Damer i undre världen

Kaarlo Palm ragglade baklänges av de hårda knytnävsslagen. Ovarsamma händer slet plånboken ur hans innerficka innan de bryskt knuffade honom mot husväggen. Med blodet rinnande nerför hakan stirrade han gapande efter de bortflyende förövarna. Det var inte det faktum att han just blivit misshandlad och rånad en sen natt i Stockholms city som förbluffade honom, utan snarare själva gärningsmännen, två damer i 40-årsåldern.

Kungsbron, där diskaren Kaarlo Palm rånades. Här låg Stockholms gamla saluhallar, som 1962 var utrymda i väntan på en rivning som skulle komma att dröja ända till 1980-talet.

Torsdagen den 18 oktober 1962 hade hunnit övergå i fredag. Klockan var närmare halv två på natten när 50-årige helsingforsbon Kaarlo Palm la märke till att han var förföljd. Han gick västerut på Kungsgatan i Stockholm, och ju längre bort från citykvarteren han kom desto ödsligare blev det. De tre personerna bakom honom var de enda levande varelserna förutom han själv, och de hängde envist kvar i hans fotspår, någonting han i efterhand drog sig till minnes att de gjort ända sedan Hötorget. När han hunnit bort till järnvägsområdet vid de utrymda saluhallarna började trion öka på sina steg, och Kaarlo Palm insåg att han befann sig i en situation som lätt kunde bli obehaglig. Att han druckit ett par glas för mycket gjorde honom bara än mer utsatt, så det var därför han drog en lättnadens suck när han såg att alla hans förföljare utom en var kvinnor. Än mer lättad blev han när mannen i sällskapet gick över på andra sidan gatan, och den ena kvinnan pekade på sin cigarett och bad om eld. Det var också därför överraskningen blev desto större när knytnävsslagen kom, och plånboken rycktes ur hans ficka.

Kvinnor kan

Det brukar sägas om kvinnlig brottslighet att den till största delen är ett bihang till den manliga. Om så är fallet utgör de damer vi här ska presentera ett ordentligt undantag. Alla visade de betydande mått av initiativ och en kriminell handlingskraft som skulle varit uppseendeväckande än idag. Svea var äldst. En 40-årig sexbarnsmor, jo du läste rätt, som av uppenbar anledning gick under smeknamnet Göteborgs-Svea. Alla hennes barn var bortadopterade, och hon hade suttit i fängelse ett flertal gånger, bland annat för inbrott och häleri. I marginalen av hennes straffregisterutdrag har en okänd tjänsteman gjort anteckningen ”asocial”, vilket kanske stämmer i samhällelig mening, men absolut inte privat. Hennes kumpan Ulla-Britta Olsson, som för övrigt bara kallas Ulla, är två år yngre och sedan några år inflyttad från Värmland. Även hon har bortadopterade barn, dock bara tre, och ett kriminellt förflutet som skulle imponerat på många en nutida förortshårding. Ulla brukar beskrivas som tuff och orädd av sina vänner, men ”omdömeslös” och ”intellektuellt torftig” av Skyddsvärnet. Även i hennes straffregisterutdrag finns anteckning i marginalen: ”Risk för ytterligare brott”, en spådom som skulle komma att besannas åtskilliga gånger.

Bland spritlangare och prostituerade

Den tredje i gänget är Ture Sundström, även han en gammal kåkfarare. Han är sambo med Ulla, och kallas allmänt ”Toppen”. Toppen kommer från Norrland och är son till en polis och i fängelsekretsar känd som notorisk rymmare varför han numera alltid placeras på säkerhetsanstalt de gånger han är tvungen att krypa in, en händelse som inte är helt ovanlig, men frågan är om han inte ändå är den beskedligaste av de tre. Deras tillhåll är centrala Stockholm, ett område där rivningarna grasserar och där de forna bostadskvarteren ersätts av kontor. Det kallas allmänt träsket, lika mycket på grund av sitt fysiska utseende som personerna som bor där. Vid tiden för den här berättelsen har rivningsraseriet redan pågått i åratal, och de äldre fastigheter som ännu finns kvar börjar sakta men säkert bära spår av vanvård och förfall. En illa upplyst plats med byggplank och tomma skyltfönster, och en de flesta undviker att vistas på nattetid. Det är också perfekta jaktmarker för den som letar prostituerade, spritlangare eller rånoffer.

Fräcka Fredrik får en idé

Ulla och Toppen har umgåtts hela sommaren och hösten, och deras umgängeskrets är inte begränsad till Göteborgs-Svea. Ungefär en månad innan rånet på Kaarlo Palm har de varit på vippen att genomföra sin största kupp någonsin, men blivit överkörda i sista minuten av vad som inte går att beskriva som annat är en extrem kombination av snikenhet och dumhet. Det är en man Skarn:s läsare stiftat bekantskap med tidigare som är pappa till den geniala planen, en viss Stig Fredriksson, ”Fräcka Fredrik”. Han bor på Östra Järnvägsgatan 10, en adress få stockholmare idag känner till. En gång i tiden var den en levande, myllrande citygata, nu en död genomfartsled mest använd av taxiförare som har bråttom till Centralstationen. Här finns varken affärer eller bostäder längre. Hemma hos Fräcka Fredrik och hans tillfälliga fästmö Sigrid Eriksson, som inte heller hon går under sitt riktiga namn, utan kallas Sissi, läggs en plan lika enkel som genial upp. Det gäller ett checkbedrägeri som om det lyckas kommer att ge riktigt stora pengar.

Östra Järnvägsgatan 10 som den ser ut idag. En uppställningsplats för sopcontainrar och cyklar. Här bodde Sissi och Fräcka Fredrik, och här planerades en kupp som var mycket nära att lyckas.

Inbrott med efterspel

Checkhäftet är en betalningsform som idag är så gott som utdöd, men som runt 1960 började bli allmänt accepterad även om den inte var direkt ny. Synen på checkar hade varit ungefär likadan som den på de första sedlarna ett hundratal år tidigare; de sågs inte riktigt som pengar eftersom det inte var klingande mynt. 1962 hade det hunnit vända, och en check var höjden av modern valuta, men det var långtifrån alla som kände till hur man skulle handskas med detta underliga och nymodiga betalningsmedel. Okända personer hade natten mellan den 10 och 11 september 1962 gjort inbrott i Väsby Bleckemballagefabriks lokaler i Upplands Väsby, och förutom en större växelkassa saknades dessutom två checkhäften kopplade till företagets konton. Fräcka Fredrik bedyrade sin okunskap om vilka gärningsmännen kunde tänkas vara, men hade ändå som genom ett under kommit över just dessa checkhäften. Han hade dessutom lyckats lägga beslag på en bunt tomma körkortsblanketter, och det var sannolikt kombinationen av dessa två lyckliga omständigheter som gett upphov till planen. Man skulle helt enkelt tillverka ett antal falska körkort att använda som legitimation och sedan med hjälp av dessa hämta ut pengar på Väsby Bleckemballagefabriks checkar.

Utan kontroll

Idén var inte alls så dum som den kanske låter för nutida öron. Ett körkort 1962 var varken inplastat eller hade magnetremsa. Det bestod av en pappersblankett ifylld för hand och försedd med innehavarens foto och en stämpel som garanterade dess äkthet, och så skulle det faktiskt förbli ända till 1973. Inte heller var behandlingen av checkar särskilt avancerad ens på bankerna. Utställaren av en check fyllde i beloppet och namnet på mottagaren som sedan kvitterade genom att skriva sin signatur på baksidan. Banken kontrollerade legitimation och lämnade ut pengarna efter att ha stämplat checken så att den inte skulle gå att använda igen. Någon kontroll av själva kontot var inte möjlig att göra annat än per telefon, en säkerhetskoll som av praktiska skäl endast gjordes vid riktigt stora belopp. Den inlösta checken skickades sedan med post till den bank som gett ut den, och som då drog nämnda summa från det aktuella kontot. Om flera människor alltså samtidigt hämtade ut pengar på samma konto men på olika bankkontor skulle det inte spela någon roll om det inte fanns täckning för beloppen, inte ens om kontot var tomt då ju banken inte skulle upptäcka detta förrän ett eller till och med ett par dygn senare. Det var detta Fräcka Fredrik upptäckt och som man nu tänkte utnyttja.

Sissi gör en tabbe

I lägenheten på Östra Järnvägsgatan satt därför Fräcka Fredrik, Sissi, Toppen och Ulla och hade checkskola. Utom Fräcka Fredrik var det ingen av de församlade som skrivit ut en check tidigare, och för att förtydliga tog han till enkla men pedagogiska metoder. Han skrev helt enkelt ut en av de stulna checkarna med påhittat belopp och påhittade namn inför övriga storögt stirrande. Checken kvitterades som sig bör på baksidan, och revs sedan sönder och spolades för säkerhets skull ner i toaletten. De falska körkorten var ännu under tillverkning, så det var för tidigt att sätta planen i verket. Troligen hade det hela också lyckats om det inte varit för Sissi som med bedjande ögon bad Fräcka Fredrik visa en gång till hur man gjorde, bara för säkerhets skull. En ny check skrevs ut, på 300 kronor, ungefär 3 000 i dagens penningvärde, en check som Sissi snabbt tog hand om och gick ut i köket för att riva sönder. Vad ingen av de andra visste var att hon behöll den, och redan dagen därpå löste in den. Kanske hade den stora kuppen ändå lyckats om bara Sissi haft sitt falska körkort, en handling hon nu saknade. Alltså fick hon lösa ut checken som ombud, vilket innebar att hon skrev sitt eget namn bredvid det påhittade på checkens baksida, och sedan legitimerade sig med sina riktiga identitetshandlingar. Ett par dagar senare hämtades hon av polis. Det var för de övriga bara att göra sig av med de halvfärdiga körkorten och stulna checkhäftena så snabbt de kunde.

Den ödesdigra checken nummer 478073. Hade Sissi inte varit så snabb att lösa in den hade hon kunnat göra sig en förmögenhet.

Farlig svartsjuka

I den kriminella världen liksom i den övriga är ödets nycker outgrundliga. Rånet av Kaarlo Palm var könsfördelningen till trots inte något stordåd. Ulla var ungefär en decimeter längre och betydligt tyngre än den endast 163 centimeter långa Helsingforsbon som inte haft mycket att sätta emot hennes brottarfysik. När Ulla och Göteborgs-Svea i skydd av en port delade bytet, det visade sig vara strax över 300 kronor, hittade de i plånbokens myntfack en guldring med namnen Kaarlo och Tyyne ingraverade, en ring de generöst nog förärade Toppen. Ett par dagar senare var de stulna pengarna slut och Toppen tvingas pantsätta ringen, en händelse som gör att polisen tack vare graveringen ganska snart lyckas spåra upp honom. Toppen döms mot sitt nekande, men i sann gentlemannaanda namnger han inte de verkligt skyldiga. Till en början. Sin vana trogen rymmer han från Långholmsanstalten, men finner vid hemkomsten Ulla i säng med en annan. Kort därefter grips han på nytt och den här gången gör svartsjukan slut på tjuvhedern. Inom ett par dagar berättar han hela historien för polisen, och skriver för säkerhets skull ett brev till Ulla så att hon ska veta varför han satt dit henne. ”Ulla. Det var roligt att höra att du ännu befinner dig på fri fot. Förmodligen blir det inte så varaktigt.” Han fick helt rätt, och därmed blev den vackra vänskapen mellan Göteborgs-Svea och Ulla tvungen att ta en längre och ofrivillig paus.

Brev från en svartsjuk tjuv. Toppen berättar för Ulla varför han angav henne för polisen i ett brev avsänt från häktet vintern 1963.

Text och bild: Petter Inedahl