Natt efter natt knackade det på dörren i det ensligt belägna huset, men när den öppnades var aldrig någon där. Till en början.
Den som färdas sydväst från Södertälje passerar förorter och industrier av ganska alldagligt slag, men bortom Tveta kyrka förändras bilden och landsbygden tar vid på allvar. Här vajar sädesfält längs vägrenen och stora täta skogar täcker horisonten i ett mörkgrönt dis vars dyningar ser ut att svalla kring de sporadiskt uppstickande bergstopparna. Mitt emot Jumstas herrgårdsliknande manbyggnad drar en grusväg in i skogen. Den slingar sig försynt i kanten av åkermarken för att till sist försvinna in mellan tallarna och ljungen i de sandiga och bergiga backarna. Här är tyst. En vindil i trädtopparna, knastret av grus under fötterna och en rovfågels vemodiga skrik är allt som hörs, och bebyggelsen är sparsam, småskalig och ålderdomlig.
Intill sjön med det inte helt ovanliga namnet Långsjön öppnar marken upp sig där hagar tar vid efter skogen, och här hittar man Hummeldals gård. Likt en fyr i landskapet lyser dess gamla rättarbostad rött mellan lövverket, och det maritima intrycket förstärks ytterligare av all vass som frodas i det sanka landskapet. Här och där klänger långa humlerankor som en handfast kommentar till gårdsnamnet. Hummeldal, eller Hummeldalen som det ibland skrivs, var länge torp under Jumsta gård. I början av 1930-talet övertas det lossköpta Hummeldal av Sveabolagets legendariske chef Emanuel Högberg som troligen också är den som låter uppföra en ny och mer ståndsmässig huvudbyggnad nere vid strandkanten, och det är också i samma veva den äldre degraderas till rättarbostad. Av det smått förvirrade gårdskomplex som stod här kring förra sekelskiftet återstår förvånande mycket, och Hummeldal ligger vackert om än ensligt.
En kvinna som bott i rättarbostaden berättar om en gård med mycket säregen stämning och en plats där såväl hästar, hundar som människor råkar ut för olyckor slag i slag och där sjukdomarna avlöser varandra. Utan att gå in på detaljer beskriver hon händelserna inom ägarfamiljen som en tragedi, och en stallkatt hon tar med sig därifrån skulle under hela sin återstående levnad vara skygg och räddhågsen och vid minsta oväntade ljud gömma sig under soffan på ett sätt som om dess barndom på Hummeldal präglats av outplånlig fasa. Kvinnan bor ensam i rättarbostaden strax utom synhåll från gårdens huvudbyggnad, och vaknar en vinternatt av att någon bultar på ytterdörren. Yrvaken ligger hon kvar i sängen inte riktigt säker på om hon drömt, men när det tunga bultandet upprepas stapplar hon motvilligt ner för trappan för att se vem som är där. I tron att det är några vänner från Södertälje som kommit ut för att festa i det för sådana ändamål närapå perfekta huset, en inte helt okänd tilldragelse, börjar hon leta i den låda där hon förvarar nycklarna medan bultandet fortsätter. Ljudet är tungt och dovt som om väldiga nävar slår på dörren, och det är inte förrän då hon slås av det märkliga i att ingen bil finns på gårdsplanen och att lampan ovanför ytterdörren fortfarande är släckt. Med viss tvekan låser hon upp och kikar ut i den smällkalla natten, men inte ett spår av någon besökare står att se. Det är med blandade känslor hon åter lägger sig att sova, och en inspektion morgonen efter avslöjar inga främmande fotspår i snön runt huset. Ägarfamiljen nekar förvånat till att ha varit där under natten, och när hon ringer till Ing 1, det regemente vars övningsområde gränsar till Hummeldals ägor, får hon beskedet att ingen militärövning förekommit under den gångna natten.
Händelsen upprepas vid ett flertal tillfällen, och om fenomenet till en början mest varit förvånande blir det efterhand alltmer obehaglig. Den värsta tilldragelsen av dem alla utspelar sig en natt när hon förgäves ligger och vrider och vänder på sig tills hon stelnar till vid ljudet av steg i trappan. Ytterdörren är låst, och någon annan än hon själv finns inte i huset, en sak som dock inte hindrar fotstegen att komma närmre och närmre. Till sin ytterliga fasa får hon se hur rummet fylls av småväxta människoliknande varelser som omringar sängen och ställer sig att stirra på henne med uttryckslösa miner. Hon nyper sig själv i armen för att vara säker på att hon inte drömmer innan hon överväldigas av skräck och drar täcket över huvudet, en löjlig handling men den enda hon i paniken kan komma på. Hur länge hon ligger så kan hon efteråt inte säga, men när hon efter lång tid äntligen vågar titta fram igen är de otäcka besökarna borta även om stämningen de lämnat efter sig blir kvar en lång stund. Hon berättar att det varit mycket nära att hon hoppat ut genom fönstret trots att hon befann sig på översta våningen, men att de nattliga inkräktarna stått som en kompakt mur runt henne, och hon därför inte vågat stiga upp. De skrämmande händelserna koncentrerar sig alltid kring stallet och den gamla rättarbostaden, medan gårdens manbyggnad av okänd anledning lämnas ifred. Enligt lokal tradition är den som spökar på Hummeldal en man som hängt sig i brunnen vid okänd tidpunkt, men vad han vill av de levande och vad det egentligen var som kom in i sovrummet den där vinternatten i rättarbostaden är frågor lättare att ställa än att besvara.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
4 kommentarer
Hummeldal · 10 november, 2015 kl. 10:14
Hur kommer vi i Kontakt med er?
Skarn · 12 november, 2015 kl. 01:29
Gå in under fliken Om Skarn. Där hittar du kontaktformulär och kan skicka meddelanden direkt.
Åke andersson · 16 december, 2018 kl. 10:35
Var kan boken köpas
Skarn · 17 december, 2018 kl. 09:06
Hej Åke.
Böckerna från Skarn hittas i välsorterade bokaffärer, och dessutom hos större nätbokhandlare. Länk finns under bilden på respektive bok här på hemsidan. Historien om Hummeldal hittas i ”Spöklikt”.
Hälsningar
Skarn