Över den avsides belägna parken vilar en stämning av vemod och obehag. Det kan bero på de över tusen döda som vilar några decimeter under de fåtaliga besökarnas fötter.
Ulleråkers mentalsjukhus var en gång i tiden ett av landets största och även mest fruktade. Blotta namnet har än idag en klang som lockar rysningar längs ryggraden, och även om stora delar av komplexet förvandlats till bostäder är den tidigare verksamheten inte på långa vägar försvunnen. Vilken utstrålning platsen än har kan den knappast sägas vara av det upplyftande slaget.
Redan i början av 1800-talet startades mentalsjukhusverksamheten här, och byggdes ut efterhand så att till sist en mindre stad växt upp bakom de dystra murarna i skogen intill Fyrisån. Här skulle tusentals olyckliga låsas in under årens lopp, bland de mer kända Gustav Fröding, och för en stor del av dem var klangen när grindarna slog igen bakom deras rygg den sista kontakten de någonsin hade med yttervärlden. Den vård de fick var minst sagt tvivelaktig, och många gånger brutal. Patienterna delades upp i kategorierna lugna, halvoroliga och oroliga med vidhängande skillnad i behandling. Mest fruktade var de så kallade C-paviljongerna där de oroligaste spändes fast och låstes in i trånga celler. Tidigare anställda har beskrivit platsen som hemsk, och en kvinna som arbetat på Ulleråker så sent som på 1970-talet berättar om hur de gamla och sjuka gick runt bakom taggtrådsstängslet som hundar i en rastgård längtansfullt trånande ut mot en frihet de kanske aldrig mer skulle få uppleva.
Det enorma sjukhuskomplexet var en värld i sig. Här fanns kök, tvätteri, bageri, apotek, operationssalar där man helst vill undvika att föreställa sig vilken sorts kirurgi som praktiserades, samt naturligtvis en kyrka med tillhörande kyrkogård. Idag var det länge sedan någon begravdes där, och få uppsalabor anar ens dess existens, inträngd i skogen bakom en parkering. Trots att runt 1 300 personer ligger här har de flesta gravstenarna sedan länge försvunnit, och bland de få som återstår i den länge vanskötta kyrkogården är många dystert anonyma. Kanske ville man inte skylta med efternamn när det gällde människor som dött inlåsta på mentalsjukhus. Längs kyrkogårdsmuren ligger personalgravarna bakom små låga häckar, och en blomma skvallrar om att någon ännu går hit för att minnas. Annars är det en mycket säregen stämning, till och med för att vara kyrkogård, som slår emot de ytterst fåtaliga besökarna. Skogen ser ut att vara på väg in över den mossiga muren, och den mörka cirkeln av åldriga, halvt döende cypresser framkallar känslor av beklämmande dysterhet. Att de oroliga inte heller efter döden skulle fått ro kan man utan svårighet tro.
En man som brukat njuta av stillheten på den glömda kyrkogården berättar om hur atmosfären helt plötsligt kan bli tung och illavarslande, och hur han upprepade gånger känt stort obehag, särskilt vid det stora träkors som i sen tid satts upp för att markera platsens användning som kyrkogård. Den mörka cirkeln av cypresser i gräsmattans mitt beskriver han som ytterst kuslig, och en plats där han vid ett flertal tillfällen känt sig oförklarligt iakttagen och en gång till och med tyckt sig se ett ansikte svävande mellan grenarna. En av de märkligaste upplevelserna har han när han står vid en av gravarna och tydligt känner hur temperaturen sjunker. Sekunden därpå drar en vindkåre genom den annars helt stilla kvällen, en vind som verkar börja uppe i trädtoppen för att sedan ringla ner mot graven och dess ensamme besökare medan grenarna på de övriga träden står orörliga, liksom avvaktande. Ett gäng spökjägare som nattetid undersökt den gamla kyrkogården menar sig ha spelat in röster, bland annat en som säger ”Stör inte mig” vid läkaren Hjalmar Källmarks stora gravhäll, och dessutom fotograferat en skuggfigur intill muren mot parkeringsplatsen. Vid undersökning med värmekamera registrerades dessutom märkliga saker i den tidigare nämnda trädcirkeln, en plats där ingen värme borde finnas. Är detta bevis på det övernaturligas existens? Några menar det, klart är ändå att det vilar en mycket märklig stämning över Ulleråkers gamla sjukhuskyrkogård.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
Nyfiken på rörliga bilder från Ulleråkers sjukhuskyrkogård? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.
2 kommentarer
Sassa · 18 december, 2015 kl. 12:13
Bra gjort och intressant! Det är ju sorgligt med alla öden som döljer sig i grönskan, de glömda döda.
Bra de får synas och litet historia om sig, hur de levde, dog mm
KÖP boken, den är bra! Alla bör läsa och begrunda den tid som har gått och hur folk
fick stå ut med div obehag, inlåsning livet ut och begravas på denna glömda kyrkogård.
Professionellt gjort! av alla medverkande.
Cherina · 11 november, 2017 kl. 11:37
Trots alla tragedier som begravdes med de avlidna, är begravningsplatsen speciell för en tid som har gått in the past. Det var underligt om inte paranormala fenomen skulle förekomma!
Jag har läst gamla journalanteckningar, sett foton, pratat med en kvinna som var med när starten gick. På den tiden fanns inte mediciner, utan kallbad etc tekniker, inlåsning, bälten och mera primitiva behandlingar.Patienterna hade ett hell!