Ångest på Velamsund

Velamsund

Velamsund

Hon vaknade med ett ryck av att någon stod bredvid hennes säng. En kall, blek skepnad av en död kvinna.

Ett par kilometer nordost om Boo kyrka slingrar vägen norrut genom den täta skogen i Velamsunds naturreservat. Här blir husen snabbt färre, och kring branta backar och djupa raviner står tallarna höga och tysta, en tystnad som skulle varit i det närmaste total om det inte varit för den sporadiska trafiken mot Nacka ridklubb. Vid det smala näset mellan Velamsundsviken och insjön med det passande namnet Insjön öppnar sig naturen tillfälligt, och bland hagar och ängar dominerar de stora röda stallbyggnaderna, återstoden av Velamsunds försvunna herrgård. På sluttningen under det höga Vinberget skymtar 1600-talets lilla vinodling, återuppstådd ur århundradens mörker och glömska, och längs motsatta sidan av viken ligger huset Långa Raden, som sedan större delen rivits dock inte längre gör skäl för namnet.

Vinberget på Velamsund. Kanske Sveriges nordligaste?

Vinberget på Velamsund. Kanske Sveriges nordligaste?

Velamsunds historia är gammal. Det tillhörde S:ta Klara kloster under slutet av 1200-talet, och den första herrgården tros ha uppförts kring 1645 av tullnären Lars Bengtsson Sneckenfelt, en av stormaktstidens många kortlivade adelssläkter. I slutet av 1700-talet byggdes det då ganska förfallna huset om ordentligt, och endast de två välvda källarvåningarna blev kvar av den äldre byggnaden. Velamsund var märkligt så tillvida att herrgården låg i en brant sluttning vilket betydde att huset var tre våningar högt från parksidan, men endast en våning från gårdsplanen, och flera av rummen i de nedre våningarna saknade därför fönster. Tiden har inte farit varsamt fram med Velamsund. Kullen ovanför återstoden av parken ligger tom sedan en anlagd brand 1978 förvandlat 1700-talsherrgården till en rykande ruinhög som revs av Nacka kommun.

Långa raden, som inte alls är speciellt lång. Till höger i bakgrunden skymtas ruinkullen där den hemsökta herrgården låg.

Långa raden, som inte alls är speciellt lång. Till höger i bakgrunden skymtas ruinkullen där den hemsökta herrgården låg.

En av de tidigare ägarna var den ökände Jan Windrufva, en man som specialiserat sig på att köpa in lantgods för att sedan kalhugga och skövla dem under 1850-, 60- och 70-talens höga virkespriser, en annan fransmannen Louis de Camps, en av Karl XIV Johans påläggskalvar, vilken från att ha varit familjen Bernadottes godsförvaltare utan militära kvalifikationer utnämndes till svensk generalmajor efter kungliga påtryckningar, och som vid ett tillfälle var tvungen att fly landet på grund av sina stora spelskulder, skulder vilka enligt ryktet i sinom tid kom att betalas av den svenska statskassan. Louis de Camps sägs vid ett tillfälle ha fattat tycke för sin franske hovmästares fru, och med kunglig hjälp tvångsupplöst äktenskapet så att han själv kunde överta den motvilliga bruden medan hennes förtvivlade make återförvisades till hemlandet.

Herrgårdsparken från ruinkullen. Det hemsökta rummet låg i byggnadens norra sida med utsikt över viken.

Herrgårdsparken från ruinkullen. Det hemsökta rummet låg i byggnadens norra del med utsikt över viken.

Att Velamsund är en gård med dystra minnen var åtminstone förr allmänt bekant. Särskilt illavarslande lär den hemsökta paradsängkammaren, ett hörnrum med angränsande toalettrum och utsikt åt viken och gårdsplanen, ha varit, och stod av den anledningen oftast obebodd. En kvinna som övernattat här berättar hur hon kryper ner mellan de mjuka lakanen och faller i sömn så gott som omedelbart. Några timmar senare vaknar hon av ett buller, och när hon gnuggat sömnen ur ögonen finner hon sig ansikte mot ansikte med en blek kvinnogestalt. Den främmande är klädd i svart sammetsklänning av gammaldags snitt och har ett enradigt pärlhalsband kring den bleka halsen. Med blicken spänd i den nyvakna frågar hon: Var är mitt barn? Rösten är sprucken och fasansfull och uppenbart inte mänsklig, och kvinnan i sängen kniper ihop ögonen av skräck. När hon efter några ångestfyllda sekunder åter öppnar dem är den främmande försvunnen. Med bankande hjärta springer hon fram och känner på rummets bägge dörrar, men finner dem reglade från insidan exakt som hon lämnat dem kvällen innan. Återstoden av natten tillbringar hon hopkrupen i sängen i panisk rädsla för att skepnaden ska återvända, och byter sovrum redan dagen därpå. Det är också då hon får veta att rummet allmänt går under namnet Spökrummet. Fler har sett den sökande vålnaden. En man på besök på Velamsund promenerar en vacker midsommarnatt ner till bryggan då han till sin förvåning finner den redan upptagen av en okänd kvinna. Hon står och ser ut mot viken utan att verka lägga märke till honom, och då han efter ett par pinsamma minuter försynt harklar sig försvinner hon spårlöst mitt framför hans ögon. Kvar blir en förnimmelse av skräck och en stämning som ofrivilligt får honom att backa därifrån. Enligt lokal tradition är vålnaden på Velamsund den tidigare nämnda Louis de Camps olyckliga fru, vilken sägs haft ett barn med sin tidigare man, en flicka som efter tvångsäktenskapet mystiskt försvann. Enligt några bortrövad till Frankrike av sin pappa, enligt andra dränkt på order av generalmajoren.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *