Det kommer ur golvet

Ytterby Östergård.

Ytterby Östergård.

Natt efter natt kröp det fram och förvandlade den idylliska gården till en levande mardröm.

Ett stenkast söder om Häverödal hittar man den uråldriga byn Ytterby. Husen ligger vackert på krönet av sluttningen ner mot Skeboån, med den tungt mörka granskogen som en mur i ryggen. Här har människor bott sedan järnåldern, de bägge gravfälten nere vid ån talar sitt tydliga språk, och själva namnet Ytterby har av ortnamnsforskare härletts till tidig medeltid och visar på utflyttning från en äldre boplats som mycket väl kan ha legat vid gravfälten intill Skeboån, vilken under vikingatid via sjöarna Närdingen och Sottern var segelbar långt in i landet.

Gamla landsvägen genom Ytterby. Forna Östergården mitt i bild.

Gamla landsvägen genom Ytterby. Forna Östergården mitt i bild.

Ytterby är idag ett stilla bakvatten som av fler än en fått epitetet sörgårdsidyll. Sedan Gribbyvägen anlades under 1930-talet går den sparsamma trafiken till största del förbi de gamla gårdarna, och byn andas ett lugn som troligen skulle varit främmande för dess forna invånare. 1640 fanns här fyra gårdar namngivna på traditionellt vis efter väderstreck, där Västergården dock under 1700-talet ersattes av Mellangården. Då hade den liksom resten av Ytterby hunnit med att plundras och brännas av ryssarna den ödesdigra sommaren 1719.

Östergårdens 1700-talslada. Boningshuset ligger strax till höger utanför bild.

Östergårdens 1700-talslada. Boningshusen ligger strax till höger utanför bild.

Den gård som ligger nästan mitt i byn, där gamla landsvägen gör en skarp nittiograders krök, hette förr Östergården, men namnet har helt försvunnit i de moderna fastighetsbeteckningarnas trist prosaiska tidsålder. Att gården dock inte är som alla andra bevisas om inte annat av det faktum att den ägts av samma familj i över trehundra år, en stamtavla få svenska gårdar kan tävla med. Östergården gör idag ett blandat intryck. Boningshuset från 1850 göms bakom höga och vildvuxna syrenhäckar vilka gör sitt bästa för att dölja senare tiders vanprydande eternitplattor. Bykstugan har blivit inredd till bostad, och ladugården, vilken lär härstamma från 1700-talet, ståtar med handsmidda beslag och gångjärn, men står tom sedan jordbruket lades ner 1965. Tidigare hade Östergården, liksom övriga gårdar i Ytterby, en traditionellt kringbyggd gårdsplan, och över portlidret fanns en fönsterlös kammare, en gång jungfrukammare sedermera lekstuga åt gårdens barn, vilken gick under namnet Finska himlen, och bara kunde nås med hjälp av stege utifrån, ett ålderdomligt byggnadsskick som sedan länge skattat åt förgängelsen.

Gårdsplanen har idag blivit trädgård, men ungefär där fotografen står låg den hemsökta drängstugan.

Gårdsplanen har idag blivit trädgård, men ungefär där fotografen står låg den hemsökta drängstugan.

Den forna bygatan ringlar än mellan de kvarvarande gårdarna, och kisar man med ögonen är det lätt att tro sig förflyttad till tiden kring förra sekelskiftet, eller kanske ännu längre. I trakterna levde personer som spelmannen Gåsvikarn, om vilken det sades att han stod i förbund med djävulen, eller den fruktade Mo-Matts, en förmodat trollkunnig enstöring vars besvärjelser var beryktade över hela Häverö. Även till Ytterby sträckte sig mörkrets makters vida armar sägs det. En man som tidigare varit anställd på Östergården berättar en fasaväckande historia om nattlig hemsökelse som aldrig fick någon förklaring. Han bor i gårdens drängstuga, och har en natt svårt att somna. Medan klockan obarmhärtigt tickar fram den ena timmen efter den andra vrider och vänder han sig utan att hitta någon bekväm ställning. Nymånens svaga sken målar rummet dunkelt och blekt på samma gång, och i ljuset ser han vad som verkar vara rök tränga fram mellan golvbrädornas springor. En ringlande vajande halvt genomskinlig skepnad letar sig upp, och alldeles intill ännu en och sedan en till. Inte säker på om vad han ser är verklighet ligger han stilla och betraktar det märkliga och något obehagliga fenomenet medan det allt tydligare tar form. Långa manshöga skuggor förmörkar rummet som blir allt kallare ju fler gestalter som kommer upp. De oformliga siluetterna rör sig längs väggarna liksom hade de egen vilja, och han överväldigas av en förlamande skräck som varken låter honom tala eller röra sig. Allt han kan göra är att ligga med kallsvetten pärlande över pannan och ögonen uppspärrade av fasa tills de otäcka skuggvarelserna försvinner ner under golvet samma väg de kommit. När han äntligen återfår kontrollen över sina lemmar störtar han upp och tillbringar resten av natten vankande av och an med huvudet fullt av märkliga och fasansfulla funderingar. De otäcka fenomenen återkommer sedan vid åtskilliga tillfällen, lyckligtvis utan att verka lägga märke till rummets mänsklige invånare, men den stackars mannens fortsatta vistelse i Östergårdens drängstuga förvandlas till en hemsk väntan på vad nästa natt ska föra med sig, och fasan för att skuggvarelserna till sist ska upptäcka att han är där, och vad de ska göra då. Några månader därefter säger han upp sig och lämnar Östergården för gott, utan saknad.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *