Borgruinens vålnader

Mörby slottsruin.

Mörby slottsruin.

Den ensligt belägna ruinen av Mörby slott har få besökare nattetid, och det är varken läget eller terrängen som avskräcker. Det är vad som sägs gå i de gamla murarna.

Vid stranden av sjön Skedviken, ungefär halvvägs mellan Uppsala och Norrtälje, ligger ruinen av Mörby slott. Den höjer sig högt över vassruggar och busksnår, och är ännu i sitt förfall en mäktig syn. De tjocka murarna och döda fönsteröppningarna viskar om tid som gått, och även en solig dag är det lätt att gripas av underliga känslor här. De enda levande i Mörby slott är kråkor, vilka skriande lyfter sina svarta vingar mot skyn när någon nalkas, och fladdermöss som om natten kryper ur sina hålor i den förfallna borgen, det sägs att hela nio olika arter finns här. Det är också nattetid man kan möta slottets döda invånare.

Ruinen av Mörby slott är synlig lång väg i det flacka landskapet.

Ruinen av Mörby slott är synlig lång väg i det flacka landskapet.

Man tror att Mörby slott började byggas någon gång under 1400-talet, enligt legenden på platsen för vikingahövdingen Myres uråldriga fäste. Med tiden växte slottet ut till vad som skulle komma att bli Upplands största adelsborg, ja faktiskt en av de större i hela landet. Kring 1569 var den fullt utbyggd, en stentavla som suttit över porten på Mörby med byggherrens, Gabriel Oxenstiernas, namn och detta årtal finns bevarad i närbelägna Fasterna kyrka, och bestod då av ett högt fyrkantigt byggnadskomplex grupperat kring en borggård. De stora tornen, det kvadratiska sjötornet, det runda trädgårdstornet, de smala hängtornen, samt ett porttorn med platt tak, kunde ses på långt håll i det kringliggande flacka landskapet. Söder om slottet utbredde sig en hårt tuktad trädgård, och ett stycke därifrån, på en udde i Skedviken, låg en djurgård vars sällsamma invånares vrål nattetid satte skräck i ortsbefolkningen.

Sjötornet på Mörby slott. Bakom den uppstickande väggen till höger låg en gång slottskyrkan.

Sjötornet på Mörby slott. Bakom den uppstickande väggen till höger låg en gång slottskyrkan.

1728 dog Mörbys ägare, Kristina Kurck, och det väldiga men då hopplöst omoderna slottet övertogs av män som var ytterst intresserade av ägorna, men inte alls av en gammal borg, och Kristina Kurck kom att bli slottets sista mänskliga invånare. Redan ett årtionde efter hennes död är det obebodda slottet svårt förfallet med vinden jagande genom glaslösa fönster och regnet strilande mellan lösa takplåtar. Under åren skulle det en gång stolta Mörby få ny roll som stenbrott, bland annat när Fasterna kyrka skulle byggas om, och av den forna parken finns idag inte ett spår. Den intilliggande herrgård som fått låna slottets namn ser trots dettas nästan trehundraåriga förfall närmast ynklig ut vid en jämförelse som är svår att inte göra. Mörby slott är en vålnad det inte är lätt att skaka av sig.

Trädgårdstornet. Här lär man nattetid kunna se  en vålnad med lysande ögon.

Trädgårdstornet. Här lär man nattetid kunna se en vålnad med lysande ögon.

Trakten kring Mörby har länge varit ansedd som tummelplats för det övernaturliga. Här ligger flera gravfält, och så sent som i början av 1900-talet berättade en av de kringboende att han sett Oden själv komma farande över Skedviken en kulen höstnatt, men de flesta och mest ihärdiga historierna handlar om Mörby slott. Ett par som en sensommarkväll tagit en promenad bort till den romantiska ruinen, berättar hur de stått vid vaktrummet i det forna porttornet och drömt drömmar om framtiden när en djup suck får dem att titta upp. Vid fönstergluggen, med ryggen mot dem står en kvinna klädd i blått. Hennes dräkt är gammaldags, de beskriver den som ”nunneliknande”, och hon verkar se ut över den försvunna slottsparken. Hon är varken genomskinlig eller spöklik, men på något sätt ändå onaturlig, och injagar fruktan genom sin blotta närvaro, och paret är säkra på att hon inte fanns där då de kom dit. När vålnaden vänder sig om, liksom hade den anat de andra, ger kvinnan i paret till ett ofrivilligt skrik, varvid den blå gestalten svajar till och sedan försvinner. Även i det ännu kvarstående trädgårdstornet lär gestalten av en kvinna med lysande ögon kunna ses, oftast i något av fönstren i nedersta våningen. Under 1930-talet förevisades faktiskt ett par fotografier tagna i Mörby slottsruin där man lär ha kunnat se en spöklik kvinnoskepnad, men var dessa bilder finns idag är det tyvärr ingen som vet.

Porttornets vaktrum, där vålnaden av en blåklädd kvinna lär kunna ses.

Porttornets vaktrum, där vålnaden av en blåklädd kvinna lär kunna ses.

Enligt sägnen har Mörby dessutom vålnaden av en stor svart hund, vilkens uppdykande sägs vara förknippat med olyckor, den lär senast ha setts i samband med att en del av murverket rasade för några år sedan. Att spökerierna på Mörby har gamla anor bevisas av en avskyvärd historia från 1500-talet, vilken berättar om en demon som hemsöker slottsfruns gemak. Den osynlige anden går till fysiskt angrepp, oftast mot barn, och lär vid ett tillfälle ha knäckt nacken på en nyfödd pojke inför ögonen på flera personer, en av dem hans mor. Kanske fanns det fler anledningar än brist på pengar till att Mörby slott en gång övergavs.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

En kommentar till “Borgruinens vålnader”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *