På bergets topp ligger ett gravröse där allt må vara dött, men knappast stilla för det. Här lurar skuggorna och oförklarliga ljussken sägs nattetid driva sitt spel kring platsen.
Strax ovanför tunnelbanan i Hallunda ligger en skogig bergrygg som ger intryck av att ha blivit över när förortsbebyggelsen växte upp, som om inte ens miljonprogrammets arkitekter orkade befatta sig med den. Tre Källors väg och bostadsområdet Kyrkbyn delar den i tre delar, likt tysta och mörka utposter mot motorvägen och industriområdet på andra sidan. Överlevanden från en grå forntid.
Den västligaste av dessa höjder, den närmast Norsborg, kallas Klockareberget efter Botkyrka kyrkas klockargård som ligger strax under branten mot kyrkogården. Klockareberget är ensligt trots närheten till bebyggelse. Inga stigar eller vägar leder hit. Den som gör sig omaket att klättra upp kommer snart att finna sig ensam bland tallar och mossbelupna klipphällar högt över gamla landsvägen mellan Stockholm och Södertälje. Motorvägens trafik hörs endast som ett avlägset brus då och då avbrutet av kråkors hesa skrin. Under forntiden var bergryggen helgad åt de döda, och flera stensättningar och gravhögar ligger här, bland annat ovanför Eriksberg och intill vattentornet. Det största av dem alla ligger på Klockarebergets högsta punkt, ett bronsåldersröse med en diameter på hela tjugofem meter och ännu i förfallet över två meter högt. Här kunde de döda se ut över Rödstensfjärdens eller Aspens vatten långt nedanför medan solguden drog sin eviga bana över himlen och årtusenden passerade förbi. Varför bronsåldersmänniskorna begravde sina döda under all denna sten är det egentligen ingen som vet, men en av teorierna är att den lagts dit för att hindra den döde att gå igen, och att de ansett ett enda benfragment vara tillräckligt för att ge vålnaden möjlighet att ta mänsklig form. Idag är gravkumlet på Klockareberget delvis sönderplockat, vilket, om bronsåldersmänniskorna hade rätt, i så fall öppnat dörren till de dödas värld.
Bergets topp har aldrig varit bebyggd, utan torp och gårdar, och även nutida hus, har hela tiden tryckt sig runt dess fot. Trots att Skarpbrunnavägen inkräktat på reviret är Klockareberget än idag en bara sporadiskt besökt plats. De som varit här talar om den stora friden som råder, en stillhet som vida överträffar den nere på den trafikomsusade kyrkogården, men det talas även om annat betydligt mer svårbegripligt och tillika otrevligt. En man som varit här berättar om märkliga och geologiskt oförklarliga kristaller som siktats bara för att några dagar senare vara spårlöst försvunna.
Flera kringboende säger sig sett nattliga ljussken över det gamla gravröset, och beskriver fenomenet som att det verkade sväva högt ovan marken. Ett par som en kväll varit och rastat sina hundar på Klockarebergets topp berättar hur de låter dem springa fritt och följer efter under samtal när de bägge lägger märke till hur någon eller några följer efter dem. I ögonvrån kan de se grå skuggor som ljudlöst ilar mellan de vindpinade trädstammarna, hela tiden aningen för snabba för att de klart ska hinna se vad det är. Skuggorna håller sig strax utom räckhåll, och deras framryckning som alltmer liknar en kniptångsmanöver injagar känslor allt annat än rogivande. Även hundarna tycks känna närvaron, för de håller sig väl utom synhåll så länge det hotfulla fenomenet varar. Mannen i sällskapet beskriver det upplevda som ytterst kusligt och medger att han skulle tvivlat på sina sinnen om de inte varit två som sett samma sak. Flera andra lär ha mött skuggorna kring gravröset, och alla talar om samma spöklika och overkliga känsla, likt en föraning om att detta bara är början på någonting ingen velat se fortsättningen av. Om orsaken till de märkliga och otäcka händelserna har det naturligtvis spekulerats, och gissningarna har rört det mesta från gravhögarnas döda invånare till rena UFO-fenomen. Gravkumlet på Klockareberget är något skamfilat, men ligger där än, på samma plats där en mäktig och kanske fruktad människa begravdes för ett par tusen år sedan.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer