Måndagen den 12 augusti 1963 var varm, och Kerstin Blomqvist stod vid det öppna fönstret och såg ut över Tengdahlsparken. Vid trappan ner mot lekplatsen stod en man och en liten flicka i gul tröja, och deras röster nådde svagt upp till Kerstin utan att hon till en början kunde uppfatta orden. Det såg ut som om flickan gjorde motstånd och som om mannen började dra i henne. Hon skrek ”jag vill gå hem”. En och en halv timme senare hittas hennes blodiga och sönderslagna lik i en sänka i Vitabergsparken.
Många är de barn som någon gång blivit varnade av sina föräldrar att inte ta emot godis av främmande, och att inte följa med dem, varningar som utdelats på fullaste allvar trots att all tillgänglig statisktik visar att risken att ett barn blir offer för våldshandlingar från en okänd vuxen är försvinnande liten. Den person föräldrarna talar om, troligen utan att själva veta det, är ganska säkert John Ingvar Löfgren, vars handlingar sensommaren 1963 kom att göra honom till en av vårt lands mest avskydda personer.
En sommar att minnas
Den ödesdigra sommaren 1963 var lång, varm och vacker, och skulle sätta sina spår i historien på många sätt. Ute på Norröra i skärgården hade inspelningarna av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan just startat, och i juni släppte Rolling Stones sin första singel. Under hösten skulle en skjuten amerikansk president dominera löpsedlarna, men de första dagarna i augusti var den enda större nyheten Ronnie Biggs och hans kollegors rån av ett tåg fullastat med pengar vid Ledburn i brittiska Bedfordshire. Tills eftermiddagen måndagen den tolfte, då Ingvar Löfgren klev av numera nedlagda 63:ans busslinje vid Hornstull i Stockholm, och började röra sig bort mot sina jaktmarker i området kring Vitabergsparken. Här brukade han bland annat vänta in barnen från Sofia folkskola vilka dagligen passerade Stora Mejtens gränd, en idyllisk gammaldags gata med snickarglädje och lummiga trädgårdar. ”Han hade ena handen i byxfickan, och skakade den”, berättade en flicka som träffade honom där.
Far och dotter?
Vitabergsparken är en smula ovanlig som park betraktad. Den starkt kuperade terrängen med klipputsprång och hålvägar ger ett romantiskt och vildvuxet utseende liksom hämtat ur någon av Caspar David Friedrichs målningar. Den var, och är, ett kärt tillhåll för en stor del av Stockholms befolkning, och dess många undangömda skrevor som gjorda för att dela en flaska brännvin utan ovälkommet besök av polis eller parkvakter, ett faktum som också gjorde dess rykte en smula tvivelaktigt, i varje fall nattetid. På eftermiddagen denna 12 augusti börjar Vitabergsparken så sakteliga fyllas av folk inför kvällens konsert med dragspelslegenden Calle Jularbo, och stämningen och förväntningarna stiger. Strax efter klockan sex står Kerstin Blomqvist vid sitt öppna fönster och tittar ut över Tengdahlsparken, en mer traditionellt anlagd park vid Tengdahlsgatan som går inklämd mellan Vitabergsparken på ena sidan och Tengdahlsparken på den andra. Vid buskarna intill lekplatsen står en man och en liten flicka i lysande gul frottétröja. De kunde varit far och dotter. Flickan slingrar sig och skriker ”jag vill hem”. Kerstin Blomqvist, som själv har en liten son, betraktar paret nere i parken när hon får se hur mannen, som står mitt emot flickan, börjar göra samlagsrörelser mot hennes mun tills hon lutar sig fram och kräks. Den tidigare banala scenen har förändrats totalt.
Släpp mig
Kerstin Blomqvist rusar till telefonen för att ringa radiopolisen, de med bil patrullerande konstaplar som hon antog snabbast skulle vara på plats, men telefonisten som svarar kan inte numret. När hon äntligen kommit rätt och är tillbaka vid fönstret är mannen och flickan försvunna. Hon kan höra hennes rop ”Släpp mig, jag vill hem”, runt husknuten i Vitabergsparken, men polisen har gett stränga order att stanna där hon är för att invänta bilen som dröjer ytterligare värdefulla minuter. Först 18:25 dirigeras en polisbil till platsen, och hämtar upp Kerstin Blomqvist som får åka med runt gatorna kring Tengdahlsparken, men utan att finna några spår av varken mannen eller den lilla flickan. Paradoxalt nog betyder detta att polisjakten var igång redan innan mordet skett, en händelse som kunde betytt att man haft ordentligt försprång, men istället skickas Kerstin Blomqvist hem med de lugnande orden att det hela säkert var en missuppfattning från hennes sida. Att söka i den betydligt större och svåröverskådliga Vitabergsparken föll uppenbarligen inte polisen in.
Mördaren kommer strax
Halv åtta på kvällen hittar pensionären Erik Malmgren en livlös flicka i slänten bakom gungorna vid Vitabergsparkens paviljong. Hon ligger på mage, naken så när som på den sönderslitna tröjan, vilken inte längre är särskilt gul, utan dränkt av blod. En bit därifrån står ett par barnskor prydligt uppställda, och där ligger också den avslitna pärmen till Anders Jonassons storsäljare ”Mördaren kommer strax”, den har legat där en tid, varför dess spådom makabert nog kom att bli sann. Den döda visar sig vara sexåriga Berit Glesing, som gått ut för att leka medan mamma diskar. Berits storasyster Christine befinner sig även hon i Vitabergsparken utan att ha en aning om vad som hänt endast något hundratal meter bort, i likhet med minst 1 500 andra som kommit för konserten. Ingen har märkt någonting.
Mannen i brunt
Fyndet av Berit Glesing drar igång ett stort polisuppbåd, och ger braskande löpsedlar i alla tidningar. Att hon uppenbart blivit sexuellt utnyttjad gör inte känslorna mildare hos en allmänhet som kanske är van vid både mord och våldtäkter, men inte mot barn. Berit Glesing har misshandlats till döds med knytnävsslag och genom att hennes huvud slagits mot en berghäll tills skallbenet krossats, och är barmhärtigt nog medvetslös när hon sakta kvävs när hennes lungor fylls med blod från de många inre skadorna. Ett vittne uppger sig ha sett en misstänkt man klädd i brunt, och ”mannen i den bruna kostymen” blir en av brottssveriges mest efterspanade, men när han efter ett par dagar återfinns visar han sig vara en helt oskyldig diskare på en restaurang i Hjorthagen. Polisen förklarar att gärningsmannen med största säkerhet finns bland det ”lösdrivarklientel” som nattetid befolkar området, och i pressen uttalar sig oroliga och arga söderföräldrar och skyller på de många så kallade ungkarlshotellen. ”Mördaren kan finnas mitt ibland oss” konstaterar Aftonbladets Bengt Nordin en smula överflödigt, men upprördheten är stor och äkta.
Imbecill
Dagarna går, men någon gärningsman är inte i sikte. Per Olof Ahl, mannen bakom KappAhl utlovar en belöning på 25 000 kronor, nära en kvarts miljon i dagens penningvärde, till den som lämnar sådan information att mördaren kan gripas, någonting som utlöser ett ramaskri i pressen som ser det som ett osmakligt sätt att göra reklam med hjälp av ett barnmord. Polisen får in tusentals tips från allmänheten, och över tvåhundra misstänkta förhörs i en av dåtidens största mordutredningar. En av de som förhörs, men släpps i brist på bevis, är en viss Ingvar Löfgren som blivit anmäld sedan föreståndaren på det pensionärshem han bor på fattat misstankar när han mordkvällen uppträtt underligare än vanligt och kommit hem med stukad handled. Ingvar Löfgren är född i Östra Eneby utanför Norrköping. Hans mamma dör, 19 år gammal, innan han hunnit fylla två, och två år senare även hans pappa, varför Ingvar skickas till sin farmor Axelina Löfgren, som då bodde på Södermalm, alldeles i närheten av Vitabergsparken, ett faktum som alltså skulle få viss betydelse. Att Ingvar Löfgren inte var som andra barn stod snabbt klart för den handfallna farmodern. Han klassas tidigt som ”imbecill”, och skickas i tioårsåldern till ett hem för vad som med tidens myndighetsspråk kallas ”skyddsuppfostran”. På uppfostringshem och mentalsjukhus skulle han sedan med korta undantag komma att tillbringa större delen av sitt liv, tills han 1961 ansågs så pass frisk att han kunde skrivas ut för gott. Han var då 31 år, men med en nioårings intelligens. Om naturen dock försett honom med ett intellekt långt under det han borde haft, så kompenserade den med en sexualdrift som var milsvitt större, och här fanns ytterligare en ledtråd till vad som komma skulle.
Två personligheter
1963 bor han på Ekensbergs pensionärshem i Gröndal. Det är egentligen hans farmor, det närmsta en vän Ingvar Löfgren någonsin kommit, som bor här, och han har helt enkelt flyttat in för att sova på hennes soffa tills föreståndaren av medlidande, men mot reglerna, ger honom en egen etta i huset bredvid. Ingvar Löfgren har inget arbete, men hans snålt tilltagna behov täcks av förtidspension och bostadsbidrag. Hans favorittillhåll är Södermalm där han växt upp, och trakterna kring Gröndal. Han är en man med två radikalt olika personligheter. En tyst och blyg med flackande blick och hukande gång, och en aggressivt utåtagerande med stirrande ögon och ett hånleende på läpparna. Under de två år som gått sedan han skrevs ut från Västra Ny sjukhus har han gjort sig skyldig till nära hundratalet fall av våldtäktsförsök och andra sexualbrott, både mot vuxna och barn av bägge könen, men har trots detta endast en gång figurerat i någon polisutredning. Han beskrev ett av sina offer som ”fullmusad”, och veckorna innan mordet på Berit Glesing har han tillbringat i Stora Mejtens gränd där han onanerat och blottat sig för barn. Några dagar tidigare har han dessutom försökt ”spänna på” en äldre kvinna i en trappuppgång på Ekensbergsvägen hemma i Gröndal.
Dåliga nerver?
En händelse i slutet av maj samma år hade, om polisen synat honom lite nogare i sömmarna, kunnat ge historien ett annorlunda förlopp. Ingvar Löfgren träffar på nioåriga Irene Rickström ute för att plocka blommor utanför hemmet på Ekensbergsvägen ett stenkast från hans egen bostad. Han känner sig ”brunstig”, och lyckas efter en stunds övertalning få med sig flickan ner i skogen, och börjar gnida sig mot henne tills han får utlösning varefter han snällt leder henne tillbaka och går därifrån. Spermafläcken på Irenes kjol upptäcks av hennes föräldrar som inser vad det handlar om och får ur henne historien, och Irene Rickströms pappa tillbringar ursinnig kvällen med att söka efter gärningsmannen utan resultat. Redan dagen efter får han emellertid syn på Ingvar Löfgren som pekas ut av Irene, och hade inte genom en slump två civilklädda poliser just då varit där är det inte rådigt att spekulera i vad som kunde hänt. På polisstationen erkänner Ingvar Löfgren, men förklarar att allt beror på hans dåliga nerver, och efter att brottet antecknats släpps han fri.
Andra mordet
Halv fem på eftermiddagen måndagen den andra september kommer fyraårige Jörgen Larsson in till sin mamma på Blommensbergsvägen 138, och berättar att en ”ful gubbe” tagit hans jämgamla kamrat Ann-Christine Svensson. Stämningen efter mordet på Berit Glesing är nervös, och Jörgens mamma springer ner till sandlådan vid husknuten, utan att finna ett spår av den försvunna flickan. Hon fortsätter på stigen in bland träden, och ungefär 25 meter från lekplatsen finner hon den kvidande Ann-Christine. Hon är djupt medvetslös, med krampaktiga ryckningar i kroppen, och blöder kraftigt från huvudet och underlivet. Jörgen Larsson och hans kamrat Karl-Erik Höjd berättar att de suttit och lekt när en man kommit fram och erbjudit Ann-Christine karameller. Hon har först inte velat ta dem, men mannen trugar, och flickan ger med sig. De underliga karamellerna är i själva verket Nembutal, ett starkt sömnmedel. Mannen drar med sig Ann-Christine in i skogen utan att vänta på att sömntabletterna ska börja verka, och pojkarna som nu blivit rädda springer hem till sina föräldrar. Bakom ett hasselsnår trycker Ingvar Löfgren ner Ann-Christine på marken och våldtar henne. Det går inte för honom, och detta tillsammans med flickans gråt gör honom arg. Precis som i mordet på Berit Glesing slår han Ann-Christines huvud mot en sten tills hon tystnar, innan han avlägsnar sig. Det har inte gått mer än åtta minuter sedan han dök upp vid sandlådan.
Medborgargarden och lynchsstämning
Polisen har just den här kvällen planerat en stor förebyggande insats vid den tidigare mordplatsen Vitabergsparken, vilket resulterar i att tjugofem poliser och två hundpatruller är på plats vid Blommensbergsvägen redan innan klockan fem. Polishundarna spårar snabbt upp två oförstående män som bryskt förs till polisstationen innan misstaget står klart. Ann-Christine Svensson opereras på Serafimersjukhuset, men hennes liv står inte att rädda. Klockan tre på natten dör hon. Ryktet om vad som hänt sprider sig med blixtens hastighet, och stora folksamlingar dras till området kring Blommensbergsvägen. I både Gröndal och Aspudden bildas medborgargarden, och rena lynchstämningen uppstår. En bit från själva mordplatsen hittas en blodig och söndersliten trenchcoat, mördarens, och ytterligare ett stycke därifrån Ann-Christines blodiga trosor som han av okänd anledning tagit med sig, men varken hundpatruller eller de frivilliga som hela natten söker igenom skogsområdet ner mot Mörtviken lyckas finna minsta ledtråd till vart gärningsmannen tagit vägen. Till råga på allt kommer ett nytt larm om en man med mördarens signalement som skulle setts ute vid Grimstaskogen i Råcksta tillsammans med två småflickor, vilket tvingar polisen att dela upp sina resurser. Larmet visar sig vara falskt.
Återigen slumpen
Till sist är det slumpen som fäller avgörandet, och snabbare än någon vågat hoppas. På eftermiddagen måndagen den andra september har äkta paret Ingvar och Viola Johansson tagit en promenad i området kring Mörtviken när de plötsligt får se en man komma ut ur skogen. Han har ett karaktäristiskt sätt att gå, ”som när man fryser”, och dessutom gylfen uppknäppt. Ingvar Johansson, som är polis, men tjänstledig för dagen har inte en aning om vad som skett vid Blommensbergsvägen, och ingriper därför inte, men hans roll är inte utspelad. Dagen efter mordet beordras han och en kollega ut på rutinuppdraget att knacka dörr i Aspudden och Gröndal, och när dörren öppnas i en lägenhet på Ekensbergsvägen 32 känner han omedelbart igen den underlige mannen från skogen. Lägenhetsinnehavare är Axelina Löfgren, Ingvars farmor, och mannen Ingvar själv. Han arresteras, bryter ihop och börjar gråta, men det dröjer ytterligare många timmar innan han erkänner. Det är inte samvetskval eller rädsla som får honom till tårar, han är ledsen över att inte få fira sin farmors 90-årsdag.
Sörjd av få
Ställningen som landets mest hatade man behöll Ingvar Löfgren länge, men i våra dagar har minnet av honom bleknat bort i skuggan av andra händelser. Hans erkännanden ledde till att 27 tidigare olösta sexualbrott klarades upp, och han dömdes i mars 1964 inte helt förvånande till sluten psykiatrisk vård. Ett av brotten han erkände, ett erkännande han senare återtog, var ett våldtäktsförsök i Gröndal i september 1962, som en annan man dömts mot sitt nekande och redan avtjänat två års fängelse för. Ingvar Löfgren skulle dessutom figurera i ytterligare två mordutredningar, så även efter det han blivit inlåst fortsatte han skapa rubriker. Han dog 2002, sörjd av få.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
12 kommentarer
Johan · 26 december, 2014 kl. 10:58
Hej, igen!
Denna vidriga gubbe har jag faktist ”handhaft” när jag jobbade inom psykiatrin.
Skarn · 27 december, 2014 kl. 11:49
Verkligen?
Jag förstår att du har tystnadsplikt, men det skulle varit intressant att höra mer om hur han var och blev på äldre dagar.
/Petter
Johan · 27 december, 2014 kl. 09:38
Hej, igen! 🙂
Visst skulle jag kunna berätta om denne mans beteende,
Vet faktiskt inte riktigt om jag begår något brottsligt!?
Och, därmed hamnar på SKARN som ”tystnadspliktsbrottslingen”
INGET kul för mig som faktiskt är en väldigt rättskaffens gubbe 😉
DOCK kan jag nu berätta att denne Löfgren var misstänkt för mordet på Agneta Nyholm.
Hon mördas ute i Fruängen 1958.
Jobbade ihop med en kvinna som förmodligen såg delar av detta.
Min arbetskamrat (nu i 80-årsåldern) tog kontakt med Polisen men fick aldrig
någon återkoppling och kallades heller inte som vittne.
Min arbetskamrat befann sig på Långbrodals hållplats.
Hon hade stått där ”ett tag” då en MYCKET märklig, kjedjerökande (cig. med munstycke!), och pockande man uppenbarar sig.
Min arbetskamrat är på väg till jobb och tycker att ”en sån borde ju sitta inspärrad!”
Agneta anländer och han följer henne mot Elsa Borgs gata.
Där efter är tragedin ett faktum!
Ja, troligtvis var det löfgren…
Skarn · 9 januari, 2015 kl. 01:12
Jo, han fortsatte skapa rubriker även efter det han blivit inlåst. Någon trevlig människa var det knappast, men även han hade ett ganska sorgligt liv bakom sig. Tack för uppdateringen Johan.
Yvonne Ekström · 20 februari, 2015 kl. 05:25
Tack för informativ artikel. Flyttade med föräldrarna till Klippgatan 1962 för att börja i Sofia skola. Kommer ihåg den skräckblandade nyfikenhet som infann sig efter att man hittat flickebarnet just där man brukade leka som bäst. Utegångsförbudet. Förmaningarna. Bristen på information. De uppjagade vuxna som ändå inte ville berätta något. Tidningarna som smusslades undan. Löpsedlarna på kiosken på Skånegatan. Vi hade nästan alla ”drabbats” av blottare i Vitabergsparken och föräldrar varnade och varnade…..Tänk om det var just HAN !
Ingela Kihlberg · 30 oktober, 2016 kl. 06:17
Bodde på Skånegatan 97. Var det inte en liten flicka från Duvnäsgatan som också mördades?
Kenneth · 9 april, 2017 kl. 11:51
Den lilla flickan som blev mördad i Vitabergsparken hette Berit Glesing.
Det är bara att Googla på namnet. Flickan ligger begravd på Skogskyrkogården, kvarter 48.
Hon var sju år och bodde på Duvnäsgatan 3.
Annelie Lindgren · 23 juli, 2017 kl. 11:55
Berit glesing var min lekkamrat vi skulle börja i sofia skola samtidigt i augusti 1963 kommer aldrig att glömma den händelsen/Annelie
janne · 10 januari, 2019 kl. 04:07
otroligt fint att den vidriga mannen inte lever längre. jag hoppas verkligen på fullaste allvar trots min kristna tro, att djävulen sliter skiten i trasor om och om igen i evighetens tid medan de stackars barnen kan se på.
Kenneth · 9 januari, 2020 kl. 09:03
Jag promenerar ofta på Söder.
Är född i kvateret Järnet. Ligger bredvid Sofia skola.
Var på föreställningen i parken när Berit blev mördad.
Går ofta förbi gungorna i parken. Tänker på den lilla flickan Berit varje gång.
Plaskade själv omkring i dammen på Tengdalsgatan när jag var liten.
Namn · 4 februari, 2021 kl. 09:11
Var han inspärrad till han dog? Jag har nämligen minne av en kedjerökande äldre man som bodde vid Tengdahlsparken sent 1980-tal, tidigt 1990-tal när jag gick på fritids där. Han stod på sin balkong på våning ett och sa snuskiga och obscena saker med ett jävulskt leende. När man var ute och lekte i parken kunde man gå förbi honom ibland när han satt ute på en bänk med sin käpp. Han kunde slicka sig om munnen och berättade vad han ville göra. Vidrigt. Kommer ihåg att jag bad honom hålla käften vid ett tillfälle. Namnet Ingvar klingar bekant, kommer ihåg att vi kunde hans namn för att han var känd i området – undrar om det var han.
Yvonne Engblom · 6 maj, 2021 kl. 05:36
Denna man överföll mig nere vid Trekanten, mina föräldrar lugnade bara ned mig och sedan vi talade inte mer om det.
När polisen några månader senare knackade dörr , nämnde dem inget.
Polisen undrade om dem sett något misstänkt, då hade han våldtagit och mördat den lilla flickan på andra sidan sjön.
Mina föräldrar vågade inte berätta då dem kom från Finland och tydligen inte hade förtroende för myndigheten.
Har aldrig förlåtit dem för det sveket.