Buller i torpet

Grindstugans ruiner

Den gamla torpgrunden är gömd bland buskar och snår, men lämningar talar, och just här talar de om döda barn och flyende invånare.

Strax norr om Gnesta ligger en skogsklädd höjd som går under namnet Jagbacken, förr en kronojaktbacke där ekar och björkar planterats in, av vilka idag inte många spår återstår. Den tvärbranta bergiga höjden över Frösjön kröns av ett järnåldersgravfält och även på andra sidan, åt Vallahållet, finns både gravhögar och stensättningar med tydliga fingervisningar om platsens ålder. På den smala slänten mellan stupet och Frösjön stryker Mariefredsvägen, sena tiders ersättare för den landsväg som tidigare drog över sänkan mellan Jagbackens bägge krön, och just där vägen möter Vallavägen och förlängningen av vad som med ett nutida namn kallas Framnäsvägen bildar Jagbacken en liten udde med plan mark precis i kanten av en åker.

I skogen vid vägskälet där tre vägar möts låg en gång Grindstugan, ett hus med mycket tveksamt rykte.

Här är snårigt och risigt och relativt tät skog, men den som kikar in bland grenarna upptäcker lätt en stor jordkällare som genom spraymålning kanske inte blivit vackrare, men definitivt lättare att hitta. Intill ligger betonggrunderna av ett par uthus, med trappor som nu leder upp till absolut ingenting. Spridda tegelpannor skymtar i det höga gräset, och den skarpögde noterar även en gammal granhäck som vuxit till en tät barriär och därefter sågats ner så att en mur av avvisande stubbar återstår. Här var en gång en trädgård, och en storväxt och vildsint nyponros och ett avlidet äppelträd är sista synliga resterna av gångna generationers omsorg. Torpet hette Grindstugan. Byggt under tidigt 1800-tal som just grindstuga, alldeles innanför gränsen till Södertuna slotts ägor, och sedermera förvandlat till statarbostad åt några av herresätets dåförtiden många anställda. Den siste att bo här var slottets skogvaktare, och i mitten av 1950-talet revs det gamla huset. Än idag kan man hitta de rostiga lämningarna av dess inventarier bland riset i backen, delar av en gjutjärnsspis, foten till en fotogenlampa, en bucklig gryta, och ett emaljfat utan botten.

En betongtrappa som leder upp till ingenting. Återstoden av ett av Grindstugans uthus.

Grindstugan blickade ut över sin lilla domän, med ryggen demonstrativt åt landsvägens trafik, och av själva boningshuset återstår inte mycket. En gång i tiden var det ett fruktat ställe som lät tala om sig långt utanför Gnesta och Södertuna, och de lika märkliga som obehagliga händelserna tar sin början en sensommarkväll i mitten av 1800-talet när husets invånare ligger och sover. Grindstugan var då statarbostad med en familj i vardera ända av det avlånga huset, och mannen i den ena familjen vaknar mitt i natten av att det luktar brandrök. I hast får han på sig byxorna och springer in i köket där han får se hur stora lågor slår ut ur spisen. Han ser sig desperat omkring efter vatten när han lägger märke till att den sprakande elden inte avger någon värme. Konfunderad går han fram och sträcker efter viss tvekan in handen rätt i den brinnande härden när elden försvinner med ens. Då han känner på muren är den alldeles kall, och den tidigare stickande brandlukten är försvunnen lika märkligt som lågorna. En lång stund blir han kvar i köket, fundersamt stirrande på den mörka spisen, innan hustruns oroliga röst kallar honom tillbaka till sängen. En tid därpå sitter de bägge vid köksbordet när någonting bultar tungt i väggen. En blick ut genom fönstret visar att ingen är där, och när de lyssnar lite noggrannare hör de att bultandet inte kommer från ytterväggen, utan från väggen mellan köket och rummet innanför, men trots att de går dit och ställer sig, en på var sida om väggen fortsätter bankandet och ljudet antar en allt aggressivare ton, och blir till sist så obehagligt att de lämnar huset. Vid ett annat tillfälle är de på väg att lägga sig när de hör hur någon drar ut en av stolarna i köket. Några sekunder därefter åker nästa stol iväg så häftigt att den faller baklänges, och mannen ryter barskt till den okände besökaren att låta bli, men stannar på tröskeln med kalla kårar längs ryggraden. I det helt folktomma köket ser han hur bordet vrids kring sin egen axel liksom inbegripet i någon oförklarlig och skrämmande dans. En stol dras ut över golvet och stannar inte förrän den dunsar i väggen, och i fasa springer både man och hustru därifrån för att sova hos familjen i husets andra ända dit fenomenen inte verkar nå.

Rostiga och ärgade bruksföremål. Den sista länken till Grindstugans forna invånare.

Gång på gång upprepar sig de skrämmande händelserna, och att grannar och vänner bjuds in att se fenomenen ändrar inte ett dugg. På inrådan av den andra statarfamiljen kallar man dit en präst, en pastor Ekstrand, som läser valda bibelspråk för att få bort den osalige ande som gör livet surt för Grindstugans invånare. I två veckor är det sedan lugnt och tyst om nätterna tills det hotfulla spelet börjar på nytt med en kraft och våldsamhet många gånger värre än tidigare. Historierna om vad som tilldrar sig om nätterna i Grindstugan sprids naturligtvis i trakten och två män, en fiskare vid namn Lagerbäck och en gammal soldat, sergeant Stenkvist, beslutar sig för att sitta vakt för att få ett slut på det hela. På spöken tror de inte det minsta, och har bestämt sig för att ge upptågsmakaren en välbehövlig läxa. För att avskräcka traktens lustigkurrar tar sergeanten med sig sitt skarpladdade gevär, och gör ingen hemlighet av det. De posterar sig i köket, husets uppenbarligen mest hemsökta plats och väntar på vad som komma skall. Statarparet har tagit in hos grannar, de undviker av förklarliga skäl så ofta de kan att tillbringa natten i hemmet, och de bägge väktarna är ensamma när en gryta plötsligt vräks ner från spisen. Mitt för deras ögon skjuter någonting osynligt sakta fram den mot kanten och ger den därefter en knuff så att den med stort buller faller i golvet. Strax därpå börjar bultandet från rummet intill, men självfallet är ingen där när de rusar in för att gripa spefågeln på bar gärning. I ren desperation höjer sergeanten geväret och avfyrar ett skott mot ljudet, men enda resultatet är ett fult hål i väggen. Som svar kommer istället en kaffekopp flygande rätt ur tomma luften, men märkligt nog överlever den krocken med spismuren. De bägge väktarna har därefter fått nog, och lämnar Grindstugan något skamsna och en hel del rädda. De är inte de enda som försöker lösa mysteriet med det hemsökta huset, en annan fiskare vars namn dock inte bevarats övertar tillsammans med en handlare några dagar därpå vakthållningen. Redan efter några timmar börjar det hotfulla bullret, som vanligt utan att ljudens ursprung går att finna, men både möbler och annan inredning håller sig den här gången på sina platser. Huset har långsidan mot nuvarande Mariefredsvägen som går bara något tiotal meter därifrån, och när en av männen tittar ut får han se någonting som liknar en röd lykta komma längs vägen. Den fortsätter förbi huset, och svänger in på vägen mot Valla när skenet blir så starkt att de tvingas vända bort blicken, och när det sekunderna därpå slocknar springer de ut men kan bara konstatera att vägbanan är tom så långt ögat når. Samma höst flyttar statarparet, de lär ha hetat Jonsson, till Trön, ett torp under Mälby säteri beläget söderut snudd på milen bort, och därefter blir allt stilla i Grindstugan igen. Hemsökelsen sägs ha följt med de olyckliga makarna vilka så småningom blev djupt religiösa, men om detta hjälpte mot den osynlige ande som hyst så starkt agg till dem förtäljer inte berättelsen. Enligt lokal sägen var anledningen till den nattliga förföljelsen att frun i familjen fått ett dödfött barn de sedan grävt ner i vedboden istället för på kyrkogården, och att det var det döda barnets ande som visat sin vrede på detta sätt. Om något barnskelett hittades då Grindstugan revs är dock obekant. Kanske ligger det där än och väntar på sin upptäckare.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *