lågt långsträckt timmerhus från 1500-talet, flyttades ut till Glorudden på Öbolandet där det revs strax efter millennieskiftet sedan Trosa kommun förklarat att det femhundra år gamla huset inte hade något kulturhistoriskt värde.
Det spökande Kroka prästgård. Trosaån i förgrunden.
Kroka prästgård är sedan länge privatbostad, och en kvinna som växt upp i huset berättar om en plats där skuggorna är märkligt levande. Hon ligger en natt och sover när hon av okänd anledning vaknar med en känsla av fara. I skumrasket intill sängen kan hon se konturerna av en grå skepnad lutad över henne. Den främmande, som hon beskriver som kvinnlig utan att närmare gå in på detaljer, står med armarna i kors över bröstet och i tron att det är hennes syster som vill någonting sträcker hon ut handen mot gestalten bara för att till sin häpnad se den passera rätt igenom. I ett ryck är hon klarvaken och sätter sig upp, men den främmande är spårlöst försvunnen. Flera gånger återkommer den obehagliga nattliga besökaren, en gång till och med sittande på sängkanten och trots att hon vid det här laget är övertygad om att kvinnan inte existerar i sinnevärlden kan hon tydligt känna hur madrassen trycks ner där hon sitter. Även hennes pappa ser vid ett par tillfällen den grå kvinnan, men familjen lär sig leva med de otrevliga besöken och bor flera år i Kroka prästgård. Samma kvinna som hemsökts av den grå gestalten berättar också om en annan upplevelse hon som tonåring haft på den tvärs över gatan liggande kyrkogården. Hon är en kväll på väg hem men stannar i vägkröken ovanför och lutar sig mot den stenmur som avskärmar den lägre liggande vägen från gravarna på kyrkogården. Helt betagen av det vackra månskenet står hon och betraktar sceneriet när hon av en impuls hon efteråt inte kan förklara knäpper händerna och ber att få möta någon av de döda. Hon beskriver senare handlingen som dåraktig, och gör aldrig någonsin om den, men bara sekunder efter bönen lösgör sig en svart skugga från den bleka kyrkväggen. Den verkar komma rätt ur gaveln och långsamt och ljudlöst skrida fram över gräset. Skuggmannen avtecknar sig tydligt i månljuset, lång och klädd i vad hon beskriver som hatt och vid kappa. Med andan i halsen betraktar hon skepnadens vandring fram och åter intill kyrkväggen när den med ens verkar lägga märke till henne och därefter ändrar riktning. Tyst men hotfullt kommer den gående, eller snarare glidande då hon inte ser den ta ett enda steg, över gruset och kvinnan överväldigas av sådan skräck att hon springer allt vad hon kan hem till prästgården. När hon dagen därpå gör försiktiga frågor bland övriga kringboende får hon till sin olust veta att fler än hon sett den nattliga skepnaden på kyrkogården och en av dem varnar henne bestämt med orden: ”Önska aldrig att få se honom”, en sak hon visligen heller aldrig mer gör.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer