Ingen svensk domare har lämnat förstasidesstoff som rådmannen Folke Lundquist, och här kommer tredje delen i artikelserien om hans bravader.
Blåsning i biografmiljö
De märkliga turerna kring Centrumbiografen i Borlänge.
Under de annars dystra 1930- och 40-talen rådde glada dagar för biografägarna. Den svenska filmbranschen blomstrade som aldrig förr, och nya biografer växte upp som svampar ur jorden. Att det fanns pengar att hämta var ingen hemlighet, och både de stora kedjorna och enskilda aktörer satte barn till världen i glansen av de alltmer lockande publiksiffrorna. Två sådana entreprenörer var Göteborgsdirektören Helmer Tessen, vilken inom parentes sagt fötts med det inte fullt lika direktörsklingande efternamnet Svensson, och hans stockholmske kollega Hugo Carlsson.
Tillsammans sniffade de upp lämpliga biograflokaler som sedan inreddes och drevs, till största delen av Hugo Carlsson, vilken med sin erfarenhet var hart när oumbärlig i sammanhanget, under det att Helmer Tessen stod för finansieringen. Att de var ett omaka par, vars största gemensamma nämnare tycks ha varit de potentiella vinsterna, var uppenbart och det gnisslande samarbetet hade mer än en gång hotat att köra fast fullständigt. Trots att han titulerade sig direktör var Hugo Carlsson ständigt och kroniskt pank, ett faktum som gjorde honom en smula opålitlig som samarbetspartner, och han hade vid ett tillfälle belånat sin andel av ett biografkontrakt i Uddevalla så att Helmer Tessen tvingats lösa ut det med dryga belopp för att kunna fortsätta driva rörelsen.
I mars 1938 skriver Helmer Tessen preliminärt hyresavtal med Fastighets AB Centrum i Borlänge för en biograf i den planerade fastigheten Balder 7, och huset börjar kort därefter byggas. Ett knappt år senare invigs Centrumbiografen, men Helmer Tessen finner till sin förbittring att fastighetsbolaget tvärtemot tidigare avtal upplåtit biografkontraktet till en annan aktör, varför han på våren 1939 stämmer dem för kontraktsbrott, ett mål som tas upp i Falu domsagas södra tingslags häradsrätt. För att komma i starkare position överlåter Helmer Tessen hälften av sin rätt på biografkedjan Stjärnbiograferna, och anlitar domaren Folke Lundquist att föra sin talan.
För att göra saken än mer invecklad överlåter Helmer Tessen ytterligare hälften av sin del i det värdefulla kontraktet, den här gången till Hugo Carlsson. Överlåtelsen är ett sätt att få denne att fortsätta sitt haltande samarbete med den inte alltid diplomatiske Tessen, men på grund av att Hugo Carlsson på Folke Lundquists inrådan vittnat vid rättegången i Falun kan kontraktet inte skrivas direkt på honom, som då skulle riskerat en anklagelse för jäv, varför det istället tillfälligt skrivs på Stjärnbiografernas direktör Åke Malmberg, som därefter låser in kontraktets ena exemplar i sitt kassaskåp medan det andra behålls av Helmer Tessen. Märkligt nog ogillas åtalet, och Tessen, vilken endast tilldömts ett mindre skadestånd, överklagar till Svea hovrätt där det går betydligt bättre. I oktober 1940 får han rätten till Centrumbiografen, men det skulle dröja ända till december 1941 innan domen vinner laga kraft då målet vandrat hela vägen upp till Högsta domstolen.
Men säg det solsken som aldrig hotas av moln. Under rättegången i Falun har Helmer Tessen, vars ekonomi inte heller alltid var den bästa, haft åtskilliga problem. Att han äger värdefulla biografrättigheter i Borlänge är ingenting han kan göra pengar på innan målet avgjorts, och Folke Lundquist presenterar honom inför överklagandet till hovrätten med ett otrevligt ultimatum. Antingen skriver Tessen på ett avtal där delar av Borlängekontraktet sätts som säkerhet för Lundquists arvode, eller så läggs hela den i slutändan säkerligen framgångsrika överklagan ner. Avtalet har skrivits av den slipade juristen Lundquist, och är Tessen ovetande formulerat på ett så dubbeltydigt sätt att det lika väl som att erbjuda säkerhet för fordringar skulle kunna tydas som att Helmer Tessen helt överlåter sin andel i biografen. Med tom plånbok har Tessen inget val. Han skriver under, och inte förrän han efter vunnet mål kräver Folke Lundquist på redovisning börjar dess rätta betydelse gå upp för honom. Folke Lundquist vägrar med hänvisning till att han övertagit Helmer Tessens del i biografen, och när denne trots detta envisas tillgriper han ett av sina favoritmedel att få tyst på dem han bedragit. Väl medveten om att de flesta människor har en hälsosam respekt, för att inte säga bävan, inför lagen och rättvisan som ju till på köpet sägs vara blind, stämmer han i augusti 1943 den alltmer spake Helmer Tessen inför rådhusrätten i Göteborg. Till sin hjälp har han författat ett falskt vittnesintyg, ett skriftligt vittnesmål han fått Hugo Carlsson, vars samarbete med Tessen nu ändat i personlig fiendskap, att underteckna.
I samband med Borlängeaffären har Folke Lundquist även förmått Helmer Tessen att överlämna sin del av kontraktet med mellanhanden Åke Malmberg, för, som han säger, säker förvaring. Att en förvaring hos domare Lundquist endast i undantagsfall eller med stor portion ironi kan kallas säker är en upptäckt Helmer Tessen vid denna tidpunkt ännu inte gjort. Vid ett besök på Stjärnbiografernas kontor på Kungsgatan 35 i Stockholm ber Lundquist att som Helmer Tessens juridiska ombud få se det andra exemplaret av avtalet, ett exemplar han därefter helt sonika stjäl. Han är nu i besittning av bägge delar av det kontrakt som ger Malmberg eller Carlsson rätt till hälften av Helmer Tessens andel i Borlängebion, och dessutom ett annat avtal som mycket väl skulle kunna tydas som att han själv övertagit hela Tessens andel. Det Carlssonska kontraktets bägge delar försvinner sedan, inte helt förvånande, spårlöst, och återfinns aldrig.
Att den kroniskt panke Hugo Carlsson dock inte är villig att ge upp utan strid visar sig nästan genast. Han dyker upp på Stjärnbiografernas sammanträden, och kontaktar åtskilliga gånger såväl Tessen, Malmberg som Lundquist, och den sällan villrådige domaren inser till sist att Carlsson måste tystas för att inte dra onödig uppmärksamhet åt en ”affärsuppgörelse” som knappast skulle må bra av att stå i rampljuset. I mitten av januari 1942 bjuder han Hugo Carlsson på middag på klassiska, men nu försvunna, restaurang Tattersall på Grev Turegatan. Under middagen börjar han tala om det tragiskt försvunna avtalet, om mened i samband med Hugo Carlssons vittnesmål i Falun, om hur denne skulle kunna ställas till svars för utpressning om han försöker åberopa ett avtal han inte kan visa upp, men erbjuder samtidigt att generöst betala en engångssumma på 5 000 kronor, ungefär 119 000 i dagens penningvärde, mot att Hugo Carlsson skriver under en försäkran där han avsäger sig alla rättigheter i Borlängeaffären till Lundquist och förbinder sig att aldrig mer återkomma till ämnet. Att den till synes generösa summan endast är en bråkdel av det försvunna kontraktets verkliga värde är lika uppenbart för dem bägge, men efter telefonsamtal med sin fru faller Hugo Carlsson till föga och skriver under.
Till lycka för Helmer Tessen godtar inte rådhusrätten i Göteborg Hugo Carlssons av Folke Lundquist uppdiktade vittnesmål då direktör Carlsson en smula för tydligt gett uttryck åt sina personliga åsikter om Tessen, åsikter som ställer hans förmodade opartiskhet i en inte särskilt fördelaktig dager. Lundquist skriver då om vittnesmålet för att det ska se ut som om det lämnats av Hugo Carlssons fru Hulda, men lyckas i januari 1944 få Helmer Tessen att gå med på förlikning varefter målet avskrivs. Folke Lundquist har därmed manövrerat ut både Helmer Tessen och Hugo Carlsson, och är nu de facto hälftenägare till den mycket inkomstbringande Centrumbiografen i Borlänge.
Den aningslöse fastighetsägaren
Husen på Slipgatan och den falska namnteckningen.
Den första november 1938 träffar tre affärsmän överenskommelse om att bygga hus på Södermalm i Stockholm. Bostadsbristen var, då som nu, skriande, och fastighetsmarknaden därför glödhet. Många hus byggdes på spekulation, med enda avsikt att ge sina byggherrar feta vinster när de färdiga fastigheterna sedan såldes, helst så snart som möjligt för att undvika kostnader för drift och underhåll, och köparna lät oftast inte heller vänta på sig. De tre män som sätter sina namn under kontraktet är Axel Flygar, Walter Melin och Folke Lundquist, och den högtidliga ceremonin markerar födelsen av fastighetsföreningen Planet u.p.a. och dess hus på Slipgatan 13. Den nuförtiden försvunna förkortningen u.p.a. stod för ”utan personligt ansvar” och betydde att fastighetsföreningen Planet var en ekonomisk förening där dess ägare inte behövde ta på sig något betalningsansvar vid eventuell konkurs. Man var sålunda beredd på även det mest oförutsebara.
Redan två månader därefter överlåter Axel Flygar sin tredjedel i föreningen till Folke Lundquist, vilken enligt uppgörelsen ska ha hand om ekonomin medan Walter Melin sköter det tekniska. Bygget flyter på enligt planerna, och i mars 1939 beslutar man att även bebygga granntomten, Slipgatan 15, för vars skull ytterligare en fastighetsförening u.p.a., Altanen, bildas. Ägarförhållandena är desamma som för den tidigare, där Walter Melin alltså äger en tredjedel och Folke Lundquist resten. Hyresgästerna flyttar så småningom in, men ute i världen rör det på sig. I september 1939 bryter krig ut i Europa när tyska och sovjetiska styrkor invaderar Polen, ett krig som om det till en början endast märkts på löpsedlarna plötsligt kommer obehagligt nära då tyskarna våren 1940 ockuperar Norge. I hast mobiliseras tusentals svenska reservister för vidarebefordran mot den hotade västgränsen, bland dem Walter Melin som får byta direktörskostymen mot kronans inte fullt så bekväma vadmalsuniform. Under en av de fåtaliga permissionerna ber honom Folke Lundquist att för formens skull skriva över sina föreningsandelar på honom så att han lättare ska kunna sköta de gemensamma affärerna. Det hela är naturligtvis endast en tillfällig åtgärd för att säkra de bägge bostadsföreningarnas ekonomi under dess ordförandes frånvaro, och i full förvissning om att hans affärspartner aldrig skulle lura honom gör Walter Melin som han blivit ombedd.
På hösten samma år har den första krigspaniken gått över. Tyskarna står där de står och verkar inte göra någon ansats att kliva över gränsen, och delar av de svenska reservisterna hemförlovas. Walter Melin återupptar ordförandeskapet i bostadsföreningarna Planet och Altanen, och affärerna lunkar på i världshändelsernas skugga. Syftet med de bägge fastigheterna har hela tiden varit att sälja dem vidare, och våren 1941 hittar Folke Lundquist en spekulant på Slipgatan 13. Med hänvisning till de dystra tiderna blir köpeskillingen inte alls vad man från början väntat sig, men efter övertalning ger Walter Melin med sig och godkänner affären. Den 9 april säljs fastigheten till Dagny Trenius, vilken även i framtiden kommer att figurera i liknande affärer, och en månad senare även Slipgatan 15, märkligt nog till ett dödsbo. De bägge husen blir ett klipp för köparna, ungefär 140 000 kronor under marknadsvärde, 3,8 miljoner i dagens penningvärde. Vad Walter Melin inte anar är att Dagny Trenius är en av Folke Lundquists bulvaner, och att P.J. Westerlunds dödsbo, som köpt den andra fastigheten, förvaltas av ingen mindre än just Folke Lundquist, vilken dessutom är en av arvtagarna till samma dödsbo.
Domare Lundquist håller masken. Walter Melin fortsätter sitt arbete som Planets och Altanens styrelseordförande, vilka bägge föreningar ännu sköter fastigheterna. Inte förrän hösten 1944 kallar Lundquist till sig sin partner och förklarar för den förbluffade Walter Melin att han från och med nu ensam tänker ta hand om förvaltningen av de bägge husen. Med köpekontrakt som under tiden blivit överskrivna på Folke Lundquist, och de tidigare överlåtelserna av Walter Melins andelar i bostadsföreningarna, vilka denne i blind tro på sin kompanjon aldrig krävt tillbaka, är det inte mycket han kan göra. Den 29 augusti 1944 går en skrivelse ut till samtliga hyresgäster där Walter Melin tackar för sig och förklarar att Folke Lundquist från och med nu tar över ruljansen. Hade hyresgästerna tittat noga på utskicket hade de kanske märkt att Walter Melins underskrift är en stämpel, och han ska senare neka till att någonsin ha haft med brevet att göra. För säkerhets skull skriver Folke Lundquist några år därpå över fastigheterna på sin fru och förtrogna, hovrättsfiskalen och advokaten Maj Lundquist, vilkens egendom genom äktenskapsförord är oåtkomlig om någonting mot förmodan skulle inträffa.
Walter Melin kvarstår, sig själv ovetande, som ordförande, och Folke Lundquist använder under åren detta faktum som en utmärkt förevändning att förhala förhandlingar med betalningssugna leverantörer och trilskande fackföreningsfolk. Strax innan jul 1950 inträffar en händelse som jämfört med Lundquists övriga ”affärstransaktioner” är en bagatell, men ändå skulle visa sig vara tuvan som stjälpte hela lasset, trots att han i slutändan märkligt nog friades på just den punkten. Domare Lundquist, som blivit föreslagen till avdelningsordförande, befinner sig på sin arbetsplats på Stockholms rådhusrätts nittonde avdelning när han den 21 december lägger fram ett koncept till stämning mot en av hyresgästerna på Slipgatan 15 för utebliven hyra. Han beordrar sitt skrivbiträde att skriva rent det samt se till att det blir bevittnat, en sak som skaffar henne åtskillig ångest och huvudbry. Att det inte är fullt i överensstämmelse med lagen att bevittna en namnteckning som ännu inte kommit dit begriper hon naturligtvis mycket väl, men det nittonåriga skrivbiträdet har samtidigt svårt att vägra sin chef, den myndige domaren, att utföra beordrade arbetsuppgifter. I sitt bryderi rådfrågar hon en sekreterare som uppmanar henne att inte skriva under, någonting hon och en kollega dock i slutändan ändå gör. Folke Lundquist tar emot pappret, signerar det med Walter Melins namnteckning, och lämnar in det till lagsökningsdomaren, omedveten om att historien redan börjat sprida sig i rådhuset. Ett par dagar senare igångsätts den utredning som skulle sluta med en av de största rättsskandalerna i vår moderna historia.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer