Trubadur med knytnävar

Cornelis Vreeswijk var en temperamentsfull herre. Med kvicktänkt intellekt observerade han människor och händelser omkring sig, men det var inte bara hans visor som slog, utan även knytnävarna. Det var farligt att kalla honom tjockis, farligt att köra på honom, men farligast av allt var att blåsa honom på ett knull. 

Med falska damer i sängen. Aftonbladet rapporterar från rättegången den 22 maj 1975.

Det är måndagskväll på numera nerlagda krogen Stockholmsbörsen. Året är 1975, och i publiken sitter en rundlätt 37-årig trubadur som veckodagen till trots inte spottar i glaset, en sak han väldigt sällan gör för övrigt. Klockan närmar sig halv två på natten, och måndagen har alltså redan hunnit bli tisdag, men för Cornelis Vreeswijk har kvällen bara börjat. Han lämnar sina småborgerliga tråkmånsar till bekanta, och hoppar in i en taxi. Det är inte hem han vill, utan till horkvarteren runt Brunkebergstorg.

Nattfjärilar

Efter en stunds planlöst kryssande får han slutligen napp på Regeringsgatan. Två kvinnor med uppenbart yrke vinkar till förbipasserande bilar, och Cornelis vinkar tillbaka. Februarinatten är mörk, men i gatlyktornas gula sken studerar han sitt byte. Den ene av de två nattfjärilarna är en riktig snygging, hennes kamrat en smula grovt byggd, men ingenting som inte kan botas med någon eller båda av de flaskor vin han har i sina kavajfickor.

–          Bettan. Titta, det är Cornelis, ropar snyggingen till sin kamrat, och till trubadurens belåtenhet tar de bägge plats i taxin.

Färden går till Norrtullsgatan 28, där Cornelis Vreeswijk hyr en lägenhet i andra hand av proggtrubaduren och Cornelisfetischisten Björn Arahb.

Jättemysigt

I köket korkas vinet upp, och de bägge damerna har dessutom med sig en flaska brännvin för att göra stämningen ännu bättre. Det enda groggvirke som finns är avslagen soda, men klockan två på natten ett stenkast från stadens slut kan man inte vara fin i kanten. De pratar och sjunger. Cornelis Vreeswijk tar fram en gitarr, och det hela liknar inte så lite det bohemiska konstnärsliv Stockholms dåtida trendkretsar desperat försöker efterapa.

–          Vi hade det jättemysigt, skulle en av damerna berätta vid den efterföljande rättegången.

Visserligen störs allsången då och då av Bettans mörka och raspiga röst, men som sagt, en försvarlig dos alkohol är en utmärkt metod att få även den grövsta pipa att låta spröd.

Norrtullsgatan 28. I en lägenhet på nedre botten satt Cornelis Vreeswijk vintern 1975 och drack vin med nyfunna vänner.

Horan som inte ville knulla

Framåt morgonkvisten börjar Bettan gäspa, och frågar försynt om det möjligen skulle gå att få sova över. Cornelis lyser upp. Visst är det okej att hon sover över. De är faktiskt mycket välkomna att låna hans säng båda två, en uppmaning som de trötta damerna också begagnar sig av. Telefonen ringer i samma ögonblick. Det är Nils Gustavsson, en av de vänner Cornelis tidigare lämnat på Stockholmsbörsen, och Cornelis bubblar över av upphetsning och förväntan.

–          Jag har två damer här, viskar han konspiratoriskt. Kom hit.

Nils Gustavsson slänger sig i en taxi, men Cornelis Vreeswijk kan inte längre vänta. Han sliter av sig kläderna, men ersätter dem efter en stunds tvekan med en gul morgonrock. I sovrummet ligger de bägge damerna utsträckta på sängen, och ser ut att sova. De har tagit av sig på överkroppen, men den ena, snyggingen, har fortfarande bh:n på sig. Cornelis Vreeswijk har tidigare under kvällen fört sina planer på ”amorösa eskapader” på tal, men de bägge damerna har bara skrattat och bytt samtalsämne. Inte ens när han förklarar att han vill betala får han napp. Cornelis blir förbryllad. Två horor som inte vill knulla. Han sätter sig på sängkanten och börjar smeka den snyggare av dem.

Den falska flickan

1975 är inget höjdarår för Cornelis Vreeswijk, varken på det personliga eller musikaliska planet. För första gången på länge släpper han inga skivor alls, och fjolårets ”Getinghonung” hade i stort sett bara bestått av covers. Intressant nog hette en av de få egenkomponerade låtarna ”Den falska flickan”, en titel som strax skulle visa sig oväntat aktuell. Han har en skatteskuld på 390 000 kronor, ungefär två miljoner i dagens penningvärde, ligger i skilsmässa från sin andra hustru, polisanmäler sin manager för att ha försnillat hans pengar, samt blir själv polisanmäld inte mindre än tre gånger, någonting han annars klarat sig från sedan han muckade från Norrtäljeanstalten 1967. En av dessa tre försyndelser är en händelse från 1973 som nu hunnit ikapp i det svenska rättsväsendets sakta kvarnar, och är ett åtal för skadegörelse.

Förbannade överklassdjävel

Vid tolvtiden på natten den 11 oktober 1973 är Cornelis Vreeswijk och några vänner på väg från Gyldene Freden till Bacchi Wapen, en klassisk stockholmskrog som låg på Järntorgsgatan 5. När sällskapet passerar Södra Bankogränd kommer en bil farande, och stannar med ett ryck med kofångaren några centimeter från Cornelis Vreeswijks ben. Bilen är en Porsche 911, och chauffören, en överårig student vid namn Peter Malmgren, rusar otåligt motorn för att skrämmas. Han har dock helt missbedömt Cornelis Vreeswijks mentalitet. Han blir inte ett dugg rädd, han blir förbannad, och slår med knytnäven i motorhuven. Peter Malmgren, som har en passagerare att visa sig morsk inför, kliver ur bilen och begär med myndig stämma att få veta vad det här ska betyda. Cornelis blir rasande och rycker tag i Peter Malmgrens krage.

–          Ska du köra på mig din förbannade överklassdjävel, skriker han.

Först nu går det upp för Peter Malmgren att Cornelis Vreeswijk är betydligt större än han själv, och det uppblåsta modet rinner av honom på bråkdelen av en sekund. Han hoppar in i bilen och låser dörren. Cornelis ger bilen ett par sparkar, och går därifrån medan Peter Malmgren försvinner för att hämta polis. Historien kostar Cornelis Vreeswijk en månad i fängelse och 1 200 kronor, 6 000 i dag, i skadestånd.

Södra Bankogränd. En farlig plats om du kör Porsche och krockar med Cornelis Vreeswijk.

Alkohol och politik

Ytterligare en gång trasslar det till sig för den hetlevrade holländaren. Söndagen den 27 juli 1975 är det fullt av folk på Latona på Västerlånggatan 79, en krog som ännu finns kvar men idag heter Mårten Trotzig. Vid ett stort bord längst in i lokalen sitter bland andra trubadurerna Sid Jansson, Lars Göransson och Evert Ljusberg. 1970-talet var en tid av politisk intolerans, och kommunism var inte bara accepterat, utan även omhuldat bland tidens så kallade elit. Även Cornelis Vreeswijk hade gjort en kort sejour som medlem i VPK, det största av de dåtida svenska kommunistpartierna, men haft en smula svårt att rätta in sig i det stalindyrkande sovjetsällskapet varför han lika snabbt hoppade av och därmed blev officiellt hatobjekt för sina tidigare partikamrater. En av dem som hätskast angripit Cornelis Vreeswijk var den numera bortglömde författaren Arvid Rundberg, och slumpen ville att han just den här sommarkvällen skulle infinna sig på Latona. Samma öde som även såg till att Cornelis Vreeswijk och flickvännen Pia var där.

Du din fete fan

Arvid Rundberg var känd för sitt mod i tidningsspalter och böcker, men det var en helt annan sak i verkliga livet, och efter att ha utbytt giftiga blickar med Cornelis lämnar han baren och sätter sig i den relativa säkerheten hos sällskapet längre in i lokalen. Någon timme senare kommer till hans fasa även Cornelis och Pia och sätter sig vid det stora ovala bordet, och stämningen blir genast några grader kyligare. Arvid Rundberg försöker tappert ignorera Cornelis, vilket inte är någon lätt sak då denne hela tiden med tillgjord röst härmar allt han säger. Rundbergs politiska lektion får en ännu mer komisk anstrykning när Cornelis Vreeswijk byter taktik och efter varje mening frågar:

–          Vad heter det på ryska då?

Styrkt av några stadiga groggar tappar Arvid Rundberg slutligen humöret.

–          Du ska hålla käften du din fete fan som går in och ut i VPK bara för att komma i Vecko-Revyn, skriker han.

Smack, smack, smack

Fel taktik visar det sig. Cornelis Vreeswijk reser sig från bordet och lyfter upp stolen han sitter på liksom för att kasta den i huvudet på den plötsligt bleke Arvid Rundberg. Evert Ljusberg och hans fru går emellan och lyckas ta tillhygget av Cornelis, som istället rycker till sig en tom Ramlösaflaska, och trycker upp den i ansiktet på Arvid Rundberg.

–          Du ska passa dig, ryter Cornelis Vreeswijk till sin vid det här laget vettskrämde antagonist.

Sedan släpper han flaskan och knyter handen. Allting går blixtsnabbt.

–          Det lät smack, smack, smack, berättar Sid Jansson vid rättegången.

Cornelis Vreeswijk har gett Arvid Rundberg tre snabba knytnävsslag i ansiktet så att näsblodet forsar över hans vita skjorta. Latona blir ett getingbo när personal och upprörda gäster springer hit och dit. Endast Cornelis Vreeswijk är lugn. Han går fram till baren och beställer en drink, vilket han otroligt nog serveras. Efterspelet blir desto tråkigare. Fängelse i två månader, och skadestånd på 1 040 kronor, runt 5 000 idag. Revolutionären Rundberg hävdar vid rättegången att slaget på näsan gjort honom sängliggande i flera dagar, samt att han inte kunnat arbeta på två veckor därför att han befunnit sig i chocktillstånd.

Restaurang Mårten Trotzig hette 1975 restaurang Latona, och var ett kärt tillhåll för dåtida konstnärskretsar. Det var här kommunistagitatorn Arvid Rundberg fick stryk av Cornelis Vreeswijk.

Någonting varmt och stort

1975 skulle alltså komma att bli ett händelserikt år för Cornelis Vreeswijk, men det är troligen få av dessa händelser som i hans egna ögon kunde mäta sig med historien om de två hororna i sängen på Norrtullsgatan 28. Försiktigt börjar han smeka den snyggare av dem, och uppmuntrad av hennes halvvakna stönanden intensifierar han attackerna. Händerna flyttar sig från magen upp till brösten och därifrån ner mellan benen. Någonting varmt och stort börjar resa sig i den gapande trubadurens hand. En kuk. Cornelis släpper taget som om det varit en levande skallerorm, och springer upp med ett vrål. Han är full, panikslagen och besviken, och i köket hittar han en kniv som han hugger mot damen med. Hennes namn är Lars Uno Jäderquist, en 23-årig transvestit som brukar dryga ut servitörlönen genom prostitution. Den yrvakne Jäderquist behöver inte några fler argument än ett par rispor med kökskniven för att lämna lägenheten, vilket han gör med språng efter att ha gjort några halvhjärtade försök att väcka Bettan. I trappuppgången träffar han Cornelis vän Nils Gustavsson som just anlänt.

–          Ska du gå redan, frågar denne utan att få svar.

Dra ner brallorna

När han öppnar lägenhetsdörren får han se Cornelis Vreeswijk stående i hallen med öppen morgonrock och stor kniv.

–          Det var en snygg brud du skickade ut, säger Nils Gustavsson diplomatiskt utan att göra någon anspelning på den blänkande förskäraren.

–          Brud, skriker Cornelis upprört. Jag har blivit lurad på konfekten.

En av hans gäster är dock fortfarande kvar, och troligen är det misstanken om att allt inte heller där är som han förväntat sig som får honom att med ett tjut försvinna in i sovrummet, och ruska tag i den sovande Bettan. Hon ragglar upp och blinkar mot ljuset utan att verka förstå vad som sker.

–          Dra ner brallorna så jag kan se vad det är fråga om, vrålar Cornelis.

En kändisautograf. Cornelis Vreeswijks namnteckning på delgivningskvittot inför målet med de två transvestiterna.

Ut för fan

Han viftar med kniven, och rispar Bettan flera gånger i ansiktet och på armarna. Bettans riktiga namn är Bo Blomgren, en ett år äldre kollega till Lars Jäderquist. Till skillnad från denne har Bettan påbörjat hormonbehandling och utvecklat egna bröst. Axelbredden är dock svårare att råda bot på, och även den mörka rösten. Att Cornelis menar allvar går snabbt upp för Bettan, som förgäves försöker samla ihop sina kläder och sin handväska.

–          Ut för fan ur lägenheten din utklädda karljävel, ryter Cornelis Vreeswijk, och hugger med kniven.

Den här gången sitter den ordentligt i ryggen, och blodet strömmar ut. Nils Gustavsson sliter förskräckt vapnet ur Cornelis hand, och föser Bettan mot ytterdörren. I en sista desperat attack rycker Cornelis peruken av henne innan han sätter sig ner på golvet och börjar gråta.

Halvnaken och blodig

Bettan ringer panikslaget på hos grannarna, men först på tredje försöket öppnar någon, vilket möjligen kan bero på tidpunkten eller på att hon är halvnaken och nerblodad. Klockan halv sju på tisdagsmorgonen anländer radiobil 133 till lägenheten på Norrtullsgatan 28, och poliserna tvingas ropa i brevlådan innan någon öppnar. Epilogen blir som man kunnat vänta sig. Bettan tar sig till kirurgakuten på S:t Eriks sjukhus för att sys ihop och för säkerhets skull få en stelkrampsspruta. Cornelis Vreeswijk får ett nytt åtal på halsen, för olaga hot och en misshandel som trots kniven inte rubriceras som grov. En av Stockholms vandringssägner har sett dagens ljus, en som ännu årtionden efteråt ska komma att berättas i goda vänners lag, kanske över ett glas vin, och kanske även på Norrtullsgatan 28.

Text och bild: Petter Inedahl