Prins Lucifer går ronden

Konradsberg

Att patienter på ett psykiatriskt sjukhus ser syner är kanske inte att undra på, men i början av 1900-talet skedde någonting lika märkligt som obehagligt med de intagna på Stockholms hospital när de en efter en hemsöktes av någonting illvilligt och extremt ondskefullt.

Strax ovanför Thorildsplans tunnelbanestation tronar Konradsbergs vita byggnadskomplex. Det sticker av från omgivningen inte bara genom sin storlek, utan även genom sitt utseende, med slottslik fasad och korskrönt lanternin över huvudbyggnadens breda dubbeltrappa. Här låg en gång landets modernaste psykiatriska klinik.

Stockholms hospital var en gång landets mordernaste psykiatriska klinik. Och även den mest hemsökta.

Det med dåtida mått enorma sjukhuset stod klart 1861 på vad som då var snudd på landsbygd, och gamla foton visar det i närapå ensamt majestät på en höjd med skogen i ryggen. Namnet Konradsberg fick sjukhuset, vars officiella namn var Stockholms hospital, låna av en av de båda gårdar som fått lämna plats för nybygget, och arkitekturen kritiserades hårt för att vara för fin för patienterna på ett sinnessjukhus som i folkmun gick under namnet ”dårslottet”. Runt sjukhuset anlades stora parker, en i engelsk stil vars rester ännu kan ses i den del av Rålambshovsparken som ligger väster om Gjörwellsgatan, och en stramare med långa alléer och öppna gräsmattor åt Mariebergshållet. Även kyrkogård fanns, rätt under de hus som sedan 1920-talet står på Drottningholmsvägen 70-74.

”Dårslottet” Konradsberg, där prins Lucifer själv sägs komma på besök.

Under 1940- och 50-talen ville politiker och tjänstemän flera gånger riva Konradsbergs i deras ögon fula och gammaldags byggnader, en förstörelse som lyckligtvis kom av sig. Den sjukhusverksamhet som bedrevs avvecklades successivt, men delar av den fanns kvar till 1995. Många av lokalerna övertogs av konstnärer, och två år senare flyttar lärarhögskolan in. Idag är det småskola i huvudbyggnaden medan de numera fristående cellflyglarna förvandlats till bostäder. Livet på en institution som Konradsberg gick sin stilla gång år efter år, men strax efter förra sekelskiftet inträffar en både märklig och skrämmande förändring när en dov skugga lägger sig över sjukhuset. Patient efter patient berättar om nattliga besök av demoner och minst en av dem hyllar djävulen som sin herre. Vad som orsakat de otäcka fenomenen blir aldrig klarlagt och även om de efter ett par år ebbade ut levde skräcken och minnet kvar länge bland både patienter och anställda.

Kyrksalen där även obduktionerna utfördes. Det råder en minst sagt udda stämning här inne.

Det hela börjar hösten 1906 när en av patienterna, en tidigare lugn och klar man som tagits in efter att sorgen över hustruns död blivit för mycket, under ett av de regelbundna läkarsamtalen sitter tyst med skrämda blickar mot hörnen liksom om han väntade att någonting obehagligt skulle uppenbara sig där. Efter upprepade påstötningar berättar han tvekande hur han ett par dagar tidigare vaknat av att någon står lutad över hans säng. Den främmande har inga konturer, utan ser ut som en svart rök med två lysande gula ögon, och talar på ett gutturalt språk han inte förstår. Sakta känner han viljan förlamas och hör en röst han känner igen som sin egen förneka Gud och försvärja sig till prins Lucifer, mörkrets furste, och därefter upprepa de meningslösa men skrämmande ord skuggfiguren förestavar. Under dagarna som kommer faller mannen upprepade gånger i trans under vilken den fasansfulla nattliga gestalten åter visar sig och låter förstå att han kommer att döda honom, men att han kan dra ut på hädanfärden genom att tjäna sin nye herre, och efter en permission hittas vad som beskrivs som en svartkonstbok fullklottrad med obegriplig skrift. Ingen i nattpersonalen ser någon besökare hos mannen, men flera av dem reagerar på hur den sovande sätter sig upp med glasartad blick och börjar tala osammanhängande. Kort därefter börjar även en annan patient klaga över nattliga förföljelser. Han berättar hur två demoner uppenbarat sig och hur de tagit sig in i hans kropp och hur han om morgonen känt sig svag och orkeslös som om någonting sugit livskraften ur honom. Händelsen upprepas åtskilliga gånger, och patienten visar synbara tecken på utmattning utan uppenbar fysisk anledning. Ombedd att tala om hur demonerna ser ut ritar han en teckning föreställande två vidunder med vasst upprättstående öron, rovdjurskäftar och långa klor på både händer och fötter. Hemsökelsen sprider sig, och en kvinnlig patient talar om hur hon en natt väckts av en tyngd över bröstet. Då hon öppnar ögonen ser hon en skugga likt den den förste patienten talat om. Den skrämmande besökaren berättar att han heter Leonard och att han tänker döda henne, och trots att hon är livrädd får hon inte ett ljud över läpparna. Några dagar efter att hon avslöjat detta för sjukhuspsykologen blir kvinnan apatisk och slutar äta, och sjukhuset beslutar efter ytterligare ett par dagar att tvångsmata henne med det lika skrämmande som oväntade resultatet att hon börjar kräkas varefter pulsen avtar och kvinnan dör. Obduktionen avslöjar ingenting, varken hjärtfel eller andra dolda sjukdomar och enda anmärkningsvärda är att hjärnan visar sig oförklarligt uppsvälld. Efter dödsfallet sprider sig en skräckfylld stämning genom det stora sjukhuset, och även personalen kastar nervösa blickar över axeln då de ensamma vistas på avsides belägna platser.

Konradsberg. Den kombinerade kyrksalen och obduktionslokalen ligger i övre våningen på den utstickande byggnaden med gaveln mitt i bild.

Nästa person att drabbas är en 48-årig kvinna som tagits in ett par år tidigare efter en svår operation vars sviter gjort henne inbunden och framkallat självmordstankar, och hennes fall är det mest otäcka av dem alla. Hon vaknar mitt i natten av att någon våldtar henne.  Skrikande försöker hon komma loss ur den järnhårda och vidriga omfamningen, men utan att lyckas, och upplevelsen blir inte bättre av att rummet är tomt sånär som på henne själv. Hur länge övergreppet varar kan hon efteråt inte säga, men menar att det är det mest fasansfulla hon någonsin varit med om. Natt efter natt återkommer den osynlige besökaren, och i ett desperat försök att bli kvitt sin förföljare försöker hon hålla sig vaken, någonting som dock faller på sin egen orimlighet redan efter ett par dagar då hon utmattad somnar och på nytt blir våldtagen. Hon försöker blockera rummets ingångar, en dörr och ett fönster, innan hon går och lägger sig, men trots att hon satt en kil under fönsterkarmen och skjutit en stol mot den låsta dörren fortsätter hemsökelsen utan att hon någon gång finner sina säkerhetsåtgärder rubbade. I hennes journal finns antecknat: ”Patienten blir för varje dag mer nedstämd”, och igen den 22 november 1906 ”patienten befinner sig i ett ständigt irritationstillstånd på grund av den tortyr hon anser sig varje natt undergå.” En tid därefter upphör övergreppen plötsligt och det blir lugnare på sjukhuset innan en 75-årig före detta statdräng vaknar av att fönsterrutorna skallrar trots att natten är vindstilla. Förvånad reser han sig upp i sängen då han träffas av ett slag i magen och känner hur någonting iskallt sprider sig genom kroppen. Halvt medvetslös faller han tillbaka på kudden, och hör en hes stämma eka genom rummet. Den berättar att djävulen kräver liv och befaller honom att under dagen som kommer döda sin dotter som väntas på besök, och då han skräckslaget talar om att han inte kan kommer svaret blixtsnabbt: ”Då ska jag hjälpa dig”. Mannen, som enligt läkaren varken är senil eller sinnesslö, vägrar därefter träffa sin familj varför mordet inte heller blir av, och efter detta verkar Konradsbergs fasansfulle nattlige besökare gett sig av lika plötsligt som han kom och demonerna försvinner ur sjukhusjournalerna.  Att de ganska säkert fanns kvar i tankarna hos de drabbade är en helt annan sak.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl