Den svarte ryttaren

Tammsvik.

Tammsvik.

Han har varit död i tusen år, men på Tammsvik fortsätter han rida. Den svarte ryttaren bådar ont för den som har oturen att möta honom.

Längst inne i Kvistabergsviken på det smala näset mot Säbyholm ligger herrgården Tammsvik. Uppförd strax innan funktionalismen definitivt tog död på traditionell arkitektur är det en av Sveriges sista herrgårdsbyggnader. Trots att Tammsvik inte ens är hundra år gammalt går det sägner om platsen som få gårdar kan tävla med.

Tammsviks trädgårdsfasad. Bakom husknuten skymtas en av de uråldriga ekarna.

Tammsviks trädgårdsfasad. Bakom husknuten skymtas en av de uråldriga ekarna.

På familjen Tamms tid hette huset Björknäs, och det byggdes åren 1917 till 1921 av Claes Tamm som bostad åt sig och sin familj, delar av en frälsesläkt vars spår finns överallt i omgivningarna. På Kvistaberg, på andra sidan viken, ligger det observatorium Claes lillebror Nils lät bygga, och längre ut på näset ligger Ådö slott, det forna Tammska stamgodset. Det var en lika stor som förmögen familj, och ändå finns idag, knappt hundra år senare inte mycket mer än minnen kvar av dem här.

Kvistabergsviken. Här sägs den svarte ryttaren rida när mörkret faller.

Kvistabergsviken. Här sägs den svarte ryttaren rida när mörkret faller.

Platsen där Tammsvik  ligger har så vitt man vet inte tidigare varit bebyggd, sitt natursköna läge till trots. Allt som fanns här var fyra jättelika och uråldriga ekar, och ett rykte som inte inbjöd till boende. Trakten kring den här delen av Mälaren är späckad av fornlämningar, med ett enda undantag: Tammsvik och dess närmaste omgivningar. Det är som om man i alla tider skytt platsen, och lämnat en vid cirkel av skog och ödemark runt den. Redan innan ingenjör Tamm lät uppföra sitt stora hus hade han blivit varnad av en granne på andra sidan Kvistabergsviken om att ingenting gott skulle komma av att bygga ett hus i vägen för den svarte ryttaren. På våren 1921 flyttade familjen in, sedan dess har olyckorna kommit slag i slag.

Rum 4, spökrummet på Tammsvik.

Rum 4, spökrummet på Tammsvik.

Dagmar Tamm, dotter till Claes Tamm, växte upp på Tammsvik, och har berättat om ett hus som trots att det var helt nytt aldrig blev det trevliga hem familjen tänkt sig. Barnen var alla mörkrädda och vågade inte gå ensamma upp på översta våningen. Underliga fotsteg störde nattron, det bankade i väggar och dörrar. Dagmar Tamm satt en dag och spelade piano på övre våningen när det började bulta häftigt från hennes brors tomma rum. Naturligtvis var ingen där när dörren öppnades. En sen kväll när Dagmars mor var ensam hemma med barnen hörde hon vad de till en början trodde var en inbrottstjuv som rumsterade, och hon lyckades med konststycket att låsa in honom i ett av de fönsterlösa källarrummen där han försvann spårlöst.

Tammsvik är inte ens hundra år gammalt, men har under sin korta livstid hunnit med mer än de flesta.

Tammsvik är inte ens hundra år gammalt, men har under sin korta livstid hunnit med mer än de flesta.

Den svarte ryttaren sägs komma i skymningen från andra sidan Kvistabergsviken. De som sett honom har talat om en hopkurad skepnad på en liten raggig häst som rider över vattnet för att sedan passera rätt genom huset och till sist försvinna bort i Vållenskogen åt Säbyholm till. Han är ingen riddare på ståtlig springare, utan ger ett uråldrigt intryck, som om han ridit här var kväll i tusentals år. I hans spår följer olycka och död, och familjen Tamm flyttade efter ett knappt årtionde ut ur sitt nya hus. Då var en av döttrarna död, föräldrarna skilda, och en stor del av förmögenheten borta. När ett par avlägsna släktingar tog över Tammsvik, det var då egendomen fick sitt nuvarande namn, försökte de till en början driva pensionat, men trots en rad celebra gäster, bland dem Zarah Leander, var det få som kom tillbaka för en andra sejour. En dam som sov i vad som idag är rum nummer 4 vaknade mitt i natten av att hennes hund skällde vilt ut i tomma intet för att sedan gnällande av rädsla krypa ihop under sängen. Sekunden efteråt rider den svarte ryttaren genom rummet, vilket inom parentes sagt ligger på översta våningen. Varken damen eller hennes hund sov någonsin mer på Tammsvik. Idag är huset åter hotell, men har under resan hunnit med att vara sjukhus för finska frontsoldater, och förvaringsplats för mentalsjuka. De anställda är väl medvetna om platsens rykte, och gästerna reagerar diametralt olika inför hotet av den svarte ryttaren. Några bleknar av fasa, medan andra avsiktligt ber om en natt i rum nummer 4.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *