Salinska villan på Tynningö.
Sommar, sol och skärgård. Och porr, sprit och skjutvapen.
Klockan är strax efter tio på förmiddagen torsdagen den 15 juli 1954, och David Pelz promenerar i solen längs Lagnö brygga med ett metspö under armen. Han gör sitt bästa för att se avslappnad ut, men den hastiga gången och de ideliga blickarna på klockan talar ett annat språk. I två bilar en bit upp i backen sitter civilklädda poliser och betraktar hans rastlösa vandring. De följer honom med blickarna, och reagerar alla närapå samtidigt när passbåten från Tynningö dyker upp bortom Lagnögrunds sjömärke. Ett par minuter senare hoppar två män upp på bryggan. De stapplar fram med ett tungt paket mellan sig, men hinner inte många steg innan polisen slår till. Att David Pelz viftar med sitt fiskekort hjälper inte ett dugg, och de bägge andras protester möts av hånskratt. Den stora plåttunnan med hembränd sprit talar sitt tydliga språk, men vad ingen anar är att tillslaget på Lagnö brygga skulle nysta upp en härva av helt andra mått.
En ovanlig affärslunch
Strax efter nyår 1954 träffas ett exklusivt litet sällskap för affärslunch på restaurang Göta Källare. De är långtifrån ensamma om att göra detta, men hade någon av en slump råkat höra vad för slags affärer det var som diskuterades skulle ögonbrynen troligen åkt i taket. Sällskapet består av Börje Gullberg, en 40-årig affärsman med många strängar på sin lyra. Han är född i Norrköping, och har arbetat som bilhandlare, varit frivillig i Finska vinterkriget, inblandad i en spionhärva 1944, samt senast drivit brevklubben ”Klubb 69”, en sammanslutning som sysslat med försäljning av illegal pornografi och som dessutom förmedlat kontakter medlemmarna emellan så framgångsrikt att han nu sitter med en dom på tio månaders fängelse för koppleri. Bengt Holmberg är en 30-årig fotograf från Luleå som driver firman ”Bild-Service” från en kombinerad lägenhet och studio han delar med ett par kollegor ute på Fyrskeppsvägen 100 i Kärrtorp. Hans verksamhet grundar sig huvudsakligen på att agera kanonfotograf, ett idag helt utdött fenomen som bestod i att man posterade sig på folktäta platser som Centralstationen eller Kungsträdgården och hejdade förbipasserande för en snabb porträttbild man hoppades kunna sälja på dem, en inte helt omöjlig uppgift då en kamera var en dyr och komplicerad apparat långtifrån alla hade tillgång till. Arbetet är dock slitigt och ger heller inte mycket pengar, varför det inte är underligt att han spetsar öronen när han får möjlighet att bredda sin verksamhet. Sone Bergh är 32 år gammal, född i Högbo utanför Gävle, och till yrket mäklare. Om det är lite si och så med hans bokföring och redovisning är det å andra sidan desto mer fart på själva affärerna vilka bedrivs på ett sätt som redan gett honom flera villkorliga domar för ”mottagande av otillåten gottgörelse vid anvisning av bostadslägenhet”. Sedan en tid driver han tillsammans med Börje Gullberg Thors byggnadskontor från en lägenhet på Östgötagatan 37, och har sin hand med i allt från uthyrning av möblerade rum till försäljning av bostadsrätter. Den siste i gänget är Björn Hellström, 44 år och född i Helsingfors, mäklare även han, men med ett förflutet som inbrottstjuv.
Östgötagatan 37, här huserade Thors byggnadskontor i en femma på första våningen, och lyckades svindla till sig stora belopp av godtrogna bostadssökande.
Pengar att hämta
Börje Gullberg vädrar pengar. Erfarenheten från Klubb 69 har visat honom att det finns mycket att hämta i erotikbranschen, en bransch som 1954 kunde delas upp i två delar. Dels den lagliga med så kallade ”rosettbilder”, nakenfoton vilka säljs per postorder och utannonseras i tidningar som Pin-up och Top Hat, ökända publikationer vars innehåll dock med dagens mått var rätt oskyldigt, dels den förbjudna handeln med pornografi. Att bilder på samlag mellan vuxna människor var olagliga låter en smula märkligt för en nutida betraktare, men så var faktiskt fallet och brottsrubriceringen löd ”tukt- och sedlighetssårande gärning”, en handling som ansågs hota landets moraliska välfärd och som ingalunda fördömdes av enbart frikyrkopastorer. Börje Gullbergs idé är enkel. Med hjälp av det kundregister han har kvar sedan Klubb 69 ska man försöka få kontakt med hugade spekulanter för betydligt grövre, och framför allt dyrare, foton än de klassiska nakenbilderna, men först måste registret utvidgas, och det var här Bengt Holmberg och Bild-Service kom in i bilden. Tanken var att han skulle annonsera ut helt lagliga nakenbilder, men behålla kundernas adresser för vidarebefordran till en ny förening, Erotikens vänner, vilken skulle drivas som ett ordenssällskap i porrens tecken med klubblokal, stadgar och täcknummer för att skydda medlemmarnas identiteter. Börje Gullberg målar upp ett scenario med inkomster i storleksordningen 100 000 kronor, bortåt en och en halv miljon i dagens penningvärde, en finansiell kalkyl som naturligtvis starkt intresserar även de övriga.
Ut i skärgården
Björn Hellström har som mäklare kontakt med en man som vill sälja en villa på Tynningö strax utanför Vaxholm, ett hus som genom sin storlek och sitt läge på egen strandtomt med begränsad insyn är perfekt för ändamålet. Den nuvarande färjeförbindelsen mellan Tynningö och Lagnö existerade inte 1954, varför enda sättet att ta sig dit var med båt, en avskildhet som ytterligare talade till platsens fördel. Köpesumman var 62 000 kronor, lite drygt 900 000 idag, ett belopp de enligt Börje Gullberg snabbt skulle komma över via försäljning av fotografier, lagliga såväl som andra. Björn Hellström skulle även ordna med hyra av möblerat rum någonstans i staden, ett rum som aldrig skulle användas att bo i, men vars adress behövdes för att kunderna skulle ha någonstans att skicka beställningar då av förklarliga skäl ingen av de inblandade hade någon större lust att låna ut sin egen adress till företaget.
Lagnö brygga där civilklädda poliser grep Sone Bergh och Bengt Holmberg då de skulle leverera den första laddningen sprit. Tynningö i bakgrunden, Salinska villan kan skymtas strax ovanför den vita skylten.
Raffinerade avklädningsscener
Redan några dagar efter mötet på Göta källare har Bild-Service bytt namn till betydligt mer kosmopolitiskt klingande Import-Bild och de första annonserna börjar dyka upp i Aftonbladet och Stockholmstidningen. ”Raffinerade studier, 12 stycken bilder 10 kronor” lyder den säljande texten, men svaren kommer snarare droppvis än i rännilar, och ett par veckor senare ändrar den nystartade, men inte registrerade, firman taktik och gör sin kampanj mer målgruppsinriktad genom nya annonser i Pin-Up. ”Blev ni besviken på de fotos ni tidigare köpt? Vi har de bilder ni söker” lovas det och antalet beställningar till Fyrskeppsvägen ökar från två, tre i veckan till åtta, tio om dagen. Visserligen hade man bestämt att alla olagliga bilder skulle skickas via det påtänkta hyresrummet, men uthyrningen drog ut på tiden, och nöden har inte någon lag. Det var en intressant och många gånger märklig skrivelse Import-Bilds spekulanter fick med posten, författad på styltigt kanslispråk men med inslängda löften om ”raffinerade avklädningsscener och närgångna kameravinklar”, och dessutom med ett i högsta grad straffbart fotografi för att kittla fantasin och kanske även annat.
Förbjuden litteratur
I mitten av februari blir köpet av den så kallade Salinska villan på Tynningö klart. Efter att ha lagt handpenning utses Sone Bergh till den som ska stå på kontraktet, ett klokt val med tanke på att Börje Gullberg redan är känd av polisen i pornografiska sammanhang, och Bengt Holmberg snart väntas kunna bli det i takt med att Import-Bilds omsättning ökar. Villan är som sagt idealisk. Sex rum och kök, källare, altan i flera våningar, egen brygga och dessutom en stuga på två rum intill den grusväg som idag fått det pampiga namnet Säteribacken. Börje Gullberg, vars fängelsestraff börjar närma sig, låter förstå att han ska flytta till Argentina, och installerar sig sedan i den relativa säkerheten ute på Tynningö, dit även Bengt Holmbergs fotostudio flyttar. Det hyrda rummet dit kundernas brev ska ställas blir också verklighet, och kuggarna i maskineriet börjar sätta sig i rörelse. Erotikens vänner skickar under de närmsta veckorna ut hundratals frestande inbjudningar där tilltänkta medlemmar utlovas, om inte guld och gröna skogar så i varje fall ett porrbibliotek och 8 millimetersfilmer med titlar som ”Glädjehuset”, ”Kvinnodressyr” och ”Onanisterna”. Dessutom lockas med ”ceremoniella samkväm under högtidliga och rituella former tillsammans med speciella värdinnor.” Det är inte heller bara bildmaterial som erbjuds, utan även förbjudna böcker som Alfred de Mussets ”Grevinnan Gamianis erotiska äventyr”, en bok som idag kan lånas på biblioteket. Medlemskapet är exklusivt låter man förstå, och betingar ett pris av 200 kronor, runt 3 000 i dagens penningvärde, men då får man också tillgång till klubbvillan med filmsalong, bar och en hel del annat.
Erotikens vänner hälsar nya medlemmar välkomna. Ett av de brev som aldrig hann sändas iväg och som beslagtogs vid husrannsakan i Salinska villan den 15 juli 1954.
Komplikationer
Det lyckans ljus som de första veckorna skiner över Erotikens vänner börjar snart mattas. Det hyrda rummet visar sig dyrt, och då ingen av de inblandade vill sätta sin namnteckning under ett rekommenderat brev ber man kunderna sända pengar i vanligt kuvert, vilket få av dem visar sig hågade att göra, alltså gäller det att tänka om. Även Björn Hellström har tänkt om och kommit till slutsatsen att Erotikens vänner inte var den kassako han först trott, och hoppar därför av samarbetet. Hans plats fylls av Bertil Falkbäck, en 26-årig fotograf som delat studio med Bengt Holmberg ute på Fyrskeppsvägen, och en man med stort mått initiativ, vilket om inte annat bevisas av hans tidigare fängelsedomar för bland annat grov stöld. Bertil Falkbäck skaffar omgående fram en man som är villig att mot ersättning öppna ett postgirokonto Erotikens vänner kan använda, en betydligt bekvämare metod än att sända sedelbuntar i kuvert, och resultatet låter inte heller vänta på sig. Tyvärr är vännen med postgirokontot kroniskt pank och börjar själv göra uttag vilket snabbt leder till att han får sparken, och Bertil Falkbäck tvingas själv öppna konto. För kundernas räkning utarbetar man ett sinnrikt system med poste restante adresser på inte mindre än 20 postkontor över hela Stockholm, med beställarna uppdelade på lika många fingerade namn så att polisen vid eventuellt tillslag bara ska komma över en mindre del av korrespondensen, och Bertil Falkbäck promenerar ett par gånger i veckan runt för att hämta brevskörden.
Fyrskeppsvägen 100 i Kärrtorp. Här hade firmorna Bild-Service, Import-Bild och Franska fotoklubben porrstudio i en helt vanlig lägenhet.
En slapp historia
De fotografier man hittills använt härstammar dels från ett köp av redan använda negativ, och dels av material från Klubb 69, material Börje Gullberg dock inte är så pigg på att skicka ut då de inte bara är kända av polisen utan även föreställer honom själv och hans fru i full aktion. Alltså behövs fler bilder, och Bengt Holmberg skaffar fram 24-åriga Lisbeth och hennes fästman Karl-Erik, vilka mot betalning är villiga att ställa upp. På avtalad tid dyker de upp på Tynningö och den redan iordningställda studion. Det är en snudd på komisk scen som utspelar sig i strålkastarljuset framför kameran ute i Salinska villan. Karl-Erik blir ytterst nervös vid åsynen av kameran, och vägrar efter en stunds eftertanke vara med på bild. En serie nakenfoton tas på Lisbeth, men vanliga rosettbilder var inte vad man var ute efter, och inte heller vad Erotikens vänner förespeglat sina blivande medlemmar. Inga övertalningsförsök hjälper, Karl-Erik vägrar benhårt, och till slut tvingas Bengt Holmberg lämna över kameran och själv ställa upp på de intima scenerna med Lisbeth, en sak som dock inte blir så enkel den vid första påseende kunde tänkas. Om det nu är de övrigas blickar, kamerans närvaro eller de starka lamporna, men Bengt Holmberg kan helt enkelt inte få stånd. Trots flera försök blir det en halvslak historia ingen skulle betalat för att se, och Börje Gullberg, som hittills agerat regissör blir arg och sliter av sig kläderna för att visa hur det ska gå till. Förgäves. Trots tidigare vana upptäcker även han att det är en sak att stå bakom kameran och en helt annan framför den. Den Gullbergska stoltheten är lika slapp som oanvändbar, och det blir ingen annan råd än att skicka hem Lisbeth och Karl-Erik.
Begärligt bevismaterial
Vid nästa försök har man förberett sig bättre. När Lisbeth och Karl-Erik åter kommer ut har man skaffat en ny statist, Åke, som inte visar sig lika blyg som de övriga, och flera fotoserier tas på olika teman: ”bordellserien”, ”soldatserien” och ”sadistserien”. Negativen måste varit bra, för Bengt Holmberg kopierar över 3 000 bilder som skickas ut till kunderna, och faktum är att hela det omfattande fotografiska bevismaterialet försvunnit spårlöst ur Stockholms Rådhusrätts arkiv. Antagligen gladde det vaktmästarna under många tunga arbetstimmar. Den 5 april 1954 gör polisen, som fått korn på den nu nedlagda verksamheten med Bild-Service, husrannsakan ute på Fyrskeppsvägen. Man beslagtar ett flertal negativ och många hundra färdiga fotografier, och Bengt Holmberg får inställa sig på stationen för att bedyra sin oskuld, men flyttar för säkerhets skull även han ut till Tynningö sedan han släppts.
Sommaridyll på Tynningö
Det är en närapå idyllisk tillvaro man för ute i Salinska villan senvåren och sommaren 1954. Bertil Falkbäck berättar hur han efter frukost går upp på verandan och sätter sig att skicka iväg dagens skörd av pornografiska postförskottsförsändelser, och hur han sedan sitter och njuter i solskenet med utsikt över Torsbyfjärdens glittrande vatten. Över helgerna kommer Sone Bergh ut och kvartetten spånar idéer om hur man ska öka inkomsterna. Avbetalningarna på villan är ett stort problem, men huset behöver även rustas upp invändigt för att kunna fungera som klubbhus för Erotikens vänner. En bar ska byggas, speglar sättas upp, och bekväma soffor inhandlas, och småinkomsterna från försäljningen av förbjudna fotografier räcker helt enkelt inte till. Man beslutar att starta ännu fler firmor för att få in mer adresser, och Bertil Falkbäck övertar Import-Bild som nu kallas Franska fotoklubben, och enda överraskningen är ett antal förfrågningar om priser på kameror och kikare från läsare som grovt missförstått Franska fotoklubbens verksamhet.
Söker ni bostad? Thors byggnadskontor var flitig annonsör i bland annat Dagens nyheter, och svindlade stora belopp av bostadssökande.
Bostadssvindel
Även Thors byggnadskontor får hjälpa till vid finansieringen av Erotikens vänner. Bostadssituationen i 1950-talets Stockholm är lika katastrofal som alltid, och inte hjälper det att man redan nu börjat rivningen av stora delar av innerstaden. I försynta radannonser under DN:s populära rubrik Bostäder uthyres kan man läsa ”Söker ni bostad? Lägenheter idag överlåtes”. Under senvåren och sommaren 1954 luras minst ett tiotal människor att betala förskott på upp till 4 000 kronor, runt 60 000 i dagens penningvärde, för lägenheter de aldrig får, och pengarna dirigeras ut till Tynningö, men även ner i fickan på Sone Bergh. En typisk lägenhetsblåsning går till på följande sätt: Den blivande hyresgästen förevisas en lägenhet, ofta Sone Berghs brors tvåa på Grevgatan, och man förklarar sedan att man behöver en deposition på mellan 100 och 500 kronor för att förmedlingen ska kunna genomföras, en deposition det lämnas ett imponerande men helt värdelöst kvitto på. En tid därefter ringer man upp och förklarar att lägenheten är redo att överlåtas, men att den gamla hyresgästen vill ha betalt för de möbler han lämnat kvar. Beloppet blir då lite större, i storleksordningen 2 000 till 4 000 beroende på lägenhet, pengar som måste sättas in innan överlåtelsen kan bli av. I de fall pengarna betalades var det oftast sista gången den blivande hyresgästen hörde av Thors byggnadskontor och den nya lägenheten.
Motbokseländet
I månadsskiftet maj/juni 1954 får man en ny idé till inkomstkälla. Motbokseländet råder ännu i Sverige, ett grovt orättvist system att ransonera alkohol där de förmögna får mer sprit än andra och där kvinnor vägras lika mycket som män, ett system som trots att det var hjärtligt avskytt varit igång i nära fyrtio år när det äntligen avskaffades 1955. Inte helt förvånande gav motbokssystemet upphov till omfattande svarthandel, smuggling och hembränning, och den stora villan på Tynningö är perfekt för framställning av alkohol. Ett första prov resulterar i en spritkvalitet ingen av de närvarande lyckas svälja ner, men redan några dagar senare har en större och mer lämplig hembränningsapparat anskaffats och levererat en dryck som faktiskt är riktig behaglig. Bengt Holmberg är ytligt bekant med David Pelz, en man som har rykte om sig att kunna anskaffa det mesta i spritväg, ett rykte som tyvärr också nått polisen och senare skulle visa sig ödesdigert, och efter att ha gett honom smakprov av Tynningöspriten förklarar han sig villig att köpa så mycket de kan producera och betala med 25 kronor litern, vilket med dagens penningvärde blir hela 370 kronor, en sak som låter ana vad de stackars konsumenterna sedan i sin tur tvingades punga ut med.
Spritindustri i källaren
I mitten av juni köper man nio kasserade 250-litersfat av Vin och sprit på Reimersholme. De transporteras till Östra Tynningö brygga med Waxholmsbolaget S/S Valkyrian, ett fartyg troligen mest känt som Saltkråkan, men idag heter S/S Drottningholm. De stora faten ros på en liten eka de cirka 250 meterna bort till Salinska villans brygga där de installeras i husets källare. En motordriven pump ordnas för att få kylvatten, och när 300 kilo socker anlänt från Arvid Nordquist kan den första mäsken sättas. Det arbetas intensivt för att kunna leverera så mycket som möjligt, men framställningen går trögt och blir inte bättre av att Börje Gullberg och Bertil Falkbäck kommer ihop sig så att den senare flyttar tillbaks till Fyrskeppsvägen dagarna efter midsommar. Den 15 juli har man kommit överens om att möta David Pelz på Lagnö brygga och leverera en första laddning på 50 liter brännvin, en mängd som dock bara blir 43 liter då man inte haft tid att framställa mer. Leveransen av spritfat och stora mängder socker ut till ensliga Tynningö har inte gått polisen spårlöst förbi, och när deras gamle bekant David Pelz dessutom beger sig på ”fisketur” åt samma håll är man inte sen att lägga ihop två och två, vilket är förklaringen till att de väntar den där juliförmiddagen vid bryggan.
Spritnäste sprängt. Dagens nyheters förstasida 16 juli 1954, dagen efter tillslaget mot Salinska villan på Tynningö.
Bränn bevisen
Sone Bergh och Bengt Holmberg, det är de som stigit iland med sin kluckande last på Lagnö brygga, erkänner redan i polisbilen, och det tar inte lång tid att med hjälp av Vaxholmspolisen dirigera en styrka till Salinska villan där de förvånade poliserna förutom 1 400 liter mäsk och tre hembränningsapparater finner en skarpladdad 9 millimeters Huskvarnapistol med bortfilade tillverkningsnummer, hundratals porrfoton samt den numera efterlyste Börje Gullberg. En tragikomisk scen utspelas när passbåtsföraren mitt under husrannsakan kommer springande och frågar efter herr Eriksson, det namn Gullberg gått under på Tynningö, och ber den civilklädde polismannen varna honom att ”snutarna har snott Bergh och Holmberg”. Att husrannsakan inte kan ha varit av det noggrannaste slaget antyds av att Bengt Holmberg, som efter förhör släppts av polisen den 18 juli, tre dagar efter gripandet, åker tillbaka till Tynningö för att bränna negativ och adressregister. Även på Thors byggnadsbolags kontor på Östgötagatan råder febril aktivitet då Sone Berghs bror låter firmans anteckningar försvinna i kakelugnens lågor.
Erotikens vänner fick hårda domar. Aftonbladets förstasida 13 januari 1955.
Gullberg rymmer
Den 13 januari 1955 faller domarna över Erotikens vänner. Börje Gullberg döms på sex punkter, bland annat olaga vapeninnehav och spridande av tukt- och sedlighetssårande bilder till ett års straffarbete. Han har den 1 oktober överförts från Långholmen till Jakobsbergs fångkoloni i Gottröra för att börja avtjäna sitt gamla straff på tio månader för koppleri, men redan två dagar senare rymmer han klockan tre på natten och lyckas hålla sig undan åtskilliga veckor. Bengt Holmberg, den ende i sällskapet som tidigare är ostraffad, får åtta månader villkorligt, Bertil Falkbäck döms till elva månaders straffarbete, och Sone Bergh åtta månader. Erotikens vänner hade flyttat ut från Tynningö för gott.
Denna text är hämtad ur boken Glömda mord, Carlsson bokförlag 2016. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
0 kommentarer