Den långe på Hammar

Hammar.

Hammar.

En gång var gården sinnebilden av kärlek och lycka. Sedan tog döden över, och få vill möta Hammars otäcka skepnad.

Tungelsta är en märklig sorts samhälle, varken landsbygd eller tätort. Det mesta klänger mot pendeltågsstationen, och man behöver inte avlägsna sig långt för att utsikten ska bli betydligt mer rustik. Den som följer Allévägen österut mot Krigslida kommer efter en liten stund till en skogsbacke med spår av tidigare plantering. Några mossbelupna och knotiga äppelträd vittnar om bättre dagar, och bortom den nyligen uppsnyggade allén skymtar Hammars gula herrgårdsbyggnad bakom röda flyglar.

Bakom åldrande fruktträd skymtar Hammar. Platsen där kärlek förbyttes i död.

Bakom åldrande fruktträd skymtar Hammar. Platsen där kärlek förbyttes i död.

Hammar började uppföras av befallningsmannen Frans Upmark 1814 på platsen för Mulsta bys Norrgård och två år senare flyttar familjen in. Trots att de vid den här tiden redan varit gifta i sju år sägs Frans och Fredrica Upmark varit ett sällsynt lyckligt och förälskat par som med tiden skulle få hela nio barn. Hammars glansperiod blev kort. Den 31 augusti 1823 dör Fredrica i barnsäng, och hennes skugga skulle ligga tung över gården. Redan året efter gifter Frans om sig, men äktenskapet blir raka motsatsen till det tidigare. Han kommer aldrig över saknaden efter Fredrica, och låter till och med resa en minnessten över henne strax intill huvudbyggnaden. ”Hammar grundades till boning för de lyckligaste av makar”, står det bland annat. Att hans nya hustru knappast kan ha känt sig som härskarinna över Fredricas domäner eller ens över sin makes hjärta är lätt att förstå.  Hon är mycket yngre än Frans och beskrivs som slarvig, slamsig och vårdslös. De får två döttrar varav den äldsta skulle dö som morfinist. Lyckan hade för länge sedan slutat le över Hammar.

Hammar från parksidan. Här bodde Frans och Fredrica, kanske gör de det än?

Hammar från parksidan. Här bodde Frans och Fredrica, kanske finns de här än?

Med undantag för den förvildade och starkt förminskade parken, samt de tillbyggda så kallade pocherna på mangårdsbyggnadens bägge sidor ser Hammar än idag till det yttre ut ungefär som på familjen Upmarks tid. Gårdsplanens cirkelrunda plantering mellan de små flyglarna finns kvar och allén är fortfarande vacker om än betydligt kortare. Här har en hel del människor både kommit och gått, och åtskilliga levnadsöden passerat revy. Kanske är det skuggan av död kärlek som ännu ligger kvar, för det sägs att inte allt är som det borde kring den gamla herrgården. Någonting avvisande finns onekligen över platsen, och det viskas om underliga och skrämmande väsen som stryker runt knutarna och genom resterna av herrgårdsparken med sin minnessten och den halvt sönderslagna runstenen.

En lång och hotfull skepnad sägs lura i Hammars allé.

En lång och hotfull skepnad sägs lura i Hammars allé.

En kvinna som tidigare bott här berättar om en gård där den annalkande skymningen emotsågs med bävan, och där den kringliggande bebyggelsen endast förstärkte intrycket av avskildhet. Hon är en kväll på väg hem genom allén när hon får förnimmelsen av att vara iakttagen, av att någon står i de mörka busksnåren och stirrar på henne med hatfylld blick. Känslan är totalt omotiverad, och just därför så mycket mer skrämmande, och det faktum att parken är inhägnad och både den övre och nedre grinden alltid hålls stängda gör inte på något vis det hela bättre. Hon stannar och lyssnar, men det enda som hörs är vindens sus i allén och trafiken på avstånd. Hon har precis bestämt sig för att den obehagliga känslan bottnar i skrala nerver när hon ser hur en gestalt lösgör sig från träden. Den är blek mot det kringliggande mörkret, och ser ut som en människa som dragits ut på längden så att den blivit dubbelt så lång som den borde och dessutom otäckt vattnig, liksom utspädd. Skepnaden rör sig helt ljudlöst och tanken att dess långa ben inte behöver många steg för att nå henne slår ner likt en blixt. Med skräcken tätt i hälarna springer hon allt vad hon kan utan att våga se sig om och tackar sin lyckliga stjärna att ytterdörren står olåst. Vad det var hon mötte får hon aldrig veta, men det tar lång tid innan hon åter vistas ensam i parken efter mörkrets inbrott.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

En kommentar till “Den långe på Hammar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *