Ansiktet på Lövstaholm

Lövstaholm

Lövstaholm

Varifrån kom ljuset i de tomma rummen? Vems var ansiktet med de otäcka ögonen? Undangömda herrgården Lövstaholm har fler frågor än svar.

Längs Garnsvikens östra strand rullar landskapet fram i sakta mak med låga, oftast skogiga, höjder och däremellan åker, äng eller hagar. Bland sommarstugor och nybyggen hänger de gamla torpnamnen kvar, och ju längre bort från länsväg 263:s tunga trafik man kommer desto lantligare blir det. Asfalten tar slut, hästar skymtar i hagarna, inifrån skogen hörs göken, den illavarslande södergöken, och mellan grenarna blänker vattnet. I änden av en lång allé där mossiga lönnar och lindar sakta vajar med vinden lyser Lövstaholms herrgårds röda och vita byggnader som färgklickar i den gröna massan intill viken, en av dessa anonyma småherrgårdar som liksom glömts bort i historiens virvlar trots att platsen varit bebodd länge, en sak som också antyds av den runsten som i parken intill södra flygeln bland annat ber: Gud hjälpe Unes ande.

Lövstaholms bägge ensamma flyglar. I förgrunden runstenen där Une nämns.

Lövstaholms bägge ensamma flyglar. I förgrunden runstenen där Une nämns.

Vem Une var eller varför just hans själ skulle vara i särskilt behov av gudomlig hjälp har historien inte bevarat, inte heller hur eller var han dog. Lövstaholm, eller Lövsta vilket var dess namn i tidigare mer bondska dagar, är känt sedan 1100-talet, men var då en by på vars plats en sätesgård uppfördes sedan marken skänkts till rikskammarrådet Måns Mårtensson Palm 1628. Hur denna äldsta gård sett ut är det, som med så mycket annat i Lövstaholms historia, inte längre någon som vet. Kanske är den tornliknande byggnad med hög spira man kan ana i hörnet av Johan Peringskiölds teckning från slutet av århundradet en del av samma hus. 1685 lär Karl XI ha besökt Lövstaholm och dess dåvarande ägare, kungliga rådet och presidenten i statskontoret Gustaf Lilliecrona, ett besök denne troligen senare skulle svära över då gården året därpå drogs in till kronan i samband med reduktionen, aningen oväntat eftersom Lilliecrona själv varit ledamot av reduktionskommissionen i både Värmland och Närke. Under åren som kungsgård kom Lövstaholm att arrenderas ut flera gånger, men något större lyft för herrgården var tiden troligen inte. 1741 beskrivs den dåvarande huvudbyggnaden, ett trähus beläget ungefär där nuvarande norra flygeln är, som vacker, men ett drygt årtionde senare konstateras att den är obeboelig och helt förfallen, vilket troligen är anledningen till att hela herrgården nybyggs efter att staten bytt bort den mot Rosersbergs slott 1757. Ett något ojämnt byte kan man tycka, men kanske hjälpte det att den man bytte med, hovmarskalken Erland Broman, redan var död.

Lövstaholm från Garnsviken. Spökar det här?

Lövstaholm från Garnsviken. Spökar det här?

En akvarell från 1797 visar ett gyttrigt gårdskomplex med vitrappade flyglar, men utan huvudbyggnad. Den brann ner till grunden 1793 och byggdes aldrig upp, och redan på hösten samma år säljs gården till Gustav III:s forna gunstling Samuel af Ugglas som dock aldrig skulle bo här. Han äger ett flertal herrgårdar och tillbringar det mesta av sin tid på det betydligt ståndsmässigare Forsmark, och Lövstaholm är snarast en stor visthusbod som under överinseende  av en inspektor förser de andra gårdarna med mat. En kort tid i början av 1850-talet har Lövstaholm egen ångbåtsbrygga, en trafik som dock läggs ned lika hastigt som den uppstått, och att den stackars gården arrenderas ut till en lång rad människor, jordbrukare med föga intresse eller ekonomisk möjlighet till herrgårdsliv, gör inte precis någonting för att höja varken dess status eller skick. Vid en husesyn i 1800-talets mitt upptäcker man att dåvarande arrendatorn gjort om södra flygeln, som ursprungligen inte haft något kök och därför inte varit lika attraktiv som bostad, till mejeri och använt salen för att tillverka ost och smör med åtföljande patina på den vid synetillfället allt annat än imponerande inredningen. En annan hyresgäst anmärker syrligt att manbyggnaden saknar avträde och att han och hans familj måste ta sig hela vägen bort till drängarnas och pigornas dasslänga varje gång nöden tränger på.

Södra flygeln på Lövstaholm där det underliga ljuset sägs visa sig om nattetid.

Södra flygeln på Lövstaholm där det underliga ljuset sägs visa sig om nattetid.

Att folkfantasin skulle sysselsätta sig med en herrgård där oftast inget så kallat herrskapsfolk bodde är näppeligen att förundra sig över, och en hel del sägner viskas om Lövstaholm. Bland annat sägs en tidigare ägare och hans son ligga begravna någonstans i herrgårdsparken. Vilka de skulle vara har förblivit en smula oklart, de nämns oftast bara som ”den fina herrn och hans son”, men kanske den Une som förekommer på runstenen har något med saken att göra? Den ödesdigra brand som förvandlade Lövstaholm till två vilsna flyglar lastas allt som oftast på ryssarna, en sak som knappast är märklig i östra Sverige med tanke på händelserna blodssommaren 1719, men till just den här eldsvådan var de dock oskyldiga. Brandorsaken har inte blivit bevarad, men kanske var det tanken på den som fick Samuel af Ugglas att 1804 förse Lövstaholm med den då toppmoderna finessen brandförsäkring, karaktäristiskt nog bara för ekonomibyggnaderna. En annan krigisk märkvärdighet, i högsta grad verklig, knuten till Lövstaholm är att det enligt uppgift enda i original bevarade brev av en vanlig soldat från det olyckliga kriget 1808-09 är skrivet av säteriets man Petter Lång, ett brev vars skräckfyllda innehåll knappast lär ha gjort mottagaren mindre orolig. Helt bortsett från dessa historier finns det andra som är lite svårare att förklara, historier av mörkare och gåtfullare slag. En kvinna som bott granne med Lövstaholm berättar hur hon en kväll när herrgården står tom tittar ut genom sitt fönster då hon ser hur ett ljus tänds borta i södra flygeln. Det flackar och irrar och flyttar sig från rum till rum innan det försvinner lika plötsligt som det dykt upp. Tre gånger upprepas den underliga synen, varefter ljuset slutligen dör bort och allt är lika mörkt som tidigare. Morgonen därpå tar hon med sig en bekant och går upp till herrgården för att försöka få svar på gåtan, men både dörrar och fönster är låsta och inte ett spår av inbrottstjuvar syns. Förbryllade ger de sig av igen när hon av en impuls hon efteråt inte kan förklara vänder sig om och stirrar rätt in i ett blekt ansikte bakom ett av bottenvåningens fönster, ett ansikte som stirrar tillbaka med en blick så obehaglig att hon instinktivt ryggar baklänges. Anblicken varar bara några sekunder och när hennes sällskap även han vänder sig om är den försvunnen, men ett flertal människor i trakten lär ha upplevt liknande saker på det bedrägligt stillsamma Lövstaholm.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *