Aftonbladet den 16 oktober 1953. Folke Lundquist lyckas med konststycket att peta ner Winston Churchill på andra plats.
Vi fortsätter vår titt på Sveriges skandaldomare nummer ett, Folke Lundquist, och de många turerna kring hans brottsliga bana.
Profit i modebranschen
Firma Lily Clarks Efterträdare och de franska modetygerna.
Modefirman Maison Clark drev under slutet av 1930-talet syateljé tre trappor upp i ett nu försvunnet hus på Hamngatan 28 i Stockholm. Ägaren, Lily Clark, gjorde detta med varierande framgång vars upprepade djupdykningar dock mest berodde på bristande sinne för ekonomi då hon var erkänt duktig inom sitt fack. Våren 1940 är finanserna sämre än någonsin, och 251 rullar specialimporterade franska modetyger läggs av Svenska Kreditförsäkringsbolaget i kvarstad ute i frihamnen som säkerhet för alltmer osäkra fordringar. Franska modetyger var även i vanliga fall en hett eftertraktad handelsvara, men i maj 1940, när de tyska arméerna gått över gränsen och under de följande åren skulle göra produktionen av klänningstyg extremt marginell i rödvinets och baguetternas förlovade land, blev de en formlig guldgruva. Lily Clarks dilemma är att hon trots den potentiella vinsten inte har råd att lösa ut dem, och under åren som följer tvingas hon be sina oftast välbärgade kunder om hjälp. Trots att flera av dem lånar henne pengar lyckas hon bara lösa ut enstaka tygrullar ur det värdefulla lagret, och hösten 1946 ger hon spelet förlorat och rymmer från alla fordringsägare till den relativa säkerheten i det befriade Paris.
Kort därefter träffas några av dessa fordringsägare för att diskutera situationen. Firman har ett icke föraktligt antal kunder, kunnig personal, och fortfarande en stor mängd eftertraktade tyger ute i frihamnen, och i hopp om att rädda rörelsen, och kanske ännu mer sina satsade pengar, beslutas att driva den vidare. Margit Lindholm, vilken även under Lily Clarks tid ansvarat för mycket av det praktiska, sätts som formell chef, och Hildur Malmborg, den största av de privata fordringsägarna, blir ekonomisk ledare i firma Clarks Eftr. Ett kontrakt dem emellan dras upp av advokaten Benjamin Brimberg, och avsikten är att få firman på fötter och sedan sälja den. Lily Clarks, vars bokföring varit minst sagt sporadisk, skulder visar sig dock större än man från början trott, och var och varannan dag droppar det in växlar som förfallit till betalning. Hildur Malmborg, en änka med förflutet som godsägarinna på Arbottna herrgård på Muskö, är visserligen långt ifrån pank, men firma Clarks Eftr. slukar mycket kapital, och på klassiskt överklassvis har hon ont om kontanter trots att hennes hem är inrett med verk av Rubens och Per Krafft och möbler av såväl Chippendale som Haupt. Redan en månad efter firmastarten står det klart att kapital måste lånas utifrån, en sak som visar sig allt annat än lätt med tanke på firmans ekonomiska läge.
Strandvägen 7C där både Benjamin Brimberg och Folke Lundquist hade kontor.
Det alltmer desperata paret Lindholm och Malmborg ger i uppdrag åt advokat Brimberg att försöka hitta någon som är villig att ta på sig risken, och av ren slump har han en man på lager. Benjamin Brimbergs advokatkontor ligger på Strandvägen 7C, där idag Hotell Diplomat huserar. Hotellet fanns redan då, men gårdshuset bestod av lägenheter vilka till största delen hyrdes av företag, flera av dem jurister, och det var en av dessa kollegor som Benjamin Brimberg hade i tankarna: den rike rådmannen Folke Lundquist. Efter ett möte förklarar denne sig villig att hjälpa, naturligtvis under förutsättning att han får skälig ersättning för sina insatser. Vad orden ”skälig ersättning” betyder går förmodligen att diskutera. I Folke Lundquists fall innebar det att han skrev ut tre växlar, två på 10 000 kronor, och en på 2 500 kronor, denna sistnämnda summa hade idag motsvarat 49 000 kronor, och avsikten var att Hildur Malmborg skulle förbinda sig att återbetala alla tre, men summan från den mindre växeln skulle tillfalla Folke Lundquist som engångsavgift för hans medverkan. Varken Hildur Malmborg eller Margit Lindholm har någon större erfarenhet av växelaffärer och är dessutom i trängande behov av pengar, så domare Lundquist får som han vill. Firma Clarks Eftr. har alltså tagit på sig att betala igen de sammanlagt 22 500 kronorna, inklusive ränta, och för det nöjet skänkt sin långivare 2 500 kronor. Även Benjamin Brimberg vädrar morgonluft vid åsynen av den sortens transaktioner, och lyckas tillskansa sig några hundra av bara farten, det är ju ändå han som så lyckligt sammanfört kontrahenterna.
Firma Clarks Efterträdares kassabok för december 1946. Den röda klammern till vänster markerar ett par av de märkliga låneaffärerna med Folke Lundquist.
Redan i december behöver det vacklande företaget ny påfyllning. Folke Lundquist ställer upp med ytterligare 6 000 kronor, den här gången mot en avgift av 1 250 kronor, förutom den vanliga räntan. Men inte nog med det, långivaren kräver dessutom säkerhet för sina pengar, vilket återigen får bli de franska tygrullarna. När växlarna väl omsatts, det vill säga när Hildur Malmborg betalat dem med en ny växel för att flytta fram förfallodagen, kommer Benjamin Brimberg tillbaka med de gamla, nu makulerade, och presenterar dem inför den konsternerade firmaledningen. De avlånga gula sedlarna har stora hål klippta i sig, hål som märkligt nog motsvarar de ställen där Folke Lundquists namnteckning en gång funnits. På direkt fråga svarar den generade Brimberg att ”Rådmannen ville ha sitt namn tillbaka”. Någon är helt klart angelägen om att sopa igen spåren efter en verksamhet som i rätten några år senare skulle betecknas som ocker.
De växlar där Folke Lundquists namn mystiskt försvunnit med hjälp av en sax.
Den girige förvaltaren
Leonard Anderssons dödsbo och fastigheten på Allhelgonagatan 12.
I april 1937 köper godsägaren Leonard Andersson från Eskilstuna det sex år gamla hyreshuset på Allhelgonagatan 12 på Södermalm i Stockholm. Hur mycket nytta eller nöje han har av sitt köp ska vara osagt, för redan två år därpå dör han, och då han inte har några nära anhöriga försvinner fastigheten ur släkten. Enligt testamentet ska hans gamla trotjänarinna, med det ovanliga namnet Arwida Carlsson, få en årlig summa av 600 kronor, ungefär 17 000 idag, under resten av sitt liv, medan återstoden, i huvudsak fastigheten på Allhelgonagatan 12, ska delas lika mellan Frälsningsarmén och De blindas förening.
Uppdraget att förvalta dödsboet går till Leonard Anderssons advokat Einar Thorvall, vilken dock till den milda grad missköter jobbet att han blir avsatt, och i vars ställe rådhusrätten den 31 oktober 1940 sätter den i deras ögon mer pålitlige rådmannen Folke Lundquist. Den nye förvaltaren upptäcker snabbt att pengar saknas ur dödsboet och stämmer sin föregångare, en rättegång som dock läggs ner då Lundquist och Thorvall når en förlikning som innebär att den senare betalar 2 000 kronor, en summa som idag motsvarar ungefär 47 000, i april 1942. Att pengarna hamnar på Folke Lundquists eget konto istället för på dödsboets är något den effektive förvaltaren nogsamt undviker att nämna.
Allhelgonagatan 12, en fastighet dödsboets förvaltare Folke Lundquist hade mer nytta av än arvtagaren De blindas förening.
Den 24 maj 1944 säljer dödsboet via sin förvaltare fastigheten på Allhelgonagatan. Köpare är en viss Dagny Trenius, en kvinna som kort tid därefter säljer huset vidare. Till Folke Lundquist. Tyvärr, förklarar förvaltaren för arvingarna, är tiderna inte de bästa och dödsboet har därför tvingats sälja under marknadsvärde, men man får vara glad att ha hittat en köpare överhuvudtaget i dessa dystra dagar. I samband med affären löser Folke Lundquist ut Frälsningsarmén ur testamentet mot en engångssumma på 9 000 kronor, 176 000 idag, vilket man ju kan tycka är sisådär med tanke på att huset är värderat till minst 315 000 kronor, 6,3 miljoner i nutida penningvärde. Till Arwida Carlssons behov finns i testamentet öronmärkt ett belopp av 8 774 kronor och 88 öre, ungefär 172 000 kronor i våra dagars pengar, och denna summa, vilken skulle avskilts innan försäljningen av fastigheten, försvinner nu spårlöst. Istället börjar Folke Lundquist ur egen ficka betala den årliga livräntan på 600 kronor, lämpligt doserad i månadsbelopp på 50 kronor, mindre än en tusenlapp idag. Att han kallt räknar med att den ålderstigna Arwida Carlsson ska dö långt innan hon hunnit förbruka den ursprungliga summan är helt uppenbart.
En annan intressant detalj är att Folke Lundquist, sedan han via bulvanen Dagny Trenius tagit över fastigheten, för övrigt långtifrån den enda fastighet han kommit åt på detta sätt, struntar i att söka lagfart, vilket innebär att dödsboet fortfarande är registrerat som ägare. Alla lån han tar med fastigheten som säkerhet tecknar han i dödsboets namn så att det också är det som blir betalningsskyldigt. Att han på så sätt även kan hålla sin förvärvade dyrgrip utanför deklarationsblanketten gör inte på något vis arrangemanget mindre tilltalande. Även sedan dödsboet avvecklats fortsätter den rådige rådmannen att använda dess namn i låneaffärer, och så sent som den 11 april 1951 skriver han på så sätt ut en revers för 8 100 kronor, en dubbelt lyckad affär då den formella låntagaren, det Anderssonska dödsboet, inte längre existerar, och den förmenta säkerheten, fastigheten på Allhelgonagatan, ägs av någon annan. Skulle man få för sig att kontrollera Folke Lundquists fastighetsinnehav har han ingenting att dölja. Han har nämligen innan giftermålet skrivit över samtliga fastigheter på sin fru.
Reverser på vift
Unmanaffären
Marianne Unman, en frånskild tvåbarnsmamma i Jönköping, hade sedan flera år varit i kontakt med den i hennes ögon stabilt pålitlige stockholmsrådmannen Folke Lundquist. Han hade under åren 1932-34 varit förmyndare åt hennes dåvarande make, Gustaf Unman, vilken trots en ärvd storförmögenhet lyckats med konststycket att bli pank som en kyrkråtta. För de gemensamma barnens räkning hade han innan pengarna tog slut överlåtit en fastighet i Stockholm med tillhörande inkomster, hörnhuset med den dubbla adressen Surbrunnsgatan 35 och Döbelnsgatan 48, på fastighetsspråk kallad Surbrunn 10. 1934 är huset högt intecknat, men på förslag av Folke Lundquist, vilken för Marianne Unman berättar att huset riskerar att bli sålt på exekutiv auktion om någon skulle komma över de olika fordringarna och kräva in dem, och hennes barn därför ruinerade, överenskoms att hon ska försöka köpa in några av dem för att säkra barnens tillgångar.
En av fordringsägarna är byggmästare Emil Nilsson, en man som enligt Lundquist flera gånger hotat att sälja sina inteckningar och reverser i Surbrunn 10. Emil Nilsson är gammal bekant till familjen Unman, och skulle därför kunna övertalas att släppa ifrån sig de värdefulla papprena för mindre än deras nominella värde om man vädjar till barnen och hans känsla för rättvisa. Att Folke Lundquist mycket väl känner till värdet på de Nilssonska fordringarna är inte att undra på då han själv undertecknat flera av dem i sin tidigare egenskap av Gustaf Unmans förmyndare, och han har för övrigt på detta sätt skaffat sig själv en fordran på 10 000 kronor i samma fastighet. Emil Nilsson går med på affären, och säljer den 20 november 1934 sina fordringar på 34 613 kronor och 95 öre till Marianne Unman för 22 000 kronor, pengar hon vänligt nog fått låna av Folke Lundquist sånär som på tvåtusen hon kunnat skrapa ihop själv. Lundquist är även den som genomför köpet med fullmakt från Marianne Unman, men redan dagen därpå kontaktar han henne igen och berättar att affären tyvärr inte visat sig så bra han till en början trott, och knappast kan väntas gå med vinst. Han förklarar att han behöver Emil Nilssons värdehandlingar som säkerhet för det lån han gett henne, en sak hon i sin beroendeställning har svårt att neka varför hon också undertecknar en överlåtelsehandling enligt Lundquists diktamen.
Lundquistaffären drog ut på tiden. En urklippt dödsannons blev en polismans lakoniska svar till en överordnad som bad honom kalla Emil Nilsson till den kommande rättegången.
I april 1939 köps huset av en byggmästare som vill åt den attraktiva tomten, och redan samma år börjar ett nytt, och större, hus uppföras, ett som står där än idag. Fram till försäljningen 1939 kan Folke Lundquist med hjälp av Marianne Unmans överlåtna reverser kvittera ut 44 584 kronor, ungefär 1,3 miljoner i dagens penningvärde samtidigt som han hela tiden är noga med att låta henne förstå vilken tur hon haft som sluppit ifrån det tidigare lånet på 20 000. Där kunde hela historien ha slutat, men ödet ville annorlunda. I mars 1947 får Marianne Unman ett brev från Folke Lundquist där han skickar med ett intyg han vill hon ska underteckna åt honom angående affären med Emil Nilsson. Anledningen är att Folke Lundquist blivit föremål för en JK-utredning då ondskefulla människor påstått att det skulle förekommit oegentligheter i hans roll som förmyndare åt hennes före detta man Gustaf Unman. Folke Lundquist berättar hur han varit utsatt för ”grymt förtal” och ”förföljelser”, och påminner återigen Marianne Unman om hur han klarat henne undan skulden på 20 000 i samband med de Nilssonska värdepappren. Hon skriver aningslöst ut ett intyg med innebörden att Lundquist inte fått någon ersättning av henne för sin roll i affären med Emil Nilssons inteckningar och reverser.
Den lapp där Folke Lundquist instruerar domarkollegan Ernst ”Ärtan” Öberg hur denne ska vittna skrevs lustigt nog på en beställningssedel för detektivromaner.
Några månader senare, på hösten 1947, stöter Marianne Unman av en slump ihop med Johannes Gillberg, mannen som köpt fastigheten på Surbrunnsgatan/Döbelnsgatan, och får först nu veta hur det egentligen förhållit sig med den ”uteblivna” vinsten. Hon kontaktar omedelbart Folke Lundquist och kräver honom på redovisning vilket han vägrar, men efter upprepade påstötningar om pengar går han av nåd med på att ge henne en mindre ersättning och börjar i maj 1948 betala ut 300 kronor i månaden, mindre än 6 000 kronor med dagens penningvärde, vilket han fortsätter med tills i juli året därpå, pengar han för övrigt dragit av i deklarationen som ”periodiskt understöd” till Marianne Unman, och som därför gett understödsobjektet kvarskatt. Den 5 augusti 1949 lämnar Marianne Unman vid rådhusrätten i Jönköping in en polisanmälan mot Folke Lundquist för att han vilselett henne i samband med de Nilssonska inteckningarna, och elva dagar senare kommer Lundquists motanmälan där han dessutom kräver att domstolen ska slå fast att han inte är skyldig henne redovisning. Dagen innan julafton meddelar åklagaren att han lägger ner Marianne Unmans ärende då det förmodade brottet är preskriberat då det ju begåtts femton år tidigare, och den 31 december kontaktar Folke Lundquist domstolen med begäran att det andra målet ska läggas vilande, vilket också sker. Att märka är att han inte lägger ner det, och följaktligen kan återuppta det när som helst, ett raffinerat sätt att hålla tumskruvar på Marianne Unman. Trots rättegångshotet fortsätter hon dock kräva både redovisning och pengar, och i mars 1950 kommer svaret. En ny polisanmälan, för utpressning. Att den läggs ner i brist på substans spelar mindre roll för Lundquist, det är anmälan i sig och den rädsla och osäkerhet den innebär som är det viktiga i sammanhanget. Taktiken fungerar i ett och ett halvt år, tills Marianne Unman den 4 december 1951 lämnar in en anmälan till Riksåklagarämbetet, vilket tillsammans med utredningen av en märklig namnteckning gjord på rådhuset nära ett år tidigare skulle sätta snöbollen i rullning.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer