Biskopens stulna guld

Tuna gård.

Tuna gård.

Tuna i Österskär ser på ytan ut som ett villaområde likt hundratals andra, och ändå går det rykten om platsen. Dunkla, mystiska, och ibland rentav skrämmande rykten.

Under mitten av 1600-talet lät greve Banér uppföra Tuna, ett miniatyrslott vid den långsmala vik av Trälhavet som något missvisande kallas Tunafjärden. Slottet bestod av endast två våningar med frontespis och trappgavlar, men omgavs av stora trädgårdar och mot viken en liten sjögård. Under slutet av århundradet moderniserades huset, och fick någon gång kring sekelskiftet 1700 i stort sett sitt nuvarande utseende, en typiskt karolinsk stenbyggnad i vitt. Här var jordbruk ända till början av 1900-talet när marken steg för steg styckades av för att säljas ut till villatomter. Idag finns ingenting kvar av vare sig träd- eller sjögård, men i dyn utanför Tunas strand vilar resterna av ett 1600-talsvrak som då och då kastar sina spillror upp på land.

Ruinen av den gamla biskopsborgen. Här sägs blodbadsbiskopen Gustav Trolle ha samlat sitt rövade guld.

Ruinen av den gamla biskopsborgen. Här sägs blodbadsbiskopen Gustav Trolle ha samlat sitt rövade guld.

Detta Tuna var inte det äldsta. Redan under 1200-talet hade Uppsalabiskoparna uppfört en borg på vad som då var en ö. Om Tuna, eller Biskopstuna som det ibland även kallas, stod hårda strider under Kalmarunionens sista år och borgen plundrades flera gånger av både Sten Stures och Gustav Vasas trupper. Efter reformationen drogs Tuna in till staten som så småningom donerade det till adeln. Den gamla biskopsborgen var då hopplöst omodern och lämnades åt sitt öde, men rykten har fortsatt gå trots att borgen sedan länge är en ruin. En skatt lär ha samlats ihop av den flyende biskopen, vilken ibland sägs ha varit den ökände blodbadsbiskopen Gustav Trolle och ibland den mer olycklige Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, och denna skatt väntar ännu på sin upptäckare.

Kungsängen vid Tuna är idag en öde plats med en talande skylt med texten "Tippning förbjuden".

Kungsängen vid Tuna är idag en öde plats med den talande skylten ”Tippning förbjuden”.

Vid inloppet till närbelägna Åkers kanal ligger de sorgliga resterna av den en gång vida Kungsängen, och här lär finnas en liten kulle i marken, på vilken det vissa nätter syns ett blekt flackande ljus, ett säkert tecken på nergrävda skatter. En man som varit anställd på Tuna har berättat om hur han och en bekant en natt slagit ett järnrör in i kullen och att detta efter ett tag stött på en plåt och därefter ett litet hålrum. De ska ha lyckats köra in en ståltråd genom röret och kunnat känna att någonting fanns där inne, men inte kunnat gräva ut det då det ju låg på godsägarens mark. Längre ut på Tunafjärdens andra sida ligger en plats som kallas Gulddraget, och som undersöktes av dykare så sent som 1995 för att finna rester av det vrak dit en annan berättelse lokaliserar biskoparnas försvunna skatt. Man fann en hel del barlaststenar och rester av plankor, men skatten är ännu borta.

Tunas grindar. Här svävar den grå gumman tidigt i gryningen.

Tunas grindar. Här svävar den grå gumman tidigt i gryningen.

Biskoparnas rövade guld är inte det enda som sägs spöka på Tuna gård, utan här finns också betydligt mer påtagliga fenomen. En före detta boende på Tuna berättar om en ande som aldrig visat sig fysiskt, men däremot handgripligt, och som har för vana att flytta saker under natten. Föremål som på kvällen låsts in i ett skåp hittas på morgonen oförklarligt mitt på bordet, och kunde ibland vara spårlöst försvunna lång tid innan de lika mystiskt dök upp igen på platser där det redan letats dussintals gånger. En annan man berättar att det var först när han kom till Tuna som han förstod vad ordet spökeri egentligen betydde, och hur man innan gryningen ofta kunde möta en grå gumma kring gården, en gumma som aldrig lämnade spår efter sig där hon gick, inte ens i snö, och som aldrig svarade på tilltal och dessutom klädde sig på ett underligt gammaldags sätt med lång kofta som gick ned över höfterna och runt huvudet en sjal vars flikar hängde ner på ryggen. Tuna gård är fortfarande privatbostad, men om de har nattro därinne är en fråga det är säkrast att inte försöka besvara.

Det inre av Biskopstuna borgruin. Kanske är det en spökcentral?

Det inre av Biskopstuna borgruin. Kanske är det en spökcentral?

Även kring resterna av den gamla biskopsborgen sägs märkliga och obehagliga saker ske. En kvinna berättar om en släkting som växt upp i ett numera försvunnet hus på den tomt alldeles intill ruinen där ett daghem nu finns. Barnkammaren i huset ligger i ett rum som ursprungligen haft två dörrar men där den ena satts igen, och det är också mot den väggen barnsängen står. Att någonting är underligt med rummet märks snart, och de vuxna i familjen reagerar på att deras son var och varannan natt vaknar upp skrikande, och besynnerligt nog alltid vid samma klockslag. För att få klarhet i det tillsynes oförklarliga börjar de hålla vakt vid den lilles säng, en åtgärd som dock genererar fler frågor än den besvarar. Det visar sig att det som väcker sonen är en iskall vindpust som drar genom rummet från den plats där den igensatta dörren tidigare fanns, som om någon eller någonting ännu använde den. Vid ett tillfälle är pojkens farmor barnvakt. Hon sitter och stickar och kastar då och då ett öga på det sovande barnet när atmosfären i rummet ändras i ett slag. Luften blir tung och en oförklarlig olust kryper över henne. Genom den öppna dörren kommer någon gående, någon hon mycket väl kan höra men inte se, och fotstegen går fram till en fåtölj där de upphör. Sekunden därpå märker hon hur dynan trycks ihop när den objudne besökaren sätter sig ned, en syn som dock är lite för mycket för farmodern som plockar upp barnet och skyndar därifrån. Även många år senare när huset ska rivas verkar det bevarat någonting man med lite fantasi skulle kunna beteckna som egen vilja. Den tomma byggnaden har överlämnats till brandkåren som utsett den till övningsobjekt, men trots otaliga försök vill den inte börja brinna. Det är inte förrän man hällt ut över femton liter bensin på golvet i det gamla trähuset som det motvilligt ger efter för lågorna. Intressant nog har senare undersökningar avslöjat grunden till vad man tror är ett torn i den ringmur som omgett borgen just på den tomt där det tidigare nämnda huset stått. Om det finns ett samband är inte gott att veta.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

8 Kommentarer till “Biskopens stulna guld”

  • Olle

    Hej,
    Jag är uppväxt väldigt nära dessa platser och Tuna Gård ägdes ju tidigare av skådespelaren Stig Järrel. Han uppgav själv att anledningen till att han flyttade var spökerierna på gården. Saker flyttades och vid ett tillfälle (sa han själv) hade han sätt ett antal personer sväva fram över ett golv i huset. Gården köptes ju sedan av familjen Parnevik och golfspelaren Jesper tränade i ungdomen på baksidans pitching green. När det gäller ”borgen” så var jag där med en kompis många sena kvällar och nätter i tonåren (man kunde klämma sig in mellan några brädor) och det var också där som jag upplevt den enda mycket märkliga upplevelsen som jag någonsin upplevt och det som gör den än mer trovärdig var att vi var två som upplevde exakt samma sak.
    Händelsen känns lite väl personlig för att återge men vid tillfället så var vi 100% säkra på att vi upplevt något övernaturligt.
    Vi hörde också rykten om en skatt och gick och letade med metalldetektorer och annat. Under en stor sten i en av rummen i borgen hittade vi också en skatt…Inte den där jättestora kanske men typ 5 kronor fördelat på 1-5 öringar från 50:talet…

    • Skarn

      Hej Olle.
      Kul historia. Jo, jag kände till att Tuna ägts av Stig Järrel och någon eller några Parnevikar, men att det var spökerierna som drev dem bort var nytt, om än inte oväntat efter vad jag hört om platsen. Jag tror att man kan låna nyckeln till borgruinen av någon kommunperson(?) och besöka den om man vill, men tyvärr var jag där på kvällen så det kändes som ett dött projekt. Skulle varit intressant dock, det sägs att det är stockholmstraktens enda riktiga riddarborg, även om den inte längre är så hel.

  • Olle

    Hej igen,
    Tack för svaret. När det gäller Parnevikarna (Bosse köpte huset) så bodde dom kvar senast jag var tillbaka och hälsade på i Österskär. Jesper äger ett radhus i närheten. Ganska skarp kontrast mot hans jättehus i Florida. Jag har aldrig hört något om att spökerier stört familjen Parnevik, å andra sidan har jag inte hört motsatsen heller…
    När det gäller Stig Järrel däremot så var det en mycket stor snackis i området om att han flyttade på grund av allt otäckt som hänt. Han berättade även om det i någon av ”pensionärstidningarna” typ Allers eller liknande.
    Det stämmer att man kunde låna en nyckel av kommunen för att komma in i borgen men ingen av oss ungdomar brydde sig om det då det fanns en ”hemlig” väg in mellan några av de brädor som utgör övre väggen på den västra kortsidan.

    • Skarn

      Tack Olle.
      Känner du till eller har varit med om liknande saker själv (inte nödvändigtvis i Österskär) så får du väldigt gärna berätta för mig. Gå in under länken ”kontakt” längst till höger högst upp på sidan så kommer du till ett formulär som går till min mail, om du inte vill prata i kommentarsfältet.

  • tommy olsson

    jag var där när jag var liten hos stigjärel .min mamma var tillsammas med han ,jag lekte med hans hundar ,dom heter tazan och jejn på den tiden -han hadde en paugoja som hette härman -min mamma var mycket hos stigjärel PS jag kan prata mer om du vi ..nu bor bosse parnevik där ..dom vet vem jag är fråga jesicka hon vet vem jag ärKRAM TOMMY OLSSON

    • Skarn

      Hej Tommy. Du får hemskt gärna berätta för mig om du hört eller varit med om någonting oförklarligt. Gå in under länken ”kontakt” längst till höger högst upp på sidan så kommer du till ett formulär som går till min mail, om du inte vill prata i kommentarsfältet.
      /Petter

  • Ruby

    En släkting till mig föddes i ett hus (på 40-talet) som låg bredvid borgruinen. Där var det ofta aktiviteter av underligt slag. Hans lilla barnsäng var placerad framför en före detta dörr och varje kväll kom någon (som en vindpust) och ”gick genom” den dörren, varpå min släkting vaknade och skrek. Alltid vid samma tidpunkt. Min släktings farmor var vid något tillfälle barnvakt i huset och satt vid sängen då hon hörde någon komma in i rummet och sätta sig ner i fåtöljen bredvid. När brandkåren vid ett senare tillfälle bestämde sig för att bränna ner huset, gick det heller inte att få eld på det (det var ett gammalt trähus). Inte förrän de hällde 15 liter bensin så lyckades det. Nu finns det ett dagis på den platsen.

    • Skarn

      Spännande berättelse. Enligt lokala hembygdsföreningen har man hittat grunden av en byggnad som ingått i borganläggningen, troligen ett torn i ringmuren, på just den tomten. Ett märkligt sammanträffande, eller hur?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *