En kassaskåpssprängares bekännelser

Långholmens kronohäkte

Dynamit, pengar och kronohäktet på Långholmen.

Yrkesroller förändras och arbeten och titlar med dem. I vissa fall springer samhällets omvandling eller tekniska utveckling ifrån dem helt och hållet, och en yrkesgrupp som idag är vanlig kan mycket väl vara försvunnen om några år. Även i den kriminella världen finns yrken, människor som specialiserat sig inom sitt fack, en spetskompetens på andra sidan lagen. Kassaskåpssprängaren har med dagens stadigt minskande kontanthantering blivit en sällsynthet, men under 1950- och 60-talen var han fruktad, eller möjligen aktad beroende på synvinkel.

Drömmen om ett kassaskåp

Få ungdomar har sin framtida yrkesbana bestämd eller ens genomtänkt, och vad man i vuxen ålder ägnar sig åt beror ofta lika mycket på slumpen som medvetna val. Arne Willstrand, vars riktiga namn är ett helt annat, beskriver sitt yrkeskall som en blixt från klar himmel, en uppenbarelse av närmast gudomliga mått: Han skulle bli kassaskåpssprängare.

–          När jag var sjutton år träffade jag de här gamla gubbarna. Det var 1956 och de var kassaskåpssprängare och hade jobbat runt hela Sverige, och vi hade många samtal på rastgården eller i fångbussen till krim. De gjorde starkt intryck på mig för det de berättade var ju saker från verkliga livet, och själv var jag yngst på hela Långholmen och satt bara för bilstöld och såna där småsaker. Jag började drömma, och det blev en både positiv och negativ förändring för mig, berättar han.

Härdade brottslingar

Arne Willstrand menar att samtalen med gamla härdade brottslingar fick honom på helt nya tankar. Den småskaliga och ofta meningslösa ungdomsbrottslighet han tidigare ägnat sig åt verkade plötsligt främmande. Det kändes som att ha fått nyckeln till framtiden, att ha fått inblick i hemligheter som öppnade vägen till vuxenvärlden och de riktigt stora pengarna, och de tips han fått kunde knappast fallit i bättre jord.

–          Det första jag gjorde när jag blev fri var att pröva mig fram. Jag tränade på att bryta mig in på firmor där de hade kassaskåp oavsett om det var pengar i eller ej. Det brydde jag mig inte om. Jag ville bara testa och se om jag kunde få upp dem, och det kunde vara skåp som var tomma eller bara hade en dagskassa på ett par hundra spänn. Jag ville veta hur jag skulle göra och hur jag skulle beräkna mängden dynamit.

Rastgårdarna på kronohäktet. Här kunde man med lite tur få karriärsrådgivning av dynamitarder.

En ände med förskräckelse

Att det trots övning inte alltid bara var att promenera in och hämta pengarna visade sig dock med all önskvärd tydlighet. Även dynamitarder gör misstag, och med tanke på vissa av deras arbetsredskap kan sådana misstag lätt ta en ände med förskräckelse.

–          Låset på ett kassaskåp är ju bultat från insidan så att man inte bara ska kunna skruva loss det, och för att slippa visa de där fula bultarna sitter det en tjock mässingsring, en slags kåpa, framför själva nyckelhålet. Den där kåpan går att skruva bort, men vi hade lite bråttom och brydde oss inte om att göra det för det gick nattvakter där och vi hade redan sölat för mycket. Jag ska just till att skjuta, och frågar min kompis om han har öppnat fönstret. Det måste man alltid göra för annars gör tryckvågen så att alla rutor trycks ut, och nattvakter som ser att det ramlar ner glas från en kontorslokal vet precis vad som är på gång. Så jag frågade om han hade öppnat fönstret, och ”jag tror det” sa han, men just som jag skjuter springer han för att kontrollera, och den där tunga mässingskåpan far rätt genom rummet och fastnar i väggen bara ett par centimeter ifrån honom. Det var en sån kraft i den så hade han fått den i magen hade han gått av på mitten. Han hade dött direkt, så både han och jag blev lite bleka om nosen av det där, minns Arne Willstrand.

En annan gång var kanske inte dramatiken lika stor, men misslyckandet desto mer påtagligt.

–          Vi var nere i Gamla stan, på en firma som heter Weibulls som hade kontor där då, och de hade ett valv som var stort som en vanlig ytterdörr. Jag höll på och arbetade med dynamiten. Rullade den som modellera i strängar som jag sen petade in genom nyckelhålet, men när man gör det så kommer det ju ångor ur den, nitroglycerinångor. Jag hade aldrig jobbat med något så stort som det här valvet förr, och var så dum och korkad att jag inte tänkte på de där ångorna. Vi hade inte ventilerat för att vi inte ville öppna något fönster förrän precis innan vi skulle skjuta, och jag började få huvudvärk. Till slut blev jag så sjuk och dålig så det gick inte att fortsätta. Det blev ingenting av. Vi fick gå därifrån och jag klarade mig inte ens hem utan fick ta in på ett litet skithotell där i någon gränd bredvid, berättar han med ett skevt leende.

Det inre av Långholmen. Borden och blommorna i mittgången är av något senare datum.

Tonårsdynamitard?

Dynamit är ingenting man köper på lokala stormarknaden, men utan den är även den mest fulländade dynamitard hjälplös. Stockholm under 1950-talet var en enda stor byggarbetsplats med massrivningar och omfattande sprängningsarbeten för det ständigt pågående tunnelbanebygget. Arne Willstrand berättar hur han brukade slå sig i slang med byggnadsarbetarna, försöka lista ut vilka som var bergssprängare och sedan på lämpligt sätt bearbeta de utsedda offren. Ibland fungerade en nödlögn i stil med att pappa behövde spränga bort en gammal sten eller stubbe på villatomten, vilket tillsammans med ett par hundralappar, mer än det tiodubbla i dagens penningvärde, kunde resultera i att lämplig kvantitet av den begärliga varan bytte ägare. Ibland var priset högre, och den föregivna stubben självfallet betydligt mer suspekt, och ibland gick det inte alls. Att hans låga ålder hjälpte till att göra historien övertygande är sannolikt. Ingen byggnadsarbetare i hela Stockholm hade trott att den nästan barnsligt pojkaktige tonåringen i själva verket var kassaskåpssprängare. Att den sortens dynamitaffärer i högsta grad var olagliga och för byggnadsarbetarnas del hade lett till omedelbart avsked om de upptäckts är förmodligen överflödigt att nämna.

–          Det finns två sorters dynamit. En gul som heter Gummidynamit. Jag tycker den är värdelös. Men så finns det en röd som heter Extradynamit, och den använde alla. Den kom i någon slags vaxat papper som såg ut som sådant där man får när man köper kött, och tappade man den i skogen gjorde det ingenting. Det var så tätt och fint så det blev inte förstört av varken regn eller fukt, minns Arne Willstrand.

Förarbetet

Om dynamiten är oumbärlig är den dock endast kronan på verket, och som i så många andra sammanhang är det förarbetet som ger förutsättning att överhuvudtaget lyckas. Arne Willstrand brukade helt enkelt gå upp på det utsedda kontoret under något svepskäl för att få se hur kassaskåpet såg ut när det var öppet och vilket märke det var.

–          Jag brukade gå och prata med kamreren. Jag gick dit och låtsades leta efter en skattsedel en kompis skulle ha glömt när han jobbat där. De hittade den ju aldrig, men under tiden kunde jag studera skåpet. Det stod oftast öppet om dagarna för de hämtade och lämnade papper hela tiden, och då såg man ju åt vilket håll handtaget var och det var väldigt viktigt. Det var ju ett T-handtag på kassaskåpet, och ibland gick det åt ena hållet och ibland andra. Rosengrens hade till exempel alltid åt samma håll, men Jöli och Hadak var ofta olika. Jag hade konstruerat ett speciellt verktyg, en järnstång med en liten kona som jag tryckte dit på det där handtaget, men ibland var det istället en ratt och då fick man binda fast den här stången med slangklämmor.  Den skulle ut i en vinkel och där hängde man på en stor tung skrivmaskin, och i och med att det kom en tyngd på kanske fyra kilo så inverkade det på vredet när låsmekanismen förintades så att låskolvarna vreds in av sig själv. Det fanns ju de som gjorde fel och sköt åt fel håll och då gick ju allt i baklås, så man fick tänka sig för noga, säger han.

Mötesplats Långholmen. Hit till kronohäktet kom Arne Willstrand tre gånger innan han ens fyllt tjugo.

En guldgruva

Under 1950- och 60-talen fick så gott som alla anställda lön i kontanter. Verkstadsarbetare varannan eller till och med varje vecka, medan kontorsanställda oftast hade månadslön. Att kassaskåpet på ett större företag med kanske ett hundratal anställda under sådana förhållanden bokstavligt talat kunde vara en guldgruva är inte svårt att förstå. Då var det dags att göra ett nattbesök och applicera dynamit.

–          Mängden dynamit är a och o, förklarar Arne Willstrand. Tar man för mycket kilar dörren fast och går kanske inte att öppna sedan, och tar man för lite har det ingen verkan alls. Om man gör rätt blir det bara en bula runt själva låsmekanismen. Plåten ska bara böja sig utåt en centimeter eller så, och då måste du beräkna dynamitmängden. Längd och bredd och tjockleken på dörren ger ju en viss rymd, och det är den man måste veta. Oerfarna dynamitarder får ofta skjuta en gång till och då blir det ju inte alls samma verkan för att all asbest och kiselgur i dörren har smulats sönder så att det blir mer luft och då blir inte effekten alls vad man tror, och det är inte alls säkert att de får upp den ens andra gången. Det fanns ett par killar som en gång hängde dynamiten på handtaget, och när de sedan sköt sprängdes hela rummet sönder, väggar och allt. Det enda som var oskadat var kassaskåpet, så du måste ha in dynamiten i skåpet för låset ligger ju långt därinne. Man petar in den genom nyckelhålet med hjälp av en smal blompinne eller glasspinne. Det sitter en härdad stålbricka runt låset så det går inte att borra upp det, man får anpassa sig efter det där kanske tre millimeter stora hålet med ett spår fräst uppåt och ett neråt för att få in nyckeln. Vissa modeller har en tjock kopparplåt innanför ytterplåten, och när det är kopparplåt i går det inte att använda skärbrännare. Det smälter och flyter ihop igen. Man kan skära av en järnvägsräls med en skärbrännare hur lätt som helst. Det tar bara någon minut, men koppar smälter ihop igen. Koppar är ett elände.

Då smäller det

Med dynamiten på plats inne i låset är det dags för själva sprängningen, vilken om man får tro experten inte alls behöver bli någon bombkrevad.

–          Du använder elektriska tändkapslar, de är av aluminium och ungefär sex millimeter tjocka, och har två tunna trådar i änden. Du vill stå runt hörnet i korridoren eller så när du skjuter, och om du dämmer ordentligt hörs det faktiskt inte mycket. Det låter ungefär som om man tappar en tung bok i golvet, och kan du passa in så att du skjuter precis när en bil kör förbi kommer ingen att märka det ens om det finns grannar i våningen över eller under. Du dämmer för med allt du kan hitta. Mattor, filtar, handdukar, gardiner, och så tar du ett stort skrivbord och viker mot så att det håller allt på plats. Sen har man ett batteri, ett vanligt platt ficklampsbatteri, ett sådant där med en kort pligg på ena sidan och en längre på andra, och så lindar man tråden runt den ena polen och går försiktigt emot med den andra tråden och då smäller det, säger han, och ögonen lyser upp vid minnet.

Text och bild: Petter Inedahl

Fortsättning och avslutning i del 2