Det lockande spöket

Västra Ryds kyrka.

Västra Ryds kyrka.

Den vackra flickan såg honom i ögonen och bad honom följa henne hem. Han hade kanske gjort så om han inte en gång sett henne begravas.

Mitt i det flacka landskapet norr om Kungsängen ligger Västra Ryds ensamma medeltidskyrka och ruvar på sina minnen. Här var en gång ortens centralbygd med Österöra by strax nedanför, men två katastrofala händelser har lett till att bygden nästan totalt avfolkats. De hänger båda samman med myndighetsbeslut, och den första smällen kom i samband med jordskiftet 1757 då de utspridda åkerlapparna skulle tvångsfördelas för att bättre ta till vara den odlingsbara marken. Tanken var god, men som vanligt blev det helt fel. Den nyskiftade jorden delades in i så små lotter att de inte längre gick att leva av, och några år därefter var hela Österöra by försvunnen. Nästa katastrof var minst lika påtaglig, och berörde ett vida större område. Den kom 1970 när det militära övningsfältet vid Järva lades ned, och krigandet flyttades ut till Kungsängen, närmare bestämt till trakten runt Västra Ryds kyrka. Nu är området här så gott som folktomt, och Västra Ryds kyrka står som ett monument över en tid som flytt.

En ödslig väg. En av stigluckorna på Västra Ryds kyrkogård.

En ödslig väg. En av stigluckorna på Västra Ryds kyrkogård.

Det första lilla kapellet uppfördes på Österöras ägor någon gång under 1200-talet, men kyrkan har byggts ut och till flera gånger. Under 1400-talet förvandlades den trånga gråstenskyrkan till en vacker tegelbyggnad med vitkalkade blinderingar och skickligt slagna valv, och trehundra år senare byggdes den till igen och fick ett torn och en rokokoportal vars utseende snarare för tankarna till herrgård än kyrka. Idag finns här varken präst eller församling, men kyrkan används ibland vid bröllop och begravningar. Omgivningarna är annars urgamla, och inte mindre än tre gravfält med närmre 250 stensättningar och gravhögar omger Västra Ryds kyrka och Österöra försvunna by.

Västra Ryds kyrka sedd från den forna klockargården.

Västra Ryds kyrka sedd från den forna klockargården.

Utanför den västra stigluckan står en sönderslagen runsten nödtorftigt hoplappad. En gång i tiden släpades den hem från sin numera glömda ursprungsplats och slogs sönder för att tjänstgöra som spishäll i prästgården, en sak dess andar inte lär ha tyckt om. Prästgården sägs efter den dagen blivit hemsökt av mörka iskalla skuggor som inte lämnade de boende ifred varken natt eller dag, och man blev helt enkelt tvungen att slita ut delarna av runstenen igen. Kanske var det Kvigulvs eller Sigrids, vilka står omnämnda på stenen, sätt att få de efterlevande att respektera deras minne.

Västra Ryds kyrka. Österöra försvunna by låg strax nedanför längs vägen till vänster. Bredvid den hitersta stig luckan skymtas runstenen.

Västra Ryds kyrka. Österöra försvunna by låg strax nedanför längs vägen till vänster. Bredvid den hitersta stigluckan skymtas den omtalade runstenen.

Att en kyrka skulle få rykte om sig att vara hemsökt är egentligen inte förvånande med tanke på att den så gott som alltid står omgiven av gravar, och på så sätt utgör en veritabel spök-åker där vilken skörd som helst kan väntas. Det sägs att den som varit ond till sinnet i livet inte ändrar sin inställning bara för att döden inträtt, men det finns faktiskt inga bevarade vittnesmål från äldre tid om gengångare i Västra Ryds kyrka. De dyker istället alla upp i samband med det Rålambska gravkorets tillkomst 1868, och en man som en gång gjorde misstaget att tillbringa natten på Västra Ryds kyrkogård har berättat om händelsen.

Det Rålambska gravkoret under de medeltida dekorationerna på gaveln.

Det Rålambska gravkoret under de medeltida dekorationerna på gaveln.

Han har en sen kväll suttit och sörjt vid sin hustrus grav, och kan inte förmå sig att gå därifrån fastän klockan blir alltmer. Istället rullar han ihop rocken och använder som kudde, och ligger så timme efter timme. När regnet så sakteliga börjar droppa hör han en kvinnoröst som ropar hans namn, och när han tittar upp ser han den bleka gestalten av fröken Rålamb, vilken han genast känner igen då han jobbat åt hennes familj på deras närbelägna egendom, och till och med hjälpt till att begrava henne. ”Du ska inte ligga här i regnet, kom istället hem till mig”, säger hon och ler så inbjudande ett lik förmår. Den dödsförskräckte mannen kastar sig upp, och springer därifrån så fort han kan, men upptäcker snart att han glömt sin rock. En kort stund står han obeslutsam innan han försiktigt går tillbaka. Fröken Rålamb är borta, och han kan inte låta bli att undra om han inbillade sig alltihop, om han kanske slumrat till trots regnet, och drömt. För att vara riktigt säker går han fram till det Rålambska gravkoret, vars tunga järndörrar på den tiden stod olåsta, och tittar in. I mörkret kan han skymta kistorna, och när han trevande tar ett steg in visar sig åter fröken Rålamb, men hennes röst låter nu allt annat än lockande. En sprucken, död stämma med ett ohyggligt rosslande, och hennes en gång vackra ansikte bär tydliga spår av förruttnelse. Mannen springer för andra gången så fort han kan, men den här gången stannar han inte förrän kyrkan försvunnit ur sikte, och han besökte aldrig mer sin hustrus grav nattetid.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *