Är någon där?

Svandammsvägen 4

Den väl inbodda lägenheten ändrade plötsligt karaktär. En död atmosfär av vakande fientlighet ersatte den tidigare trevnaden, och nätterna fylldes av skräck.

De äldre av Stockholms förorter, de som en gång i tiden gick under epitetet förstad, är idag högt åtråvärda med sina stadskvarter och gemytliga småstadskänsla. Få av dem hann anläggas innan funkisarkitekturens avståndsskapande punkthus och de allt bredare bilfloderna satte punkt för en era som knappt sett dagens ljus innan den var över. En sådan förort är Midsommarkransen strax söder om Hornstull. Här är befolkningen blandad på ett levande sätt, och gatubilden sjuder. Husen är till stora delar uppförda under 1900-talets första år, och de många butikerna och restaurangerna ger en kontinental förortskänsla annars svårfångad i Stockholm.

Svandammsvägen vid vad som förr hette Lilla Torget. Det hemsökta huset Svandammsvägen 4 är den mörka lite högre byggnaden.

Området har sitt namn efter den gamla 1700-talskrogen Midsommarkransen, som redan av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, i början av 1800-talet kort och gott kallades Kransen, ett smeknamn som hänger med än idag. Den sedan länge försvunna krogbyggnaden låg ungefär där Svandammsvägen och Nioörtsvägen möts vid vad som då var landsvägen till Södertälje, och intill växte strax efter förra sekelskiftet huvudstadens första riktiga förstad upp med egen spårvagnslinje sedan 1911. Området har sedan dess byggts ut i en mångfald olika stilar, men ändå behållit sin karaktär. Den uppmärksamme betraktaren kanske lägger märke till en av byggnaderna, Svandammsvägen 4, som med sin arkitektur helt sticker av från de på bägge sidor omgivande jugendhusen. Husen här, på nästan exakt den plats där krogen en gång låg, var bland de första som byggdes, men en äldre 1800-talsvilla blev märkligt nog kvar, vilket gav gatan ett utseende som tandraden hos en gammal hockeyspelare.

Svandammsvägen 4 sett från gården. Den hemsökta lägenhetens fönster kan skymtas bakom träden.

Varför trävillan, som gick under namnet Skogsvillan, inte revs är okänt. Kanske vägrade ägarna sälja, eller kanske hade de någon hållhake på aktiebolaget Förstaden Midsommarkransen, vilka var de som exploaterade området. Under flera årtionden stod Skogsvillan där, lätt kamouflerad bakom det höga träd som sträckte sig ut över trottoaren, en relik med stor veranda och sexkantigt inglasat burspråk mot den lilla trädgård som nu är parkering. 1939 byggs en kiosk med vänthall intill gatan, den skulle stå kvar tills både den och den gamla flerfamiljsvillan revs för att lämna plats för det nuvarande huset. Fastigheten på Svandammsvägen 4 uppfördes av Pressbyrån, och stod klar 1957 inrymmande såväl lägenheter, kontor som distributionslokal för tidningar. I mitten av 1990-talet byggdes de forna kontoren om till lägenheter, och även Pressbyrån har nu sedan länge flyttat därifrån. Det skulle kunnat vara en rätt alldaglig fastighet i utkanten av staden.

Porten till Svandammsvägen 4A. En helt vanlig fastighet?

En kvinna som bott här berättar en märklig och skrämmande historia om hur hennes lägenhet, där hon bott flera år utan obehag, sakta men säkert ändrar karaktär. Till en början är det bara en serie förbryllande vardagshändelser. En dörr hon är säker på att hon lämnat öppen är plötsligt stängd, saker som alltid legat på viss plats återfinns oväntat på en annan, och när hon kommer hem från jobbet får hon ofta en olustig förnimmelse av att någon varit där. I tron att hon börjar bli tankspridd fäster hon ingen större vikt vid händelserna även om de är besynnerliga, men allt eftersom veckorna går lägger hon märke till att hennes hem fått ny atmosfär. När hon kommer in genom ytterdörren möts hon av en avvaktande, iakttagande tystnad hon aldrig tidigare lagt märke till, en kall och död stämning som lagt sig som en blöt filt över den forna hemtrevnaden. Flera personer märker rörelser från köket, och en besökare frågar om hon har möss. Själv hör hon vid upprepade tillfällen ljud hon beskriver som någon som står och skrynklar en platspåse. En bekant som tillbringat natten i vardagsrummet berättar hur hon legat sömnlös, förskräckt lyssnande till vad hon beskriver som kloförsedda fingrar som famlar längs väggarna. Fenomenen ökar efter hand i intensitet. En natt ligger hon och försöker sova när hon i mörkret hör hur den stängda sovrumsdörren öppnas och slår igen med en smäll. Blek av skräck söker hon igenom lägenheten, självfallet utan att finna någon där, och tillbringar återstoden av den sömnlösa natten med lampan tänd. Vid ett annat tillfälle sover hennes pojkvän över. Han är ledig dagen därpå och ligger och drar sig i sängen när hon går, och förebrår henne på kvällen att ha kommit tillbaka och sedan gått utan att säga hej. Med stigande olust hör hon honom berätta hur han någon timme efter det hon gått till jobbet hört den låsta ytterdörren öppnas, och strax därefter badrumsdörrens karaktäristiska knarrande. Han ligger och väntar på att hon ska komma in till honom, och när hon inte gör det går han upp bara för att finna lägenheten tom och ytterdörren låst. En annan kväll sitter de och pratar via datorn, han bor i en annan stad, och samtalet kommer in på händelserna i lägenheten när han lugnar henne med att ”de kanske bara vill ha uppmärksamhet”, och sedan på skoj utbrister ”de är säkert svartsjuka på oss”. Sekunden därpå bryts uppkopplingen, och temperaturen i lägenheten sjunker märkbart. Trots att ingenting syns är hon säker på att någon eller någonting står alldeles bakom hennes rygg.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl