Den jämrande rösten

Östra yttringe

En människa i uppenbar plåga genererar nästan alltid medlidande. Om du vet att denna människa redan är död förvandlas medlidandet dock lätt till skräck.

Den smala kantiga Hustegafjärden skär likt en kniv in i Lidingös hjärtland. Vid dess södra strand ligger villaområdena tätt, men på motsatta sidan är det en lantlig trakt med ekbackar, hagar och sporadisk bebyggelse till största delen från tiden kring förra sekelskiftet. Endast en byggnad sticker genast ut genom sin storlek och sitt ålderdomliga utseende, herrgården Östra Yttringe.

Den röda ladan är en av få kvarvarande byggnader från Östra yttringes tid som jordbruk. Själva herrgårdshuset ligger en bit bakom fotografens rygg.

Enligt lokal tradition ska huset vara urgammalt. Dess tjocka murar sägs vara byggda för att kunna motstå belägringar, och det ryktas om en hemlig brunn någonstans under källarvalven. Forskar man i saken finner man att gården faktiskt finns omnämnd så tidigt som på 1300-talet, men att den då låg nere vid vattenbrynet vid Gråviken. Av den äldre herrgården finns idag inte ett spår ovan jord, och det nuvarande Östra yttringe byggdes omkring 1770, varför belägringarna nog får tillskrivas fantasin. Vid sekelskiftet 1800 lät dåvarande ägaren, den för delaktighet i mordet på Gustav III starkt misstänkte Anders Nordell, bygga om huset i tidens smak, hans initialer och årtalet 1801 sitter ännu i fasaden, men 1700-talsmurarna finns i varje fall delvis kvar under putsen. En stor balkong vilande på bastanta stenpelare fanns tidigare på husets trädgårdssida, men har rivits i relativt sen tid, och övervåningens dubbeldörrar leder nu rätt ut i tomma intet.

Östra yttringe, ett hus som enligt folkfantasin byggts för att kunna motstå belägringar.

Plåttaket flagnar, men inne i manbyggnaden finns en hel del äldre detaljer bevarade, bröstpaneler, franska paraddörrar och målade sengustavianska kakelugnar. Det sägs dock att det inte bara är inredningsdetaljer som lyckats överleva till vår tid, Östra yttringe lär även vara hemsökt av ett osynligt väsen vilket kompenserar sin oförmåga att synas genom att istället höras. En man som tillfälligt bott här berättar om nätter allt annat än fridfulla, den stilla lantliga omgivningen till trots. Redan andra natten vaknar han av en otäck förnimmelse av att inte vara ensam. Han går upp ur sängen och lyssnar i tron att den gamla herrgården fått besök av tjuvar, men allt är tyst. För säkerhets skull går han en runda genom huset, dock utan att finna minsta spår av någon inkräktare. Känslan av att någon är där vill trots detta inte lämna honom, och han står en smula villrådig vid sängen när han hör en stönande och jämrande röst. Den verkar komma från övervåningen, och på nytt ger han sig iväg för att söka genom huset. Rösten blir tydligare, för att sedan försvinna bort som om den tillhörde någon som vandrade genom rummen, sökande likt han själv. En gång svär han på att den plågade befunnit sig alldeles vid hans sida utan att visa sig fysiskt, och obehaget han först känt övergår nu i rädsla.

Någonting osaligt sägs vandra genom Östra yttringes salar nattetid.

För att vara säker på att det inte är vinden som blåser i skorstenarna gör han en ny vandring i det mörka huset, och stänger resolut alla spjäll och kakelugnsluckor, men klagolåten blir kvar. Under flera timmar varar denna otäcka katt-och-råtta-lek, och rollerna blir efterhand alltmer omvända innan rösten tystnar lika plötsligt som den kommit. Förnimmelsen av att någon är där försvinner i samma ögonblick, och han lyckas stjäla sig till ett par timmars sömn frampå morgonen. Natten efter upprepas det hela, men den här gången är det tydligt redan från början att det inte längre är han som är jägaren, och han tvingas till en fasansfull  flykt från rum till rum med ett osynligt jämrande väsen hack i häl. När morgonen kommer reser han därifrån för att aldrig återvända. Han menar sig inte tro på spöken, men till det som händer på Östra yttringe har han ingen som helst naturlig förklaring, och säger att upplevelsen var bland det värsta han varit med om.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.