Rådman Lundquist dömd. Aftonbladets löpsedel den 16 oktober 1953.
Domaren Folke Lundquist lyckades genom sina omfattande bedrägerier skaka förtroendet för hela landets domarkår. Här följer sista delen i artikelserien om hans turer med rättvisan.
Godsägaren blir snuvad
Emil Ryd och huset på Folkskolegatan 6.
Åren 1929-30 uppförs hyreshuset Folkskolegatan 6 i Stockholm, och samma år registreras Bostadsföreningen Propellern 10 u.p.a. vars styrelse består av de tre affärsmännen Einar Oscarsson, Eric Söderberg och Emil Ryd. Den 31 oktober 1930 köper föreningen fastigheten för 460 000 kronor, ett förhållandevis stort belopp med den tidens mått. Av de tre i styrelsen är det bara Emil Ryd som har några egentliga tillgångar, varför det också blir han som får skjuta till när brist uppstår, och inom kort har han satsat hela 114 000 kronor, vilket gör att han i praktiken är ägare av såväl bostadsförening som fastighet. Oscarsson och Söderberg tar ingen praktisk del i verksamheten, och deras enda fortsatta medverkan består i att de på pappret finns kvar i styrelsen.
Emil Ryd, som titulerar sig godsägare, är trots sin förmögenhet knappast någon finanshaj, men i sina mellanhavanden med Propellern 10 lyckas han få hjälp av en man med desto större erfarenhet. Rådgivarens namn är Folke Lundquist, och han erhåller redan i januari 1931 fullmakt att föra föreningens talan och underteckna handlingar. I september 1934 får han ny fullmakt, vilken innebär att han helt tar över förvaltningen av Folkskolegatan 6. Emil Ryd litar blint på sin självsäkre och förtroendeingivande ekonomiske rådgivare och förvaltare, och efter fullmakten 1934 har han egentligen ingen annan insyn i föreningens affärer än den Folke Lundquist glimtvis delar med sig av. Ett sådant förhållande skulle gjort vissa människor nervösa, men Emil Ryd är enbart tacksam att ha kunnat lämna över ansvaret i så trygga händer.
Folkskolegatan 6, en fastighet i domarens trygga händer?
Hur det nu är så genererar fastigheten aldrig några större summor till Emil Ryds plånbok, tvärtom kommer Folke Lundquist tätt som oftast med nya reverser och borgensförbindelser att skriva på, och när åren går utan att situationen förbättras beslutar sig Emil Ryd för att sälja. Via mäklare hittas en villig spekulant, men innan kontrakt hinner skrivas hör förvaltare Lundquist av sig och menar sig ha förköpsrätt på grund av lång och trogen tjänst, en sak Emil Ryd efter en stunds funderande går med på. Den 23 mars 1943 övertar Folke Lundquist såväl fastighet som bostadsförening och att kontraktet undertecknas i hans tjänstelokaler i rådhuset undgår inte att göra det rätta förtroendefulla intrycket på säljaren. Propellern 10:s stora skuld, 114 000 kronor, till Emil Ryd har tråkigt nog förlorat i värde, och uppgår nu endast till 45 011 kronor och 13 öre, visar domare Lundquist med en snabb uträkning på skrivbordets kladdblock, och att köpekontraktet inte nämner någonting överhuvudtaget om dessa pengar är ingenting att oroa sig för då han kommer att utfärda en personlig skuldförbindelse. Vid senare tillfälle. För att ytterligare lugna säljaren låter Folke Lundquist Emil Ryd behålla de inteckningar för 70 000 kronor han haft i sin ägo sedan drygt tio år. En till synes mer än fullgod säkerhet för 45 000 kronor.
Den omtumlade godsägaren skriver på, och det dröjer ett helt år innan det går upp för honom att inteckningarna han sitter på, de ursprungliga har av Folke Lundquist blivit utbytta mot nya av samma värde, har ett så dåligt förmånsläge att de i praktiken är värdelösa. Av den utlovade skuldförbindelsen syns inte ett spår, men vid var och en av de upprepade påstötningarna lovar Folke Lundquist att ordna saken snarast möjligt medan Emil Ryd som plåster på såren tillåts uppbära räntan på beloppet. Och åren går. I januari 1952 sätter Emil Ryd kaffet i vrångstrupen när han slår upp tidningen och läser om hur rådman Lundquist blivit häktad. Att hans 45 000 kronor, bortåt 649 000 idag, nu är osäkrare än någonsin tar inte lång stund att begripa, och han författar ett artigt brev till Maj Lundquist, den forne förvaltarens hustru, där han förklarar situationen och ber om ett möte, ett brev vars synbara verkan dock uteblir. Ett par veckor senare promenerar han upp till Hugo Lindbergs advokatkontor för att via denne förnya sin bön om en uppgörelse av de oavslutade affärerna. Hugo Lindberg är Folke Lundquists advokat, ända tills han den 14 maj 1952 i ett brev avsäger sig uppdraget med hänvisning till att åklagaren inte varit tillräckligt samarbetsvillig, och lovar Emil Ryd att försöka få till ett möte med Maj Lundquist. Den 27 februari 1952 kommer en förhoppningsfull godsägare in på Schartaus advokatbyrå på Fredsgatan 10, samma adress som Maj Lundquists arbetsplats Westerståhls advokatbyrå, vars ägare Sonja Branting-Westerståhl redan blandat sig i Lundquist-härvan på ett mindre smickrande sätt. Med sig har Emil Ryd köpekontraktet, Folke Lundquists uträkning av skulden, samt de värdelösa inteckningarna. Maj Lundquist tar noggranna kopior på alltihop, och låter sedan avspisa den lika förvånade som upprörde Emil Ryd, vilket är det sista han hör i saken innan han polisanmäler sin tidigare ekonomiske rådgivare.
Fredsgatan 10, där Folke Lundquists fru och förtrogna Maj Lundquist arbetade på Westerståhls advokatbyrå. Här låg även 1952 Schartaus advokatkontor.
Slutet
Den 18 januari 1952, nio dagar efter gripandet, förklaras Folke Lundquist häktad, och trots upprepade sjukintyg och påstötningar från advokater blir han sittande på Långholmens kronohäkte till den 28 oktober då hans intensiva bemödanden slutligen bär frukt. Under häktestiden gör han, med god hjälp av advokat Sven Janzon som efterträtt Hugo Lindberg, allt för att förhala utredningen samtidigt som myndigheterna visar en märkbart och anmärkningsvärt undfallande attityd gentemot den fängslade domaren. Folke Lundquist erbjuds bekvämare cell, ja till och med plats på den lättare kvinnoavdelningen, och särbehandlas på ett sätt som måste stuckit ordentligt i ögonen på de övriga fångarna. Förundersökningen drar ut i det oändliga. Främst på grund av att Folke Lundquist krävt att endast bli förhörd på förmiddagarna, en önskan som till fullo respekteras. Efter ett tag ändrar han sig och meddelar att förhör endast kan äga rum på fredagar och lördagar, vilket även det respekteras till de enskilda polismännens stora förtvivlan, och fler än ett brev finns bevarat där man kan läsa förhörsledarens frustration när han berättar för åklagaren varför han ännu inte slutfört utredningen.
Kronohäktet på Långholmen. Rådman Lundquists hem under sex månader.
Advokat Sven Janzon går helt i husses skola, och tar till exempel över en månad på sig att bekräfta att ett tilläggsprotokoll han krävt för att bestämma tid för nästa förhör anlänt. Hans lista med hinder att påbörja huvudförhandlingarna börjar med argumentet ”Rent processtekniskt är det en omöjlighet att genomföra en huvudförhandling som tar sin början den 18 februari”, varefter följer en lång utläggning mynnande i att rättegången är så omfattande att den kommer att sätta käppar i hjulen för de inblandades semesterplaner, någonting som självfallet inte kan tolereras. Sedan Folke Lundquist under hösten släppts ur häktet börjar den tidigare katt och råtta-leken med polisen på nytt. Han är inte anträffbar för att ta emot delgivningar, vägrar inställa sig på förhör, lägger in sig på sjukhuset i Söderköping, där hans svärfar Rolf Roman är överläkare, och även sedan han sent omsider skrivits ut bombarderas rådhusrätten av mer eller mindre märkliga läkarintyg. Att han halkar i sin trädgård och bryter benet måste varit en skänk från ovan då detta intyg, till skillnad från de övriga som i huvudsak rört psykiska besvär, överansträngning eller svårkontrollerbara invärtes åkommor, är kristallklart, och han låter demonstrativt bära in sig i rättssalen på bår.
Att det lönar sig att överklaga är för Folke Lundquists del en sanning som bevisas gång på gång. I Stockholms rådhusrätt döms han efter den avslutande rättegången den 18 mars 1954 till avsättning från domarämbetet samt straffarbete i två år och elva månader, och dessutom dryga skadestånd. I Svea hovrätt ett drygt år senare mildras domen avsevärt till två års straffarbete, för att av Högsta domstolen den 14 december 1955 återigen sänkas till ett år och sex månader, varav dock sex månaders häktningstid ska frånräknas straffet, varför hans flera decennier långa brottskarriär endast renderar ett års fängelse. Svärfadern jämför det hela med Dreyfusaffären, och menar att Folke Lundquist varit utsatt för en konspiration, men bland allmänheten råder stor upprördhet med anledning av det milda straffet vilket ses som ett typexempel på hur den ena domaren håller den andra om ryggen. Att Folke Lundquist under hela processen fått ut sin domarlön, den kan inte dras in förrän avsättningen vunnit laga kraft, vilket inte sker förrän efter Högsta domstolens utslag i december 1955, gjuter inte precis olja på vågorna. Expressen sammanfattar det hela i en ledare redan efter första domen den 16 oktober 1953 där det syrligt anmärks att åklagaren, stadsfiskal Lennart Eliasson, kanske inte riktigt besitter de juridiska kunskaper som krävs för en duell med den oerhört slipade civilrättsexperten Folke Lundquist, och möjligen var det där skon klämde.
Ny dom mot Lundquist. Aftonbladet den 18 mars 1954.
En stor del av de människor Folke Lundquist lurade blev ruinerade för livet när deras pengar eller egendom istället tog vägen till rådmannens fickor, och en av de drabbade familjerna blev inte bara av med sina pengar och sitt hus, utan till och med sina möbler, vilka såldes på order av fordringsägare Lundquist. De fall som tagits upp här är bara några av alla som behandlades i de många rättegångarna kring hans verksamhet, och makarna Lundquist kunde leva gott även sedan den före detta domaren frigetts. Maj Lundquist skulle bo kvar i villan på Rådjursvägen 8 till sin död 2009. Då hade hennes man redan i 32 år vilat i den Romanska familjegraven på Norra begravningsplatsen utanför Norrtull.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer