Ansiktet i fönstret

Fyndet

När man sitter i ett upplyst rum är det lätt att få känslan av att någonting står utanför fönstret och tittar in. Ibland är detta inte någon inbillning.

I utkanten av bebyggelsen kring Sollentuna station ligger en smula oväntat en samling 1800-talstorp och stugor. Där villaområdet slutar tar en grusväg vid och ringlar bort i skogen. En skylt förkunnar att motortrafik är förbjuden, och gatubelysningen blir med ens både glesare och mer dämpad.

Skogen mellan Fyndet och Knista. Vad vandrar mellan stammarna?

Området kallas Fyndet efter ett av torpen här, och flera av de ännu bevarade är gamla båtsmanstorp från indelningsverkets dagar. När de byggdes låg de inne i den stora skog som skiljde Sollentuna och Järfälla åt, och vars rester man ännu kan se på andra sidan E4:an som brutalt skurit av den lilla skogsstumpen kring Fyndet från moderområdet i vad som nu är Hansta naturreservat. Ett motionsspår och ett koloniområde gör även de sitt bästa att ta bort känslan av storskog, men trots allt är det lätt att föreställa sig hur det en gång var om man nattetid vandrar bland de höga granarna. Här har funnits ett antal gravhögar och stensättningar vilka alla fått stryka på foten när motorvägen och industriområdet kring Knistavägen tagit alltmer plats. Knista by, som varit bebodd sedan bronsåldern, är försvunnen och Knista gård ruvar på sina minnen i skuggan av Sollentuna energis plåtschabrak. Fyndet kan tyckas vara en idyll, om än en med melankolin från en svunnen tid kring knutarna, men det går en hel del historier om platsen och vad som sägs smyga här som inte lockar till närmare bekantskap.

I resterna av storskogen ligger de gamla torpen på Fyndet strödda.

Det talas om en man som en gång bott i ett av torpen, en tungsint, grälsjuk man som grannarna undvek så mycket de kunde. Han sägs efter sin död ha vägrat lämna platsen, och en kvinna som tidigare bott här har berättat hur hon ofta fick känslan av att vara iakttagen där hon satt i sitt kök om kvällarna. Hon greps också av olust när hon kvällstid skulle gå sin dagliga runda kring tomten för att se att allt var låst, och kunde stanna och begrunda skuggorna och deras form. Trots att hon visste att det var fånigt kunde hon inte bli kvitt den allt starkare känslan av att någon stod där ute och tittade in på henne genom fönstret, och flera gånger tyckte hon sig skymta ett blekt ansikte liksom pressat mot rutan, ett ansikte som alltid försvann innan hon säkert kunde avgöra vad eller vem det var. En kväll när hon kommer hem senare än annars stannar hon till redan innanför grinden. Hon har glömt lampan på inne i köket, och i det gulaktiga skenet ser hon klart och tydligt siluetten av en man som står och kikar in. Hon blir arg, och går med bestämda steg fram och ryter åt honom, men orden fastnar i hennes hals när hon ser vem det är. Den döde grannen. Han försvinner framför ögonen på henne, men hon hinner se blicken i hans ögon. ”Han hade något otalt med oss”, förklarar hon. Under den tid hon bodde kvar efter detta höll hon rullgardinerna noga nerdragna sedan mörkret fallit, men kunde inte säga vilken känsla som egentligen var värst: den att veta, eller inte veta om någonting stod därute och väntade.

Knista. Bakom husen började en gång skogen.

En annan och mycket värre historia berättar en kvinna som en gång varit ute i den nu försvunna Knistaskogen bakom Knista gård för att plocka svamp. Hon är på hemväg en kväll när hon tycker att hon hör ljudet av fotsteg bakom sin rygg. Grenar som rasslar och kvistar som knäcks, men när hon vänder sig om finns ingen där. Även hennes hund, Netta, verkar orolig. Den morrar och reser ragg utan synbar anledning, en sak som inte får henne att bli bättre till mods. När hunden stannar stannar även hon, och nu hör hon tydligt tunga springande steg komma i riktning mot dem. Hunden ändrar med ens beteende och börjar gnälla ömkligt samtidigt som kvinnan ser hur grenarna böjs undan utan att någonting synligt finns där. Hon känner ett hårt slag över benet, och faller omkull. Smärtan är ohygglig och hon inser efter en blick att både skenbenet och vadbenet är avslagna. När hon ofrivilligt skriker till av rädsla och smärta hör hon ett dovt ekande hånskratt från en röst hon beskriver som inte mänsklig. Hon gör några tafatta försök att krypa men smärtan är för stor. Till slut lyckas hon få Netta att springa hem och hämta husse, vilket hon till all lycka klarar. Benbrotten läkte sedermera, men hon berättar att de där timmarna ensam i skogen med ett okänt väsen någonstans i det alltmer tilltagande mörkret var de värsta i hela hennes liv. Det var också sista gången hon plockade svamp i Knistaskogen.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.