De dödas ilska

Söderby-Karls kyrka.

Söderby-Karls kyrka.

Det var ett vad på fyllan som fick honom att nattetid börja gräva på kyrkogården. Det var vad han fick upp som kom honom att springa därifrån.

Mitt på slätten mellan Norrtälje och Hallstavik ligger Söderby-Karls kyrka. Dess trist gråputsade väggar och stora symmetriska fönster förtar intrycket av ålder, och plåttakets maskinfalsade ränder gör inte mycket för att ändra det hela. Går man in i kyrkan sker dock en förvandling, och som genom ett trollslag befinner man sig i en helt annan värld. Både tak och väggar under de vackra 1400-talsvalven är översållade med målningar i en stil som får åskådaren att häpna. Här finns adelsmän, bönder och biskopar, men även lik, häxor och djävlar.

De smått fantastiska målningarna i Söderby-Karls kyrka.

De smått fantastiska målningarna i Söderby-Karls kyrka.

Runt Söderby-Karls kyrka står präst- och klockargård kvar, liksom den timrade 1600-talsklockstapeln. Kyrkan började byggas 1280 på platsen för en äldre träbyggnad, men hette då enbart Söderby kyrka, och skulle inte förrän den närbelägna Karlskyrkan, vars ruiner går att se än idag, övergavs få sitt dubbelnamn. Det sägs att det var härifrån Sveriges siste katolske ärkebiskop Johannes Magnus hösten 1526 flydde med ett skepp lastat med stulna dyrbarheter, en historia som dock delas med Tuna i Österåker. Den som tittar över åkrarna idag har svårt att föreställa sig att ens en kanot kunnat ta sig fram här, men under vikingatiden, och säkerligen även på biskop Johannes tid, gick en farled via sjön Torkan, som kan anas från kyrkan, och genom Brosjön och Nodstasjön ner till Norrtäljeviken.

Kyrkogården. På andra sidan bogårdsmuren ligger den forna prästgården.

Kyrkogården. På andra sidan bogårdsmuren ligger den forna prästgården.

Historierna om den flyende ärkebiskopen är inte de enda som berättas om Söderby-Karls kyrka, utan här finns även andra och betydligt otrevligare. En av dem handlar om en man som under mitten av 1800-talet slagit vad om att en torsdagsnatt gå och hämta en dödskalle från kyrkogården. Vadet har skett på krogen, och mannen, en inflyttad dalmas, är inte någon duvunge, men det är dock en sak vad man säger under brännvinets inverkan och en annan vad man tänker dagen efter. Att det gällde just en torsdagsnatt är ingen slump, denna veckodag ansågs besitta speciell kraft, och var mer magisk än andra. Det var då man skulle spå, läsa bort sjukdomar och kasta besvärjelser, men det var även häxornas natt och natten då det var lättast att komma i kontakt med de döda.

Söderby-Karls kyrka som de flesta ser den: från vägen. Här ska man vara försiktig med att gräva sägs det.

Söderby-Karls kyrka som de flesta ser den: från vägen. Här ska man vara försiktig med att gräva sägs det.

Det är med tvekan mannen ger sig iväg på sitt makabra ärende. Kyrkan tornar upp sig med svarta fönster likt ögon i de gamla murarna. Han öppnar den gnisslande grinden i bogårdsmuren, och spaden i hans hand känns plötsligt både stor och otymplig. För säkerhets skull går han en bit bort från landsvägen, och väljer ut en av gravarna under träden där det är mörkare. Atmosfären här är märklig, och han får känslan av att vara iakttagen, av att invånarna i varenda grav är på helspänn. Vinden börjar oförklarligt slita i löven i den annars stilla sommarnatten, och någonting viskar hans namn. En kompakt illvilja verkar stiga ur marken, den viskande röstens tonfall blir hotfullt, och nerverna sviker. Redan nästa morgon ångrar han sig, och i det klara solskenet verkar nattens händelser långt borta. Han svär över sin lättskrämdhet, en åkomma han annars sällan lider av, och nästa torsdag går han dit igen. Med ett språng hoppar han över muren för att slippa den gnisslande grinden, och går bort till samma plats som tidigare och sätter spaden i marken. Med flit ignorerar han det nervslitande fenomenet med rösten som åter viskar, och slår dövörat till den underliga vinden och känslan av att någon står bakom hans rygg. Han biter ihop och tar ett djupt spadtag när han får ett slag i ansiktet rätt ur mörkret innan han kastas omkull.  När osynliga händer griper tag i honom tappar han all självkontroll, och slår vilt med spaden omkring sig. Han springer, men menar att ett förlorat vad är ett billigt pris, och vad alternativet kunnat bli vill han helst inte föreställa sig.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *