Det osynliga

Överenhörna kyrka.

Överenhörna kyrka.

Någonting smyger i mörkret längs kyrkogårdsmuren. Någonting osynligt och illvilligt men ytterst handfast.

På en kulle i den kuperade terrängen strax intill Mälaren står Överenhörna kyrka och spretar med vass tornspira. Bakom beskurna pilar som viskar sakta i sommarvinden men om hösten och vintern reser sig med siluetter förvillande lika svarta benknotor mot den djupnande skymningen skymtar blekt dess månghundraåriga murar. Här är trolskt. Hela Enhörna är trolskt. Den som kliver av bussen vid ändhållplatsen alldeles invid kyrkan finner sig snart ensam oavsett årstid, och de tysta gravarna gör ingenting för att förta intrycket av kuslig avskildhet.

Överenhörna kyrka. Till vänster syns Gottfried Larssons märkliga gravkor med ingång både från landsvägen och kyrkogården.

Överenhörna kyrka. Till vänster syns Gottfried Larssons märkliga gravkor med ingång både från landsvägen och kyrkogården.

Inom synhåll från kyrkan ligger den obebodda spökherrgården Ekensberg, och allra längst ut på Enhörnalandets horn hittar man det lilla torpet med det fascinerande namnet Hästbryggan, ett torp i vars närhet lär finnas en göl som i varje fall förr alltid undveks på grund av vad som sades bo i dess dunkla djup. Överenhörna kyrka ligger mitt i en ring av gamla gravfält, och sägs själv vara byggd på ett sådant. Ett utsirat gravklot från en hövdingagrav som tros legat här finns ännu att beskåda, och här vilar även de jordiska resterna av ryttmästaren Peder Svensson Falck, den döde som sägs göra nätterna på Horns säteri otrevliga. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet, men har byggts om i etapper. I slutet av 1400-talet fick den sina stora valv, och trehundra år senare sitt nuvarande utseende när man under Gustav III:s tid lät rusta upp och utvidga den trånga och förfallna kyrkobyggnaden.

I Överenhörna kyrka vilar kyrassiären Peder Svensson Falck, vilken sägs hemsöka närbelägna herrgården Horn.

I Överenhörna kyrka vilar kyrassiären Peder Svensson Falck, vilken sägs hemsöka närbelägna herrgården Horn.

Från de närbelägna gamla skolbyggnaderna tornar Överenhörna kyrka upp sig likt en borg med sitt höga torn bakom kallmurad bogårdsmur. Den uråldriga byggnaden med dess ensliga läge är som gjord för berättelser om det övernaturliga, och det går också mycket riktigt historier om platsen. Det sägs att någonting osynligt smyger längs de skrovliga murarna, över gravstenar och tysta vägar. En man som tidigare bott i trakten berättar hur han en kväll är på promenad med sin hund när denna plötsligt stannar alldeles intill kyrkogården. Stel som en pinne följer hon någonting stint med ögonen, någonting som av hundens blickar och beteende att döma är fientligt och rör sig alldeles intill dem på den helt tomma vägen. Så snart det osynliga passerat blir hunden som förr, men att få henne gå åt samma håll som det där okända visar sig totalt omöjligt. Hon gnäller och gläfser, och det blir ingen annan råd än att ta en omväg för att komma hem igen. Vid flera tillfällen upprepas den märkliga händelsen vid hundens kvällspromenader, och det stackars djuret blir allt räddare för närheten till kyrkan så att det till sist är svårt att få henne dit även i fullt dagsljus. Vad det är hon ser får han aldrig veta, men beskriver det hela som ytterst olustigt.

Ensam i natten sägs man sällan vara kring Överenhörna kyrka. Någonting ondskefullt och osynligt lär vandra här.

Ensam i natten sägs man sällan vara kring Överenhörna kyrka. Någonting ondskefullt och osynligt lär vandra här.

En tid därefter är han ensam på väg hem i skymningen. Det är sommar och relativt ljust så han bestämmer sig för att ta genvägen över fårhagen bakom kyrkan. Några får ser han inte till, men när han hunnit tätt under bogårdsmuren kommer en vindil i den annars stilla kvällen, och han känner hur någonting som liknar en hand sätts i bröstet på honom. Han stannar till och tar ett steg åt sidan, men handen sitter kvar. Den trycker hårt mot hans kropp och han vacklar över den ojämna marken. Var gång han gör ett försök att stiga fram får han en kraftig påminnelse om att någon eller någonting inte vill ha honom där. Att gå åt sidan hjälper inte, och när den ursprungliga förvåningen gått över ersätts den av ren och skär skräck. Över den tysta och tomma fårhagen ruvar en stämning så illvillig att han ofrivilligt ger upp ett vrål. Med paniken jagande längs ryggraden vänder han helt om och springer därifrån samma väg han kommit, och aktar sig sedan noga för att komma nära Överenhörna kyrka efter mörkrets inbrott.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *