Brommaligan

Söndagen den 16 januari 1955 blev Hardy Djup kissnödig. Denna skenbart betydelselösa händelse kom att betyda slutet på den inbrottsvåg som sensommaren och hösten 1954 sköljt över Stockholms norra villaförorter. 

En bråkdel av inbrottsplatserna i Brommaområdet inprickade på polisens karta.

Pressen älskar ligor. De skapar uppmärksamhet och säljer lösnummer, och deras förmodade existens får så kallat hederliga människor att oroligt se sig om över axeln. I verkligheten är en liga på det sätt de flesta av oss förstår ordet, en hierarkisk organisation av kriminella uppbyggd på fasta medlemmar med tydligt definierade roller, någonting ytterst sällsynt. De flesta av dessa vittberyktade ligor består snarare av ett antal mer eller mindre bekanta som slagit sig ihop för att utföra ett jobb. När arbetet är klart går alla åt skilda håll, och en ny konstellation bildas inför ett annat jobb. Vissa personer arbetar bättre ihop och gör det därför oftare än andra, men det är också ungefär så långt den mångomtalade ligaverksamheten sträcker sig. Så är det idag, och så var det även under 1950-talet, då huvudpersonerna i den här berättelsen satte skräck i Brommas villaägare.

Nattåg till Köpenhamn

Vid niotiden på kvällen den 29 november 1954 lämnar Malmötåget Stockholms centralstation för en skakig nattresa ner mot den gamla hansestaden. Ombord befinner sig konstnären Eddie Reuterstedt och hans agent Arne Pettersson. Ett par dagar tidigare har Eddie Reuterstedt lyckats med konstsycket att sälja närmare hundra målningar, och det är detta de två vännerna nu ska fira med en utflykt till Danmark. Det är i varje fall vad de senare berättar för polisen. Den 30 november tar Eddie Reuterstedt och Arne Pettersson in på hotell Cosmopolite i Köpenhamn, ett hotell som i konstnärskretsar mest är känt för att det var här porträttmålaren Eva Bonnier dog då hon under mystiska omständigheter föll ut genom ett fönster 1909. Inte heller för Eddie Reuterstedt och Arne Pettersson skulle valet av hotell föra tur med sig även om det inte slutade lika illa som för fröken Bonnier.

Mat, dryck och polisen

Köpenhamn är kontinentalt och nöjeslystet på ett sätt som svenskar vid den här tiden bara kan drömma om. Här existerar ingen motbok eller spritransonering, och krogarna slutar inte servera för att klockan slagit midnatt. Ett av de många klassiska förlustelseställena är Vesterbrogades National Scala, ett numera försvunnet etablissemang som lär ha varit de som infört den svenska traditionen med luciafirande i Danmark. På National Scala kan man njuta av revyer samtidigt som man både äter och dricker, någonting som var förbjudet i 1950-talets Sverige, och Eddie Reuterstedts och Arne Petterssons konsumtion av mat, dryck och damsällskap är av sådan omfattning att den väcker uppseende inte bara hos serveringspersonalen. Kanske beror det på att svenskarnas yttre inte riktigt motsvarar den pengaförbrukning de hänger sig åt, för även polisen börjar granska de bägge herrarna och deras förehavanden. När det uppdagas att Arne Pettersson skrivit in sig på hotellet under falskt namn hämtar ett par man från Köpenhamnspolisens avdelning S in både honom och hans konstnärsvän till förhör. Anledningen till Arne Petterssons tillfälliga namnbyte visar sig vara att han och den danska polisen är gamla bekanta, han har nämligen några månader tidigare på begäran av kollegorna i Sverige blivit gripen som misstänkt i en dynamitstöld. Även Eddie Reuterstedt lyckas få Köpenhamnspolisen att höja på ögonbrynen. I fickorna har han nämligen förutom ett icke föraktligt antal dollar, finska mark, danska och svenska kronor även ett damarmbandsur, ett antal guldsmycken samt tre pantsedlar på ytterligare klockor.

Utvisade

En kontroll med registret ger inga träffar på något av föremålen, men Eddie Reuterstedt och Arne Pettersson utvisas och eskorteras till Malmö den 8 december. Här upprepas proceduren av den svenska polisen, men inte heller i deras stöldgodsregister blir det napp. De misstänksamma kriminalarna behåller dock smyckena för, som det heter, vidare utredning, och Eddie Reuterstedt och Arne Pettersson får gå tillsammans med en stämning för brott mot valutaförordningen. Det kan låta bisarrt för en nutida läsare, men faktum är att 1954 var det olagligt att föra med sig mer än 100 kronor, knappt 1 400 i nutida penningvärde, vid utlandsresa, och brott mot denna förordning sorterade under Valutakontoret, ett statligt organ som skapats 1940 i Finansdepartementets regi. Malmöpolisen beslagtar alltså Eddie Reuterstedts tillgångar så när som på biljettpengar tillbaka till Stockholm, och det är troligen två ganska snopna vänner som på kvällen samma dag anländer till hemstaden. Ännu tråkigare skulle det bli när en lista med det gods som tillgripits vid ett inbrott i Äppelviken skickades ner till Malmö för att jämföras med Eddie Reuterstedts guldsmycken.

Terassvägen 20. Här bodde 1954 direktör von Sivers som blev av med en hel del pengar när Brommaligan bröt sig in genom den vita garagedörr som skymtar bakom busken i mitten av bilden.

Ett område gjort för inbrott

Äppelviken är en villaförort som till största delen byggdes under 1910- och 20-talen för välbärgade familjer ur övre medelklassen, och trots att bebyggelsen förtätats ser det ungefär likadant ut idag som sommaren 1954. Slingrande gator skuggade av storväxta ekar och kastanjer, och uppflugna på kullarna däremellan trävillor med snickeridetaljer och stänk av nationalromantik. Det här var ett himmelrike för flinka fingrar som inte hindrades av grubblerier om mitt eller ditt, och är det troligen än idag med tanke på alla Securitas-skyltar och meddelanden om kameraövervakning som kantar trädgårdarna. Under sensommaren och hösten 1954 gick en inbrottsvåg genom Äppelviken och dess grannområden Smedslätten och Ålsten, som satte press på polisen och skräck i villaägarna. En karta över området visar en stadsdel fullkomligt prickad med inbrottsplatser, av vilka så gott som alla förblev ouppklarade. I varje fall tills Eddie Reuterstedt och Arne Pettersson bestämde sig för att resa till Köpenhamn.

Hötrogskonst på Långholmen

Konstnären Eddie Reuterstedt, jo han är konstnär på riktigt, föds 1922 och är alltså 32 år gammal 1954. Han heter ursprungligen Johansson, men tar moderns flicknamn efter att föräldrarna separerat, och studerar 1943 på Konstfack och åren därefter på Otte Skölds målarskola, en skola som ännu finns kvar men som 1949 byter namn, samma år som Eddie Reuterstedt själv byter namn underligt nog, till Pernbys målarskola. Sin kombinerade bostad och ateljé har han i en nu riven fastighet på Brännkyrkagatan 91, där lägenheten fylls av dukar och pannåer, men även av en hel del annat skulle det visa sig. Något stadigt jobb har han inte, utan försörjer sig på att måla så kallad Hötorgskonst, en numera utdöd ”konstform” där huvudparten av motiven utgjordes av standardiserade landskapsmålningar, gråtande barn och förföriska zigenarflickor. Av förklarliga skäl var inte inkomsterna från denna handel någon direkt guldgruva, en sak som naturligtvis gjorde att pengarna måste komma från annat håll vilket i sin tur skulle ge Eddie Reuterstedt många tillfällen att öva sitt måleri i ensamcell på Långholmen, en sysselsättning han faktiskt delade med många andra dåtida fångar.

Långholmens fängelse var i bruk från 1724 till 1975, och var på sin tid ett av Sveriges mer ökända fängelser. Här är före detta Kronohäktet.

Lill-Arne, Smitten och Kina

Arne Pettersson hade ett minst lika fritt förhållande till andra människors egendom som sin skyddsling Eddie Reuterstedt, och även om han inte delade vännens konstintresse på ett lika aktivt sätt hade han i varje fall på pappret lika många och långa tillfällen att öva sig om han velat. Han kallas Lill-Arne, och bor trots att han är 39 år gammal hemma hos sina föräldrar på Upplandsgatan. De gånger han inte bor på statens bekostnad vill säga. Den 31 juli 1954 öppnas portarna till fångvårdsanstalten Skenäs för Lill-Arne, och han återvänder till Stockholm. Som av en slump visar det sig att hans återkomst till huvudstaden sammanfaller med inbrottsvågen i Äppelviken. Inte blir det bättre för de stackars villaägarna när fånge nummer 293 Reuterstedt några veckor senare lämnar Långholmens Centralfängelse med en rulle taveldukar och sug efter pengar. Tillsammans med ett par kumpaner, ”Smitten” och ”Kina”, vars riktiga namn är Sten Smith-Fries och Bertil Olsson, börjar de besöka de lite burgnare villaförorterna strax utanför tullarna. Tillvägagångssättet är lika enkelt som klassiskt. Man ser ut ett hus där ingen verkar vara hemma, går fram till dörren och ringer på, helst bakdörren så att inte grannarna ska bli för nyfikna, och om om allt går som det ska, det vill säga om ingen svarar, plockas skruvmejsel och kofot fram. Skulle någon mot förmodan vara hemma är det bara att låtsas sälja uppslagsverk eller dammsugare eller någonting annat de flesta gärna säger nej till.

Den röda skruvmejsel som hittades hemma hos Eddie Reuterstedt, och stämde misstänkt väl med brytmärken som avsatts vid inbrotten. Polisens foto.

Hälare eller jäsk?

Villabesöken i Äppelviken visar sig lönsamma. På Terassvägen 20 bor direktör Gustav von Sivers som natten mellan den 16 och 17 november får oväntat besök med resultat att guld, kontanter och klockor för 12 113 kronor, ungefär 163 000 idag, försvinner. Lika bra, eller dåligt beroende på ur vems synvinkel man ser det hela, går det den 27 november hemma hos Elisabet Söderlund på Snäckvägen 13, där bytet blir 10 100 kronor, runt 136 000, och dessa är bara två av ett stort antal villainbrott som drabbar samma område. Större delen av bytet består som sagt av guldföremål och klockor, saker som inte går att omsätta i kontanta medel utan hjälp av en hälare eller en jäsk, som pantbanken kallades med 1950-talsslang. Guldsmyckena säljs till mindre nogräknade juvelerare som sedan smälter ner dem, och klockorna hamnar som sagt på jäsken. Det är därför Eddie Reuterstedt har fickan full av pantsedlar när han blir tagen av Köpenhamnspolisen.

Elisabet Söderlunds före detta villa på Snäckvägen 13 i Äppelviken. Tjuvarna tog sig in genom att bryta upp altandörren på övre våningen.

Polisens ofrivillige hjälpare

Så småningom får dock polisen i Malmö upp ögonen för att de smycken Eddie Reuterstedt haft med sig är stulna. De långa handläggningstiderna samt det faktum att det ibland tar flera dagar innan ett inbrott upptäcks och sedan ytterligare dagar innan en lista på det stulna lämnats till polisen gör att det händer mer än en gång att man tvingas lämna tillbaka misstänkt stöldgods till den lika  misstänkte tjuven bara för att dagen efter få bekräftat att det var just stöldgods, men att gärningsmannen då tyvärr inte längre är anträffbar. Malmöpolisen kontaktar kollegorna i Stockholm som skickar ut en spärr på Eddie och Lill-Arne, vilka dock verkar ha känt på sig vad som komma skall och därför börjat sova hemma hos vänner. En av dessa vänner är en man vid namn Hardy Djup, en dryckesbroder till Lill-Arne och den som utan att mena det skulle komma att sätta stopp för inbrottsvågen i Äppelviken.

Djävla luffare

På kvällen den 16 januari 1955 befinner sig Hardy Djup och Lill-Arne på Norrmalmstorg. Det är söndag, men de har bägge hunnit titta djupt i den medhavda brännvinsflaskan och Hardy Djup blir akut kissnödig. I den underjordiska toalett som dåförtiden fanns under torget råkar Hardy Djup, som är full och allt annat än diplomatisk, stöta till en annan besökare med resultat att slagsmål utbryter, ett slagsmål som inte slutar förrän på Klara polisstation. Det är när Lill-Arne ska höras som vittne till misshandeln som den ursprungligen måttligt intresserade polismannen upptäcker att hans besökare är efterlyst misstänkt för inbrott, och det förutvarande vittnet blir själv huvudperson i en helt ny och troligen inte speciellt roande situation. Lill-Arne har inte varit pigg på att följa med polisen, och demonstrerat detta genom att ropa ”djälva valp”, ”snutjävel” och ”djävla luffare”, vilket resulterar i ett nytt åtal för missfirmelse mot tjänsteman, en urgammal brottsrubricering som fram till att den försvann 1976 kunde ge dryga böter.

Närbild på brytmärken i en skåpdörr hos Elisabet Söderlund, och hur Eddie Reuterstedts skruvmejsel passade i dessa. Foto från polisen.

Att beckna macklingar

Dagen efter grips även Eddie Reuterstedt sedan han varit oförsiktigt nog att besöka hemmet, och vid en husrannsakan i ateljén hittas förutom ett större antal verktyg med misstänkt lite anknytning till oljemålning, men desto mer till öppning av låsta dörrar, en stulen guldring och ett pantkvitto på ytterligare en klocka. Både Eddie och Lill-Arne nekar till brott och förklarar pengarna, klockorna och de många guldföremålen med att en för dem okänd konsthandlare vid namn Hugo Svensson köpt hela hundra målningar och då betalat i tre olika valutor samt dessutom med klockor, ringar och en guldkedja. Hur Hugo Svensson sett ut minns de inte, inte heller var han bodde eller hur gammal han är. Det är troligen överflödigt att påpeka att ingen annan någonsin hört talas om honom. ”Det är inget brott att vara ute och lufta på sig”, menar Eddie Reuterstedt, och förklarar: ”Vi hade ju becknat macklingar och kunde fladdra runt”, vilket på nutidssvenska är ungefär detsamma som ”har man sålt mycket tavlor kan man kosta på sig en resa”. Guldföremålen och klockorna visar sig komma från de bägge inbrotten hos Elisabet Söderlund och Gustav von Sivers, där för övrigt även ett stort antal amerikanska dollar försvunnit, och den 3 mars 1955 döms Eddie Reuterstedt till ett år och nio månaders fängelse för grov stöld och olovlig valutautförsel, medan Lill-Arne klarar sig med sex månaders straffarbete för häleri. Trots ingående brottsplatsundersökningar och insatser av poliser i tre städer var det alltså till sist slumpen som satte stopp för inbrotten i Äppelviken. För den här gången.

Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.